Årets 20 bästa album By Mats Widholm

Ett nytt  decennium, ett nytt år av möjligheter att få chansen att vältra sig i diaboliskt kvalitativstinn melodiös hårdrock och a.o.r? Coronan reducerade eller hindrade 2020 från att blomma ut? Ett bortkastat år? Knappt ett bra album  kom ut i år? Vilket skitår musikaliskt sett!

Kärt barn har många namn, men alla hade de fel utifrån ett helårsperspektiv! Sanna vänner av melodisk hårdrock i alla dess varianter kunde tillgodo sig  manna från himlen. Trots Corona, kom det ut så mycket bra musik att man nästan tappade andan. Jämnheten i toppen slog till och med de två årens senaste toppnoteringar.

En insikt som jag kommit fram till efter att ha läst ett antal av mina egna recensioner var klagomuren på hur bra plattor saknade ingredienser av nyskapande eller särskiljande. Konservatismbegreppet har varit min antiledstjärna detta år. Trots detta aber så var gyttjan av konservatism godartad. På de första 11 albumen existerar det knappt en dålig låt, det vill inte säga lite det.

Adekvata Kvalitetskriterier

1.  Skivan ska vara helgjuten det vill säga  få eller inga ”All killers, no fillers”.  Många plattor faller oftast på denna kriteriet, då det oftast  finns 2-3 kanonlåtar, några halvbra och resterande ren utfyllnad. En stor del av banden tycks leva på gamla meriter, något som många recensenter tycks köpa helt och hållet i symbios med skivbolagen månne?

2.  Albumet ska vara bra producerad; denna typ av musik faller annars ihop som ett korthus, hur bra plattan än är.

3.  Sången måste vara adekvat bra för att kunna bära upp den musikaliska kostymen. Det är för mycket att begära  att alla ska låta som Steve Perry men det ska inte vara  ungdomsodödlighet och  attityd och som avgör; hen bakom micken måste kunna sjunga.  White Widdows och  Fighter  V sångare är två utmärkta exempel på vad jag menar.

4. En svengelsk/fingelsk accent är i mitt sätt  att se  på genren helt bannlyst. 

5.  Musiken ska ha en egen någorlunda egen identitet, inte vara rena karbonkopior av andras låtar det vill säga ”hört det 1000 gånger förut syndromet”.

2020 års 20 bästa album

1. Nils Patrik Johansson – The great conspiracy

Hur i h-vete kan du sätta skrikkon före Pride of Lions, Brother Firetribe, Perfect Plan, H.E.A.T, Khymera, Gathering of Kings och The Night Flight Orchestra!? Har idioten marinerat smaklökarna i chiliättika, eller är han bara totalt hjärndöd!? Förresten, vad gör power metal på listan överhuvudtaget, dessutom titulerad årets bästa!?

Självklart har även jag gått i dem tankebanorna just på grund av de majestätiska plattorna som ockuperat mitt grumliga sinne. Min enda riktiga förklaringsmodell ligger i att lyssna djupare, pilla bort skygglapparna från munskyddet och låt sinnet vara kristallklart. Då finner man som lyssnare ett ytterst melodiskt djup som är okränkbart. Ett ord som lätt kan appliceras är lekfullhet, ett annat är lekfullhet. och ett tredje är lekfullhet. Det i kombination med magiska melodier och refränger, trots en oas av dubbeltramp. Är det provocerande? Jag hoppas verkligen att de få som läser detta upplever det så. Det behövs helt enkelt röras om i den konservativa melodiska hårdrocksgrytan.

I år är det 34 år sedan mordet på Statsministern Olof Palme skedde. En svensk nationell ledare tillika global maktfaktor. Palmegruppen gick ut i år och meddelade vem de ansåg mördade poltikerikonen. Den förklaringen byggde nog mer på att de egentligen inte vet vem som mördade honom, och gav helt sonika upp. Nils Patrik Johansson fann det intresseväckande att skapa musik utifrån dessa premisser. Det ledde till detta konceptalbum om det oupplösta mordet på den svenska premiärministern Olof Palme. Seriositeten har han delat med grundaren av podcasten Palmemordet, Dan Hörning sedan 2016, det vill säga fyra år.  

Detta samarbete i sig behöver inte betyda att ett mästerverk skapades. Men någonstans tror jag att det ouppklarade mordet fick honom att omedvetet bli den bästa låtskrivarbilden av sig själv. Jag själv har definitivt inte klappat händerna till de unisona hyllningarna Astral Doors plattor åtnjutit. Däremot upplever jag honom som rent magisk på de två plattor han vokaliserat med Lions Share. Jag skulle till och med kunna kungöra att de är de två mest underskattade albumen på denna sida av 2000 talet, då menar jag även globalt.

