Your one stop place for all things rock!

Van Halen och jag.

Patrick var ett år äldre än mig. Större, starkare och coolare, och det bästa av allt var att han skyddade mig mot de äldre farliga killarna. Patricks pappa hade en kompis som var DJ i Göteborg, eller ”Disco-Jocke” som vi småglin brukade säga. Det var definitivt ett av världens absolut coolaste jobb, jag menar Clabbe som hade ”Rakt över disc” i radio var ju Disco-Jocke och han var ju hur cool som helst tyckte vi. Då och då brukade Patricks pappa få blandband av DJ kompisen. Det var via ett av dessa band jag hörde ”Jump” med Van Halen första gången. Jag som då var i tioårsåldern hade precis upptäckt tidningen OKEJ, Tracks i P3 och SVT’s Bagen och slukade all ny musik med hull och hår. Jag gillade ju dessutom både synth och hårdrock, så vad kunde väl vara bättre än Jump? Med sitt analoga synthriff och sprudlande gitarrsolo var ju låten en perfekt hybrid!

1962 hoppade familjen Van Halen på en båt för att emigrera från Nederländerna till det stora landet i väst. Familjen bosatte sig i Pasadena utanför Los Angeles. Pappa Jan var jazzmusiker och försörjde sig som diversearbetare och klarinettist. Bröderna Alex och Edward tog till att börja med pianolektioner men skulle snart låta sig förföras av rock’n roll. I mitten av sjuttiotalet blev Van Halen ett av de mest populära klubb-banden på Sunset Strip. Detta berodde självklart på Edward Van Halens då helt unika sätt att traktera en elgitarr, Alex dynamiska och jazzinfluerade trumspel, Michael Anthonys flyhänta basspel och karaktäristiska bakgrundskör samt inte minst David Lee Roths flamboyanta och frispråkiga scenpersonlighet. 

Gene Simmons var en av flera betydelsefulla personer som imponerades av Van Halens särart och explosiva scenshow. Han finansierade den berömda demotejpen som ledde till skivkontraktet med Warner Bros. Bandets första skiva släpptes i februari 1978 och innebar ett omedelbart genombrott. Aldrig tidigare hade världen hört en gitarrist som Eddie, eller hårdrock som lät som den här! Van Halens första stora USA turné innebar att man fick prestigefyllda supportspelningar till storheter som bl a Montrose, Journey och Aerosmith. Särskilt beryktad är turnén där ungtupparna från L.A. var förband åt ett Black Sabbath på dekis. Den svårt alkoholiserade Ozzy Osbourne bombade varje kväll vilket innebar att Van Halen spelade skjortan av metalens gudfäder och gjorde monumental succé.

Förutom att Eddie rent speltekniskt influerade praktiskt taget varenda gitarrshredder på åttiotalet var och är Van Halen så mycket mer än ”bara hårdrock”. De är lika delar ett amerikanskt Led Zeppelin som ett hårdrockigt svar på Beach Boys. De är solsken, surfbrädor, Stålmannen, Bruce Lee, Muhammed Ali, Liberace, Mick Jagger och Jim Dandy i ett glittrande paket med nitar på. Framförallt var det lika många tjejer som killar som avgudade bandet, något som var ovanligt då hårdrock vid tidpunkten mest attraherade en manlig publik.

