Det är ju svårt att mäta energin när Alter Bridge äntrar scenen och direkt matar oss med deras melodiösa hårdrock/metal. Det är som ett slag i bröstet och det här är så tight och sitter som hand i handske. Miles Kennedy, en annan av vår tids stora röster missar inte en ton. Det de gör är så makalöst snyggt. Det går inte att beskriva den känslan de förmedlar men det är något de skapar tillsammans. Ingen av dem skulle lyckas få fram detta på egen hand och det är det som gör dem så unika i sitt uttryck.

Miles tar på sig en mössa eftersom det blåser så mycket och säger hej till publiken. Det är charmigt att höra hans dialekt när han säger ”its good to see yall”. Södern sitter i. När han kan se publiken får han ännu mer kontakt med publiken och det blir om möjligt ännu bättre.

Mark Tremonti ler stort medan han drar igång publikens klappande. Det är något mäktigt i ljudet från det här bandet. De har låst upp någon dörr till en källa av djup och det väller liksom ut ur högtalarna! Scott Phillips trummor sätter verkligen sin egen prägel på detta. Det är något särskilt med trummor som verkligen gör att känna igen specifikt från en låt.

Deras förmåga att spela de vackraste mest smäktande ballader som Blackbird och få en sådan tyngd och sådant djup i den att den passar på vilken rockklubb som helst. Och de instrumentala elementen är så fantastiskt arrangerade. Även om jag älskar Miles röst skulle jag lätt kunna lyssna på det utan sång en hel dag.

Och till och med dom kan spela fel! Och ljudet kan bråka. Och Miles och övriga bara skrattar och leker bort det. Inga sura miner, bara några grabbar som står på scenen och tycker att det här.är det roligaste i världen. Och på tredje försöket funkar allting som det ska och de kan spela Isolation som det var tänkt.

Open your eyes blir en självklar allsångslåt, publiken ser lycksaliga ut och jag förstår dem. Det är bra, det är riktigt riktigt bra.