Lion’s Share bildades 1987. De släppte en vinylsingel 1988, och sitt första självbetitlade album 1994. Sedan följde fem plattor, Two (1997), Fall From Grace (1999), Entrance (2001), Emotional Coma (2007), och Dark Hours (2009). Det är de två sistnämnda som jag vill titulera som två av världens bästa hårdrockplattor. Hade Black Sabbath eller Iron Maiden släppt samma material hade fansen slagit bakut och hyllat albumen som bland de bästa de skrivit. Vem säger att världen är rättvis? För Lion Share skedde inte dess ovationer, utan de uppmärksammades lite för att sedan hamna i hårdrockarkivet. En stor del av detta vill jag tillskriva Lars Chriss. För mig är han i paritet med en handful personer i rockvärldens som genuint matchar aor med tyngre saker; och kommer undan med det. Vissa har den förmåga att gjuta fram majestätiska formler, andra inte. Lars hade en tumme med på Nils första soloplatta Evil Deluxe (2018). En platta som var aningen över medel. På The Great Conspiracy arrangerar, mixar och producerar han materialet och dessutom spelar gitarr. Tommy Denander spelar alla instrument på de world music part i ”Prime Evil”. Håkan Hemlin gästsjunger på ”Freakshow Superstar”.

AOR, klassisk rock konfronterar heavy metal med ett spadtag av power metal. Det är receptet på Nils Patrik Johanssons andra soloalbum. Bilda er egen uppfattning om detta album som jag är säker på kommer bli en vattendelare. Det finns som sagt inte en dålig låt på albumet och jag känner inte för att gå in på djupet att analysera de melodiska käftsmällarna då ord inte biter på detta komplexa mästerverk – lyssna själva får ni se.

2. Khymera – Masters of illusion

Aj då, lika oväntat som en flyktingläger i Djursholm! Detta var inte bra eftersom jag tjatat ihjäl mig när det kommer till genuin originalitet. Rationellt borde The Night Flight Orchestra knipit denna silvermedalj. Men ibland är bara något så sjusärdeles bra att det faktiskt inte spelar någon roll, trots mina diktatoriska pekpinnar.

Frontiers projektets Khymeras femte platta är en sådan som definitivt inte uppfinner hjulen på nytt, eller implementerar in udda inslag i sin musikreproduktion De är de som som ståtar högst med flaggan då bland annat liknande projekt som Sunstorm, Place Vendome och First signal sviktar betänkligt. Om de förut tagit en halvnelson så är det ett kraftigt strupgrepp med bakbundna händer som gäller numera.

Dennis Ward adopterade skötebarn levererar varierad tyngre AOR eller melodiös hårdrock till helt nya nivårer. Förutom att han är en multiinstrumentalist, är han en gudabenådad producent och utifrån Khymera dessutom en riktigt riktigt bra vokalist. Den biten har han skött sedan platta nummer två. Skillnaden är att han numera styr det mesta i detta projekt. Inledande ”Walk away” sätter agendan direkt. Hur bör en refräng låta? Jo såhär ungefär. Allt är så välavvägt att det gör ont i kroppen. Det gäller i allra högsta grad efterkommande ”First time”. Elegantfeta keyboards som matchar Michael Kleins utsökta gitarrlir. I tredje spåret ”Masters of illusion” utkristalliseras det magisk aor i sin renaste form. Precis som i de två inledande alstren blir man knockad av ett chorus som stavas perfektionism.

När blir en låt smittsam? ”Paradise” är plattans, den har hunnit smitta mig med en refräng som är helt omöjlig att värja sig emot. Självklart är vägen till antiklimaxet en uppbyggnad som gör choruset extraordinärt. Hur klarar mannen av den obligatoriska balladen? Med den äran såklart. Inte för polerad, inte för sötsliskig inte för klämkäck, utan ”Father to son” är bara knäckande bra. Inlevelsen han berikar musiken med känns självupplevd. Behöver inte gå in på varenda låt utan konstatera att det inte finns en enda svag länk på detta album. All killers no fillers är ett epitet som sällan passat bättre på ett rockalbum än på Khymera senaste.

Ward har skapat en av 2000 talets bästa aorplattor. Det gör han med mängder av passion och råenergi. Han tittar i backspegeln, men tillskillnad från många andra även i framspegeln. Produktionen, låtarna, arrangemangen andas nutid, inte bara retro. Han bär och klär musiken till hur denna genre ska låta, trots bristen på nyskaperi. Årets bästa melodiska hårdrockplatta. Nils Patrik Johansson i all ära, men det skiljer sig en del mellan stilarna. Hur ska han kunna toppa detta album utan att slå knut på sig själv har jag ingen aning om; det blir onekligen en sjusärdeles utmaning.

3. The Night Flight Orchestra – Aeromantic

Det är ju lite ödets ironi att The Night flight orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik. Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.

Två år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”, ”Space whisperer”, ”Something mysterious” och”Saturn in velvet”Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till högre höjder helt enkelt. Dans utan alkohol, inte jag i iallafall, men musiken på plattan fick båda benen att vilja ”röra på sig”.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  ”This time”, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa och svårare för andra grupper. Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa magi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpps Aeromantic. Gruppen vräker in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r, parallellt som refrängerna är ännu fetare och produktionen ännu mer top-notch.

Att man adderar lite inspiration från ABBA tyder bara på exceptionell god smak. Såhär ska en slipsten dras. Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 12 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att 1-2 låtar borde kapats, så är inte fallet här, snarare att jag vill ha mera. Det tyder dels på en exceptionell variation i allt från olika genrer, till arrangemang. Dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor.

