White Lion – Mane Attraction

För 30 år sedan kom deras bästa skiva någonsin, i mitt tycke. En fantastiskt välproducerad skiva och betydligt mognare är deras tidigare alster. En skiva där musikerna i konstellationen var på toppen av sin prime musikaliskt. En bred skiva, med extremt starka låtar, hits, grymma ballader, tyngre och mer fartfyllda låtar. En skiva som skulle bli deras sista. Jag hyllar, White Lion “Mane Attraction”.

Jag kom ihåg första gången jag hittade denna skiva i pappas CD-ställ. Jag hade tidigare hört skivor som “Pride” (1987) och “Big Game” (1989). Självklart fanns det låtar som fastnade även där. Låtar som “When The Children Cry”, “Lonely Nights” och “Lady Of The Valley”, för att nämna några. Jag gillade då, lika väl som nu, White Lions material innan ”Mane Attraction”, men det fanns i mitt tycke ingen skiva som var en 10 poängare – tills jag hittade just Mane Attraction. En skiva som fortfarande går varm på en fredagkväll med en kall i handen. Skivan bjöd på så mycket mer, framförallt ett lyft i produktionen från tidigare skivor. Sedan för att inte tala om kvalitetet i låtarna. White Lion gick på ett moget sätt iväg från “glam metal”, till något mer eget sound. Vito Bratta briljerar gång på gång, både i tyngre riff, solon som är så fantastiskt smakfulla och bidrar med en jäkla fusion i låtarna, a la Van Halen eller Extreme. Tydligt en av världens bästa och smakfulla gitarrister som någonsin har funnits. Låtskriveritet är som sagt mer moget. Första spåret, “Lights And Thunder”, galet stor och dynamiskt låt. Introt av Vito och den smakfulla synthen i bakgrunden ger mig alltid gåshud när den kommer igång. Ett jäkligt bra driv och gung i trummorna och gitarren. Basen tar bra med plats dessutom.

Säga vad man vill om Pride skivan, men produktionen mellan exempelvis den och denna skiva går inte ens att jämföra. Öppningspåret är dessutom 8:08 lång och blir inte tråkig för en sekund. Det finns så galet snygga partier. Efter denna låt så överraskas man, hitlåten “Broken Heart” tittar fram. En låt som vi hittar på ett tidigare alster, “Fight To Survive” från 1985. En polerad och tyngre version. En version som äntligen hittade hem och fick låta som den bör göra. Allt faller på plats och framför allt Mike Tramps sång. Sedan kommer låtar som “Leave Me Alone”, en funkrockig låt med ett sjujäkla gung. Lite GNR vibes på gitarr riffet och hårt slående trummor. För att inte prata om det läckra trum partiet som kommer vid 3:27. Vi bjuds sedan på 3 snygga ballader i rad. Vanligtvis hade jag sagt, “tre i rad?! Nej men lägg av”. Men just här funkar dom väldigt bra, på grund av den bredd och olikhet de olika balladerna har. Sedan, PANG! “Warsong”. Blytungt riff och ett magiskt driv i trummorna. Spåret efter, “She´s Got Everything”, är en av mina absoluta favoriter på skivan. Släpande riff och en låt som nästan hypnotiserar med sin refräng. Skivan avrundar med “Til Death Do Us Part”, en vacker pianoballad, där Mike Tramps nerv verkligen kommer rätt, “Out With The Boys”, en klassisk partydänga (kanske inte lika mogen som andra alster på skivan, men men), “Blue Monday”, en instrumental låt där Vito visar på en fantastisk känsla och nerv i gitarrspelet (dessutom en tribute till Stevie Ray Vaughan) och sist “Farewell To You” som alltid griper tag i mig. Ironin att detta skulle bli deras sista skiva. Och inte nog med att White Lion skulle lägga ned efter denna skiva, bästa vännerna, brothers in arms, Vito Bratta och Mike Tramp skulle aldrig mer prata med varandra igen. Vito lägger gitarren på hyllan. Vad i hela hände där?..

1991, Mane Attraction släpps. Plattan tas väl emot av fansen, då det är mer av en “back to the roots” och håller en bra plats i tiden 1991, på sidan av band som Skid Row och GNR. Mike Tramp levererar klockrent, då han ändrade sin sångstil på grund av att han inte kunde ligga och sjunga lika högt längre. Helt rätt beslut, hans röst har aldrig låtit så bra som på denna skiva. Men även om den togs bra emot av fansen, så gick det inte jättebra för skivan om man jämför med tidigare skivsläpp. Den nådde inte topp 20, som de tidigare två albumen hade gjort. Den kom på #61 på billboard 200. Den fick knappt någon speltid på radiostationer, mycket på grund av grungens intågande. Dom fantastiska musikerna Greg D’Angelo (bas) och James Lomenzo (trummor) lämnade bandet snabbt efter skivan hade släpps, på grund av enligt dom inte kom överens om musikskapandet. White Lion fortsatte ett kort tag med basisten Tommy T-Bone Caradonna (Lita Ford, Alice Cooper) och trummisen Jimmy DeGrasso (Megadeth, Alice Cooper, Suicidal Tendencies, Y&T, Fiona). Efter en kort turné läggs bandet ned. Mike Tramp fortsätter med andra projekt och Vito Bratta försvinner från rampljuset och musiken fram till 2007, där han gör en kortare intervju med Eddie Trunk. Men that’s it.

Det är sorgligt, White Lion släpper en sådan sjukt bra skiva och sedan blir det inget mer. Inget mer Mike Tramp och Vito Bratta. Ingen mer musik från Vito Bratta för den delen heller.

Vi minns, vi hyllar och spelar denna skiva om och om igen. Tack för musiken, White Lion. Tack för denna skiva. “Well it’s time to say goodbye my friend. I’m glad you stayed until the end. I hope that you’ve enjoyed the time we spent. Though I know that I’ll be back again. I don’t know just how soon my friend. Until we meet again just think of me. I’ll think of you.” – Farewell To You.

Rasmus Harnesk Wiklund