1984 var det nästintill omöjligt att undgå dunderhiten ”Jump”, stencoola ”Panama” eller utklassningsboogien ”Hot For Teacher” med sina fantastiska videos. Våren 1986 låg ”Why Can’t This Be Love” högt upp på Trackslistan med sitt Synthbasdrivna riff och ”dinky toys” ljudande trumsound. Jag registrerade dock inte då att dessa låtar var av samma band, än mindre att bandet gick under namnet Van Halen som ju vid tillfället dessutom bytt frontman till krull-lockige fd Montrose sångaren Sammy Hagar. Jag upptäckte dem istället på allvar i femtonårsåldern 1989. Bandet hade då hunnit släppa två album med Sammy på sång och det var framförallt 1984 (med David Lee Roth) och 5150 (Sammys första platta vid micen) som gick varma i pojkrummet till att börja med. Båda skivorna lånades vid samma tillfälle av en två år äldre kompis vars skivsamling var en guldgruva för en relativt nykläckt hårdrockare som undertecknad. Jag skulle i rask takt backtracka samtliga plattor på kort tid och hänföras av den fantastiska låtskatt som fanns där. Allt från pop, soul och jazzinfluenser till mer eller mindre renodlad metal, hårdrock och AOR finns att finna i båda de framgångsrika upplagorna av bandet mellan 1978-1996. Puritaner kommer till döddagar hävda att David är ”The man” och att Sammy är ”dum i hövvet”/bög/dålig/tråkig/smörig och en jävla massa annat korkat dravel. Min åsikt är och har alltid varit att Sammy är en lysande frontman, en grym gitarrist, fantastisk kompositör och sångare. Van Halen blev ett kommersiellt fenomen under Hagar-eran med inte mindre än fyra ettor i rad på Billboards albumlista. Visst är där en annan feeling på låtmaterialet, Sammy är mer av en Singer/songwriter än David  Lee Roth, men är det sämre? Svaret är nej, bara annorlunda. Det är helt enkelt två olika inkarnationer av samma band. Och det är väl just precis det som är hemligheten bakom framgången med Sammy som frontman. Dels var han vid inträdet redan en etablerad och framgångsrik soloartist och kanske viktigast, han försökte aldrig vara en ny David. Han var sig själv fullt ut. Självklart kan man diskutera huruvida bandet borde bytt namn till ”Van Hagar” eller inte, men det har stötts och blötts tillräckligt och känns bara tröttsamt, så vi låter den diskussionen vila.

Med det sagt finns det INGEN som David Lee Roth. Ingen kan egentligen ersätta honom som frontman. Han är lika oersättlig som Freddie Mercury är i Queen, Steven Tyler är i Aerosmith, Lemmy är i  Motörhead, ja det finns många exempel. Han är originalfrontmannen som hoppar i splitt från trumpodiet, som gör karatesparkar i luften samtidigt som han skriker som en stucken gris och drar ett obegripligt skämt. Han är mannen som har på sig chaps som är helt öppna baktill, visar röven och kommer undan med det! Han är killen som pratar omkull vilken journalist som helst, oavsett om det är direktsändning eller inspelad intervju. Det går ju inte att inte älska en sådan människa!

Våren 1998 släpper Van Halen i mitt, och de flesta fans, tycke sitt absolut sämsta album. Bottennappet går under namnet ”III” och bakom micen står ingen mindre än Gary Cherone från framgångsrika Bostonbandet Extreme. Gary fick 1996 det tvivelaktiga nöjet att ersätta Sammy som efter tio synnerligen framgångsrika år fick sparken. Cherone är en fantastisk frontman och sångare i Extreme, men i kombination med Ed, Al och Mike fungerade det inte alls. Hans personlighet i Van Halen känns energilös, blek, deppig och ängslig. Kort sagt, motsatsen till vad Van Halen är, ett i grund och botten livsbejakande partyband. ”III” lider av en medioker produktion och deppiga låtar utan minnesvärda riff, hookar eller refränger. Skivan debuterade visserligen på en hedersvärd tredjeplats på amerikanska albumlistan, men skulle snabbt sjunka betänkligt och både skivförsäljningen och påföljande turnén floppade. Sommaren 98 skulle Van Halen ha headlinat ”Karlshamn Rock Festival” (förlagan till Sweden Rock Festival). Naturligtvis var jag på plats men blev blåst på konfekten när konferenciern Uffe Larsson (RIP) strax efter 14 tiden från Festival Stage annonserar att Van Halen ställer in! Den officiella orsaken påståddes vara att Alex Van Halens ena hand skadats av nerfallande murbruk från taket i bandets loge! Naturligtvis skitsnack. Egentligen hade det att göra med dålig biljettförsäljning på flera av bandets festivalspelningar den sommaren. Dock har jag starkt för mig att Karlshamn var utsålt. Hursomhelst blev jag så besviken att jag gick till mitt tält och tjurade. Mina tältgrannar försökte muntra upp mig med en joint samtidigt som hastigt influgna ersättarna i ”John Norum band” hade den ytterst otacksamma uppgiften att substitut-rocka skaran som faktiskt ändå samlats vid festival stage.

2004 gjorde Van Halen en återföreningsturné i staterna med Sammy Hagar tillbaka vid micen. Hagar vittnar i sin självbiografi ”Red” om att Eddie var svårt alkoholiserad, systematiskt betedde sig svinaktigt mot både arrangörer, fans och media samt gjorde sig  omöjlig att samarbeta med. Turnén blev hursomhelst en succé och förlängdes med ett stort antal spelningar. Efteråt gick bandet återigen skilda vägar med Sammy som tog med sig Michael Anthony på kuppen. De tu skulle ha ett ytterst framgångsrikt samarbete tillsammans i bl a Chickenfoot och The Circle, men det är en helt annan story. 