Ösiga ”Servants of the air” är inte signifikativ för albumet eftersom inget spår är den andra lik. Efterkommande ”Divinyls” är dramatisk pop av bästa märke. Tredje spåret är enligt mig en av årets bästa låtar. Refrängen till ”If tonight is our only chance” är obetalbar, pure pomp – a.o.r. Trodde inte att det gick att skriva sådana här udda, men ändå fantastiska låtar längre. ”This boy´s last summer” fortsätter leverera klassisk poprock med ABBA vibbar, utan att det egentligen märks. I nästa låt ”Curves” skiftar de stil till ett mera funkigt Toto sound.

Transmission” inleds med smattrande Miami Vice synthmattor. Choruset är så mäktigt, så bombastiskt och så dramatiskt att jag kippar efter andan. Titellåten ”Aeromantic” skulle ha kunnat platsa på de två första plattorna. Not my cup of tee, utan något som föll bort. Semi-balladen ”Golden swansdown” äger de 4 minuter och 17 sekund den håller på. ”Taurus” tillhör inte någon av de bättre låtarna, refrängen hafsas bort på något oförklarligt sätt tycker jag. Nästkommande ”Carmencita seven” är ett av plattans bästa låtar; pomp – a.o.r. av ädlaste märke. Näst sista låten ”Sister mercurial” skulle lika gärna varit en Roxette låt. Smooth, poppig, men giftig som tusan. Avslutande ”Dead of winter” är ytterligare ett bevis för hur effektfulla deras dramatiska a.o.r ter sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Det var kanske ödets ironi att Björn Stridh fick ägna sig  mera på The Night flight orchestra, istället för att också vara involverad i Gathering of Kings – sett i backspegeln en win win situation. Efter fem plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night flight orchestra hoppas jag faktiskt de inte gör det, för då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum.

Som sagt, knappt två år har gått, och så släpper man en skiva som i mina öron är jämnare och bättre än sin föregångare. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde.

4. Unity – Pride

Hårdrocknördar, fluffiga rosa troll, ni utan hår, ni med hår, ni med extrajävligt grått hår – ingen av er har väl inte missat årets fjärde bästa album? Det är ett ytterst oväntad konstellation bestående av Kalle Moreus på bas, Marcus & Martinus på bas, Anna Book på bas, Anna Books syrra på bas, Anna Books syrras barn på bas och Siv Malmqvist som vokalist. Skämt åsido, hon sjunger inte, utan spelar också bas. The Unity är gruppen, Pride heter deras halvnya alster. Plattan släpptes i april och passerade en ganska obemärkt genväg förbi de flesta hårdrocksnören som hade fullt upp med att enas om vilket Metallica, Kiss, eller Mötley Crue albumomslag var bäst utifrån kriteriet: det måste finnas insekter på bilden.

Hårdrockhybrisen över det förflutna, kontra ny musik, vilken i mina ögon är minst lika bra som något som gjorts tidigare, är ett epitet som lätt kan appliceras på hårdrockssläktet. Egentligen inget fel i det alls, men jag upplever en obalans i processen, då vi översköljs utav så bisarr mästerlig musik under 2000-talet. Visst, de uppmärksammas i hårdrockstidningar, och även i konservatismens högborg – hos fansen själva. Dock oftast en temporär sådan, därefter fastnar de i ”måndag hela veckan syndromet”, tvistande om vilken platta som var bäst i maj 1982, vilken trummis som hade minst penis eller vilken basist som kunde ansa sitt skägg bäst med fendersträngar och samtidigt sörpla yoghurt, utan att spilla.

Det bryska uppvaknandet gav mig den harmlösa vetenskapen varför jag nu dyrkar The Unity. Det är inte för att jag tycker om korv eller att jag håller tummarna för att kålälskarna inte ska starta ett tredje världskrig. Njet, en handfull tyska band har förstått det här med en välavvägd metalformel mellan tungt och lättuggat. Kanske det är därför tyskar älskar sin bratwurst och sin brysselkål – lättuggat, men knaperstekt? Om de ogenerat snott de från skandinaverna låter jag vara osagt, men Masterplan, A life divided, Darkhause, Scorpions, Avantasia, Pink cream 69, Jaded heart, Edguy, Axxis, Oomph och Kissin dynamite tillhör dem som knäckt koden.

Jag läste i Sweden Rock Magazine, där The Unity biktade sig, om att deras gemensamma musikreferensram var Pretty Maids. Bandet hade så mycket olika genrer i sitt musikbagage, att de blev tvungna att hitta och enas vid gemensam nämnare. Pretty Maids blev svaret, varför inte, en toppenidé helt enkelt. Utifrån mitt hårdrockperspektiv är de ett av världens bästa hårdrocksband. Deras högsta lägsta nivå är i paritet med Anders Bagges hundkollektiv. Det finns inget band i världen som kan mätas sig med danskarna när det kommer till att skriva förhistorisk hårdrockhistoria, tillika visa kompassriktningen 40 år senare, på hur hårdrock bör låta. Kan över 2 000 band influeras av Judas Priest anno Painkiller-eran, och ändå inte förkastas av partiska skivrecensenter, så borde definitivt fler påverkas av Pretty Maids underskattade kvalitetsstämplade ballader, mellantempo, snabba eller heavy metalliserad hymner.

Gitarristen Henjo Richter (Gamma Ray, Charon, Avantasia) och trummisen Michael Ehré (Gamma Ray, Love.Might.Kill, Unisonic, Metalium, Firewind) tog initiativet till bildandet av The Unity. I ärlighetens namn är bandet egentligen samma som Love.Might.KillChristian Stöver utgick, och ersattes av Henjo Richter. Ett band som existerade mellan 2010-2015 och släppte två hyfsade plattor: Brace for impact (2011) och 2 big, 2 fail (2012). Sascha Onnen (Mob Rules, Love.Might.Kill) sköter all keybordsklink, medan Jogi Sweers (Love.Might.Kill) hanterar basen. The Italian Stallion: Gianbattista ”Gianba” Manenti (Love.Might.Kill) har en röst som är som gjuten för den här typen av bombastisk musik – en klassisk hårdrockvokalist av rang.

Tre plattor på fyra år, har kvaliteten fått sig en törn utifrån den frekventa utgivningen av musik? Ärligt, trots riktigt bra musik tidigare toppar de sig själva via 2020 års styrkedemonstration. Visst, på debuten avlades det fram en av 2017 års bästa låtar ”No more lies”. På uppföljaren 2018 frammejslades det juveler som ”You got me wrong”, ”The storm”, ”Welcome home” och ”Above everything”.

Tredje gången gillt, gäller ifall jämnhets-kriteriet får råda. De två tidigare albumen var inte i närheten att bli en kontender of the year. Melodic metal, A.O.R, hard rock och power metal blandas på ett ytterst förtjänstfullt sätt, precis som tidigare. Den mest uppenbara skillnaden är mängden klockrena låtar. Parallellt har Stef E och Henjo Richter sakta men säkert vuxit ihop sig, likt ett tvilling-gitarrist-team, för att på Pride blomma ut fullständigt. Bandet i sig känns tightare, mognare, mindre splittrade och mer Pretty Maids målinriktade; de har liksom hittat sig själva, kanske fel ordval, men så tycks det vara, trots subtil medverkan ifrån vårt södra grannland.

Tyskarna bjuder sina lyssnare på 12 spår, varav inledningen består av ett nästintill obligatoriskt intro. Åtta av de kvarvarande alstren är en ren skär härdsmälta utav fingertoppskänsla. Dels skapar The Unity variation utöver det vanliga, dels marinerar de den i kvalitet. Bruksanvisning inledes med lite semi-dubbeltramp a´la Pretty Maids. ”Hands of time” växlar i tempo parallellt som refrängen är majestätisk. Efterkommande ”Line and sinker” sänker tempot, men tummar inte på refrängstarkheten, mer Ozzy-a.o.r, än metal. ”We don´t need them here” är i mitt tycke en av plattans bästa låtar. Den smakfulla stämsången dyker upp när det behövs i låtmaterialet. Bakomvarande ”Destination unknown” är urläcker melodisk hårdrock när den är som allra bäst. Spår sex: ”Angel of dawn” innehåller lager på lager dimensioner, något som gör att man som lyssnare inte tröttnar. Refrängen är dessutom extraordinärt diktatorisk. ”Damn nation” dubbeltrampar iväg med en smittsam refräng omgärdad av maffiga arrangemang, typ Rainbow och Dio.

Wave of fear” är första låten på plattan som kan kategoriseras som ”välgjord, men sömnig”. ”Guess how I hate this” är en melodi i mellantempo som återigen kan stoltsera med en rakbladsvass monsterrefräng. Efterkommande ”Scenery of hate” tillhör en av de tre låtar som är sisådär. The Unity manglar fram snygga tungsnabba Accept riff, men kryddar dem med en enerverande refräng som endast låter ansträngt i Gianbattista Manentis struphuvud.

I ”Rusty cadillac” visar bandet på viljan att infoga något annorlunda, något som sticker ut, något med blues-vibbar. Det finns säkert de som älskar detta, men jag tillhör inte en av dem. Albumet avslutas med en a.o.r.-stänkare, ”You don´t walk alone”, ett alster som tar andan ur en, ungefär som Pretty Maids patenterade melodikassaskåp. Låten i sig är en riktig brottarhit, en sådan som skulle kunna tituleras som förrädiskt beroendeframkallande.

Visst, vill man hitta influenser hos The Unity så behöver man inte leta länge, men de fungerar i mitt tycke mer som inspiratörer, inte som källor till ren stöld. Sextetten framavlar också texter som handlar om samhället vi lever i, inte drakar, demoner, hundraprocentig kärlek eller hur mycket alkohol man bör dricka för att ha roligt.

5. Pride of Lions – Lionheart

59 låtar, 5 plattor mellan 2003 – 2017. Tre år senare landar deras sjätte album och adderar 12 låtar till samlingen. I mina ögon finns det ingen människa på jorden som håller högre kvalitet i sitt låtskriveri än Jim Peterik (i sfären a.o.r. vill säga). Det vore ett helgerån, ett understatement att inte titulera honom som musikgeni. Att trava hit efter hit på varandra, med väldigt få fillers, men med ett spektrum av variation i låtarna är få förunnat. Den människan måste ha ett melodisinne som går på högvarv och ständigt väntar på att skriva det bästa han skrivit.