2007 kom så beskedet de flesta väntat på. David Lee Roth återförenades med bandet som gav sig ut på ännu en mastodontturné i staterna. Även den turnén fick förlängas och kantades sedermera också av mer alkolrelaterade problem. Eddie fick lägga in sig på rehab vilket resulterade i inställda spelningar som istället bokades om till våren och sommaren 2008. Återigen tändes hoppet för mig och många andra att bandet kanske för en gångs skull kunde ta sig över Atlanten. Möjligtvis kanske även Sweden Rock Festival kunde välsignas med ett besök? Rykten florerade mycket riktigt vid ett flertal tillfällen om att Van Halen skulle headlina Sweden Rock. Enligt festivalen fanns långt framskridna planer. SRF försökte vid flera tillfällen låsa kontrakt med bandets management som drog sig ur i sista sekunden. SRF har av den anledningen inte vågat närma sig Van Halen sedan dess. Riktigt tråkigt, men såklart fullt förståeligt. 

På skivfronten hände heller inget nytt. Visst, vi fick samlingsplattan ”Best of Both Worlds” (2004), en dubbel-CD med tre nyinspelade, och tämligen mediokra, låtar med Sammy på sång, men det vill vi helst glömma. Efter debaclet med Gary Cherone skulle det ta inte mindre än fjorton långa år för Van Halen att släppa ett helt nytt studioalbum. När det faktiskt hände våren 2012 var det mycket tack vare Eddies son Wolfgang som det överhuvud taget blev av.

Wolfgang tog över som basist efter att Anthony fått sparken 2007 och hade givits mer eller mindre fria händer att leta igenom pappa Eddies digra studioarkiv efter passande material till comebackalbumet ”A Different Kind of Truth” (2012).

Om jag under pistolhot måste välja endast ett favoritalbum med Van Halen blir det ”1984”. En skiva som har allt. Jag brukar säga att plattan börjar i himlen med ”1984” och ”Jump” och slutar i helvetet med ”Girl Gone Bad” och ”House Of Pain”. Här finns ett driv, ett jävlaranamma, en eufori blandat med melankoli och ett farligt ursinne som mixas till en oemotståndlig helhet. ”5150” håller jag som god tvåa. Skillnaden är att här finns inte riktigt samma känsla av farlighet. ”5150” är en renodlad sommarplatta som är lite lättare, luftigare och soligare än ”1984”. Spelglädjen, inspirationen och variationsrikedomen på ”5150” är dock helt outstanding. Här finns allt från AOR doftande dängor till renodlad Heavy Metal, bluesig hårdrock och till och med en tvättäkta Power ballad, ett då helt nytt grepp för bandet.

Första och enda gången jag bevittnat Van Halen live var på Globen, våren 1993. Trots att Globen bara var fylld till hälften var trycket på parkett så intensivt att publiken fick kylas ner med kalluft och vatten under konsertens inledning. Konserten blev naturligtvis ett minne för livet. Kärleken till bandet och musiken finns kvar men samtidigt är nog de flesta fans i Europa grymt besvikna på bandets konstanta negligering. Sist bandet var i närheten av Sverige var på Roskildefestivalen 1995 och då hade jag inte möjlighet att se dem, något som grämer mig än idag. Van Halen är också ett band som inte gärna släpper ifrån sig rariteter och boxar. Varken gamla promovideos före 1984, alternativa versioner av låtar, B-sidor eller demos har lämnat det digra arkivet. Det råder absolut ingen brist på material att slå mynt av så frågan kvartstår: varför? Bandet är ett av de mest framgångsrika rockbanden någonsin och tillhör en exklusiv skara band som i USA belönats med två diamantskivor, något man erhåller endast om en skiva sålt i tio miljoner exemplar eller mer. Med över åttio miljoner sålda album totalt borde det rent kommersiellt rimligtvis finnas ett intresse att släppa till exempel lyxiga boxar med arkiverat material då publiken är av mogen och köpstark ålder. Van Halens status som ikoner, levande legender och fortsatt stor inspirationskälla till nya band är intakt trots att de ständigt vänder ryggen åt världen utanför USA. Min kärlek till bandet består, men besviken och sargad i hjärtat kan jag inte låta bli att vara över deras konstanta oförmåga att ta lite bättre hand om oss die hard fans.

Peter ”Amber St. Pete” Johansson

.