De fem tidigare alstren har genomsyrats av ett diaboliskt hög lägsta nivå. Måste jag nämna manna från självaste Gud själv så bör dessa nämnas: ”It´s criminal”, ”Music and me”, ”Unbreakable”, ”Parallel lines”, ”Man behind the mask”, ”Book of life”, ”Immortal” ”Ask me yesterday”, ”The Tell”, ”Silent music” och ”Fearless”. Svagaste albumet hittills är The roaring of dreams från 2007, inte dåligt, men inte heller ikoniskt.

Inledande ”Lion Heart” sätter agendan direkt! Den visar inte bara grusvägen till aor-himlen, utan till genomgående episka låtar. All killers no filler kan inte vara ett mer passande epitet. Många fans klagar på en evinnerlig förutsägbarhet och återvinning av tidigare låtar. Men herregud vänta ett tag! Vi pratar inte om en alien, utan om en människa som indirekt själv skapat sig en egen musiknisch i aor-hörnan. Att han inte skulle återupprepa saker och ting vore snarare helt onaturligt. Jag upplever varken förutsägbarhet eller att han snott för mycket av sig själv. Hans största problem ligger nog i att han gör för få dåliga låtar, fansen blir liksom kvalitetscurlade.

I ”We play for free” cementerar han dutt duttiga keyboards med bombastiska arrangemang och en majestätisk refräng. I tredje spåret ”Heart of the warrior” ändrar han stil och tempo, utan att göra det via att implementera något vidrigt rockigt, utan visar bara upp en annan aor-sida av sitt låtskriveri. Ärligt, lägger ner gå igenom alla låtar på albumet strategin. Jag kan inte överrösta musiken med mera superlativ, utan att upprepa mig så att den enbart utmynnar in pinsamheter eller rykten på att vi är ett par, åldern har väl ingen betydelse?

Min egenhändiga teori angående att ”Sleeping with the enemy” är ett plagiat? Jim måste ha gjort det medvetet genom att inkorporerat tonerna av Foreigners That was yesterday”. Jag tror att vi lyssnare bör se detta som en helvetisk hyllning och vördnad till sina kollegors fantastiska skapelse. Om jag måste någon låt som sticker ut på ett mindre bra sätt är det rockiga ”You´re not a prisoner”. Melodisk dramaturgi skapad med en kirurgs precision är Jims konstruerande av ballader. Avslutande ”Now” är inget undantag. Vem behöver gul lök, när man kan få samma effekt genom att lyssna på dennes tårdrypande ballader.

Vi får inte glömma bort oerhörda musikkompetens som omgärdar Mr AOR. Christian Mathew Cullen (keyboards), Klem Hayes (bas), Ed Breckenfeld (trummor) and Mike Aquino (gitarr). På denna platta har man även tagit in Jim´s son Colin Peterik lirandes trummor på titelspåret.

Egentligen är det efter denna gogatahyllning helt ologiskt att inte titulera albumet till årets bästa! Men eftersom detta inte är en renodlad aor-lista så blev det lite som det blev med Nils Patrik Johanson och The Unity på listan. Att Khymera kunde uppbringa musik som tillhör 2000-talets allra starkaste får väl Jim se som ren skär otur eller. The Night flight orchestra är bara The night flight orchestra. Att de också kom ut med sitt magnum opus kan väl också hänvisas med dålig timing för Jim och company. I min Spotifylista: Jim Peterik  – Mr AOR återfinns det än så länge 95 låtar -11 av dem är från Lionheart! Ett konkret bevis på Pride of lions kvalitetsperspektiv, samt en kompass på att de är bättre form än de någonsin varit – när blir gubben adlad?

6. Gathering of kings – Discovery

GOK smider medan järnet är varmt. Är det möjligt att toppa ett av förra årets bättre album? Sveriges svar på Phenomena eller Avantasia har omstrukturerats. Ut har Björn Strid, Jens Westin, Chris Laney, Michael Sweet, Stefan Helleblad, Erik Mårtensson och Nalle Påhlsson (dock med på två låtar) gått, in har Jonny Lindkvist från Nocturnal Rites släntrat in. Devalveringen av musikerskaran tycker jag har inneburit mindre kockar och färre åsikter, något som höjt standarden på helheten, vilket i sig är en bedrift i den högre skolan.

Victor Olsson står för både text och musik precis som på första plattan. Alexander Frisborg fungerar som hans textvapendragare medan Thomas Plec Johansson återigen kan lägga en djävulskt bra produktionen till handlingarna. Att Victor Olsson inte är inavlad i genren och precis som Magnus Karlsson blivit tvungen att lyssna in sig på gubbrocken har duon funnit en glitch i själva låtskrivandet. Precis som i Magnus fall något oerhört positivt för kreativiteten, då han skapar sin egna verklighet, istället för att lägga sitt fokus på retro det vill säga hur något bör låta.

Plattans mest spektakulära låtar är Foreignerdoftande Highway to paradise” och dutti duttiga ”From a whisper to a scream”. På ”Kiss from above” får jag Lasse Holm vibbar, inget ont i det, men de bara dök upp. Balladen ”The one that got away” är helt formidabel i sitt utförande.

Jag får en stark känslan av blandband utifrån de olika sångarnas insatser och variationen på låtarna. Det pompöst, det är genomarbetade melodier, refränger och texter. ”No fillers, only killers” är ett navigeringsverktyg som passar väl in. Om första plattan var sagolik så är Discovery ett mästerverk.

Rick Altzi – lead vocals (3,12), backing vocals (3,9,11,12)
Jonny Lindkvist – lead vocals (4,8)
Apollo Papathanasio – lead vocals (2,9), backing vocals (2,5,8,9)
Tobias Jansson – lead vocals (6,7,11), backing vocals (2,3,6,7,11)
Alexander Frisborg – lead vocals (5,10), backing vocals (2,3,5,6,8,10,11,12)
Victor Olsson – guitars (2-12), bass (2,4-7,9-12), keyboards (1-12), backing vocals (2-12)
Efraim Larsson – drums (2-8)
Jonas Källsbäck – drums (9-12)

Låtlista:
01. Starsleeper
02. Riders Of The Light
03. Heaven On The Run
04. December
05. Highway To Paradise
06. The One That Got Away
07. Lorelei
08. Moonlight
09. Revelation
10. Kiss From Above
11. From A Whisper To A Scream
12. Final Hour

7. Brother Firetribe – Feel the burn

Finnarnas femte plattan sedan debuten 2006. Soundet är lite luftigare, mjukare och rundare, en nyansskillnad dock, men ändå. I mitt tycke så är deras bästa platta deras andra alster Heart full of fire (2008). Näst bästa är deras förra från 2017: Sunbound. Två saker har skett sedan dess. Dels har Nightwishs ok Emppu Vourinen lämnat bandet för att ersättas av Roope Riihijärvi. Dels har de valt ett omslag som får typ alla konvolut i världen att framstå som estetiskt tilltalande. Jo ni såg rätt, det var fyra i, i nykomlingens efternamn!

Visst, de kör på i samma hjulspår, det är inte mycket som överraskar, eller sticker ut. Det var en stor anledning att min kollega på Maloik rock blogg: Peter Johansson indirekt sågade musiken. Jag förstår honom, genren har inte reinventat sig särskilt mycket, utan det mesta är konservatism på Universitetsnivå. Night flight orchestra lyckas rätt bra med  att implementera i nya eller andra element i musiken. Perfect Plan är ett utmärkt exempel på perfektionism, utan att addera något nytt i sin musik överhuvudtaget – egen identitet, vad är det? Detsamma gäller ju även Brother Firetribe.

Ett band som kom ut i samma veva som de finska bastarderna var svenska The Poodles. De gick faktiskt i bräschen för att försöka lägga in inslag som gjorde det mer intressant att lyssna på musiken, utan för dens skull utplåna sig själva.  Ta bara den fantastiska låten ”Song for you” där bandet lägger in någon form av operasång. Det är sådana tilltag som jag vill höra mer när det kommer till finländarna.

Brother Firetribe levererar ett jämntjockt material som inte  körs på autopilot, men som ändå känns tryggt och bekvämt. Men när deras lägsta nivå är så genant hög så går det inte ignorera att detta är oklanderligt hantverk parallellt med låtarna helt enkelt är starka som tusan. På Feel the burn får gitarrerna en mindre framträdande roll medan keyboarden tillåts mer utrymme, det vill säga en gnutta mer eurodiscovibbar i kombination med smattrande Miami Vice syntar. Jimmy Westerlund från kollegorna i One Desire kanske är en kommande Jacob Hansen eller Dennis Ward? One Desire, Ancara, Sturm Und Drang och Cain’s Offering är några som Jimmy lagt sin hand på. Densamme har gjort underverk med Brother Firetribes femte album. Fluffigheten penetrerar tyngden och skapar en finkalibrerad dynamisk ljudbild, en extra spelare som man skulle säga i på fotbollsspråk.

Vi köttar istället in oss direkt på det göttigaste, nämligen de starkast låtarna. I den kategorin finner vi inledande ”I salute you”. Bandet spär sedan på inflationen av kvinnonamn via ”Arienne”. Ett namn som jag inte tror är upptaget. En superb catchy sak som förför sina lyssnare på bara några sekunder. På tredje alstret ”Nightdrive” styrs tankarna till något halvtaskigt 80-tals soundtrack, där musiken är klart bättre än filmen I ”Bring on the rain” serveras de omisskännliga Brother Firetribe Pomp toner som bara de kan duka den. Som sagt Feel the burn är sprängfylld av element som gör en glad. Musiken andas såväl dåtid som nutid. Bäst bör innehållet kunna inhaleras på ett utegym, med en molnfri himmel och ett gradantal runt 25 grader.

8. Perfect Plan – Time for a miracle

Trots att jag dyrkar genren a.o.r krävs det mycket variation på ett album för att man inte ska somna innan alla låtar hunnits avverkats. Få grupper kommer undan med hedern i behåll. Det finns en subliminal mening att a.o.r. gör sig bäst på ”blandband”. Något eller några guldkorn på dylika plattor gör inget album, just därför är blandband nästintill skräddarsydda för denna typ av genre.

2018 landade Perfect Plans debutalbum på Spotifydisken. Det var en oförskämt kvalitativ sak. Lägg till en superb produktion, som dels kändes modern, dels klassisk. Jag upplevde typ allt som sanslöst professionellt, faktiskt i paritet med Revolution Saint, Giant eller Bad English. I mina öron var ”Too late” plattans bästa låt. Tätt följd av ”In and out of love”, ”Stone cold lover”, ”Never surrender” och ”1985″ medan rockiga ”What goes around” föll platt till marken.

Jesus, Oh my God, Herre jisses, vilken röst, var kom den killen ifrån egentligen? Kent Hilli frambringade bland det starkaste jag hört någon svensk prestera, en härdsmälta i paritet med Jim Jidhed. Den frågan ställde man sig otaliga gånger efter man spelat sönder förstlingsverket. Det visar sig vara genetiskt. Kent är bror med Janne Hilli från Days of Jupiter. Den ena en Steve Perry light, den andre en kraftfullare Tom Englund från Evergrey. Är det så att allt kommer i två i Örnsköldsvik, då tänker jag på hockeytvillingarna Sedin, eller är det klyschan ”whats in the water in Örnsköldsvik”?

Går det att toppa debutalbumet, eller var det enbart en lyckträff där alla stjärnorna stod uppradade? Jag är glad att kunna tillkännage att jag som helhet föredrar uppföljaren framför debuten. De första sex låtarna är en orgie av a.o.r. eufori. I mitt tycke är sjunde låten ”Nobodys fool” min akilleshäl. Det kan bero på att jag är allergisk mot typ sådana rockiga låtar. Fjärde låten, balladen ”Fighting to win” skulle inte Journey kunnat gjort bättre. Tionde låten ”Don´t blame it on love again” sällar sig till de sex första alstren.

Kan eller får man bli mätt på något som är så bra? Jo, dessvärre är det så. 9 låtar kan vara för lite, 12 låtar är i överkant, det är väl därför de flesta album mår bäst av att bestå av 10 till 11 låtar. En annan kritik om man ska vara ytterligare lite petig är att trots idiotstarka låtar följer de ändå en bruksanvisning skapade av Journey, Survivor och Foreigner, därefter tusentals andra akter.

Perfect Plan följer slaviskt den till punkt och pricka. Informationen är inhyst i ett skinnskrin med guldprydda beslag; men det är fortfarande en bruksanvisning!  Jag saknar några oväntade ingredienser, något som överraskar mig, något som uppdaterar genren, något som gör att de inte bara låter som sina inspiratörer.

Må det vara hundskall, böneutropsreproduktion, visslingar eller harpaackord. Perfect Plan adderar inget nytt i sin fantastiska musik, det är därför de inte intar någon av de tre främsta platserna på denna lista. Det är därför man efter ett tag liksom känner sig aningen mätt. På sista låten ”Don´t leave me alone” har man lånat friskt från Backstreets  Boys hyllning till Dennis Pop”Show me the meaning of being lonely”; ett förövrigt klockrent val som adderar den till de sju bästa.

Jag ser Perfect Plans båda albumen utkristalliseras till fullblodiga kommande ”aor-classic”, ett epitet få svenska plattor kan titulera sig. Jim Jidhed – Full Cirkle, Mikael Erlandsson – 4, W.E.T – Rise upFrederiksen/Denander  – Baptism by fire  och Alien – Alien är några av dem.

9. Magnus Karlsson´s Freefall – We are the night

Är det möjligt att få ångest av att något låter för bra? Fibromyalgi  eller bara allmänt ont i kroppen? Efter en lyssning på en produktion som äger likt Mr Karlssons projekt är båda tänkbara kroppsliga scenarier. If riffs could kill; egentligen är det bara Magnus Karlsson och Gus G som är kapabla att frambringa euforisk asketism. Självklart med hjälp av en adekvat mixkille bakom rattarna, i detta fall Jacob Hansen.

Mini Malmsteen alias Magnus Karlsson serverar återigen sina lyssnare ett dignande smörgåsbord fyllda med ingredienser som är lika smittsamma som coronaviruset. I mitt fall innebär det en form av självskadebeteende att få förtroendet att recensera hans tredje soloäventyr. För det första avgudar jag honom som melodisnickrare och musiker, för det andra dyrkar jag hans största inspirationskälla: Yngwie J Malmsteen, för hans bidrag innan 2000-talet.

Magnus Karlsson ligger bakom käftsmällar med bland annat Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville och Starbreaker. Likt Max Martin drejar han fram hits, som vi andra konsumerar kebabpizzor. Mini Malmsteen har funnit en ovärderlig glitch mellan a.o.r. och den melodiska hårdrocken. Hans patenterade melodiska rock tycks hela tiden finna nya nyanser i sitt egna universum, men säg det som varar för evigt.

Såhär löd några tuffa ord mot musiken han skapade för Allen/Olzon tidigare i år: ”Tyvärr så upplever jag en avsaknad av de där kvalitetsstinna episka hitsen, de som gör att man smälter som smör i solen, de som gör att man väljer Prag framför Falköping, eller föredrar bärpannacotta framför kanderade insekter. Refrängerna känns aningen urvattnade, oinspirerade; rent ut sagt återanvända. Melodislingorna sjuder av en för hög nivå av igenkänningsfaktorer”. Nå har det hänt något nytt under solen sedan mars 2020?

Först och främst är detta hans tyngsta album av de tre han släppt i eget namn. Sedan är det en platta som beträder Yngwie-territorium, precis som Gus G via Firewind gjort tidigare i år. Detta är melodidriven melodisk hårdrock i paritet med Masterplans tre första plattor. Albumet innehåller episk kvalitativstinn musik från Magnus Karlsson, som bara han kan leverera. Med ett melodisinne som är få förunnat styr han projektskutan till något som låter sanslöst snyggt fernissat.

Mörkläggningen kan dock inte helt dölja the main problem, nämligen bristen på killerchorus. Jag nämner ”Higher”, ”Heading out”, ”Not my saviour” och ”Last Tribe”” från debutalbumet (2013) och ”Another life”Kingdom of rock”, ”Out of the dark”, och ”Never look away” från uppföljaren (2015). Syftet med uppradning av låtar är att försöka förklara att det finns nyanser i superkvaliteten, eftersom det egentligen inte existerar några egentliga fillers på plattan. Den knivskarpa produktionen är uberförförisk, i kombination med de maffiga arrangemangen, de tillsammans fungerar som sirenerna i Odysséen.

Precis som Yngwie nöjer han sig inte med medelmåttor, utan här är det bara spetskompetens som gäller bland urvalet av sångfåglarna. Att låta olika vokalister sköta mickstativen brukar sällan vara en framgångsfaktor. Magnus Karlsson har dock förmågan att anpassa låtmaterialet till de olika struparna, utan att det känns för splittrat. På We are the night gästar dessa fantastiska sångare musikens svar på Skavlan: Dino Jelusick, Renan Zonta, Noora  Louhimo, Mike Andersson, Ronnie Romero, Tony Martin och Magnus själv.

Plattan inleds med en av de bästa låtarna ”Hold your fire. Diaboliskt crunchiga gitarriff, hopsydda med en dubbelrefräng. Dino Jelusick (Animal Drive, Dirty Shirley) sjunger strupen ur sig. Den kroatiske ungtuppen bemästrar tyngden i musiken, vilken Magnus diktatoriskt smeker brutalt fram. Nästa stora höjdpunkt är ”Queen Of Fire” där det finska röstfenomenet Noora Louhimo (Battle beast) dominerar ljudbilden – en härdsmälta av härdsmältor. Efterkommande ”Dreams and scars” framförs av den brasilianska besten Renan Zonta (Electric mob). Den inleds lite som en Pain låt, men stegras successivt i tempo, för att utmynna i ett episkt chorus. ”All The Way To The Stars” levereras av svenske Mike Andersson (Cloudscape). En singalong låt med en av plattans bästa refränger.

På tal om refränger, Yngwie, som i nyktert tillstånd drabbats av trippelhybris skriver numera låtar utan just refränger. Han försöker dessutom matcha Joe Lynn Turner, Göran Edman eller Mark Boals som halvtaskig vokalist. Eller inbillat sig vara en producent av rang; djup tragiskt. Magnus Karlsson visar konkret på att han verkligen kan sjunga, och dessutom gör det på ett övertygande sätt i ”We are the night” och på plattans mest aoriga alster ”Don´t walk away”. Två låtar som för övrigt är djävulskt sköna. ”Temples and Towers” framförs av halvguden Tony Martin. En man som trollband mig via Black Sabbaths sorgligt underskattade Headless cross och Tyr. Vilken sanslös pipa den mannen besitter! Låten i sig är dessutom en av de bästa på albumet. Magnus vapendragare från The Ferryman, Dio-klonen Ronnie Romero bidrar med: ”One by one”. Det är en rakbladsvass skapelse som inte gör bort sig, men som jag ändå upplever vara en av de svagare med ”Under the black star” som framförs av Dino Jelusick. Näst sista låten ”On my way back to earth” är en instrumental sak som fyller sin funktion, även om det egentligen inte är min cup of tee. Såklart innehåller albumet en nästintill obligatorisk ballad. ”Far from home” placeras sist. Det är inget mästerverk, men ändå över medel.

Ja just det, i ”If riffs could kill” blev det 4-4, efter ett dramatiskt straffdrama, i mötet med Firewind. Det innebar att båda banden fick ynnesten att stiga upp på Yngwie-tronen 2020. För mig II, lyckades han inte helt att toppa The Ferrymans andra platta som kom ut 2019, det årets top-3, trots två adekvata försök i år. Danske Jacob Hansen (Volbeat, Primal Fear, Amaranthe, Art Nation, CyHra Pretty Maids, Dynazty) är den som bör tillskrivas en gigantisk del i detta höga betyg. Han skapar ett sound som tillsammans med ett pompöst låtdriv, exceptionella sångare, bombastiska arrangemang och adekvata refränger, något som varje människa som dyrkar hårdrock måste abdikera inför, ungefär som en pedofil till en förskola.

Trots mångt och mycket kritik i denna recension så präglas helheten av ambivalens, och troligtvis av alltför höga ställd krav. Visst, jag hade velat sett några fler monsterrefränger, men det är petitesser, men ändå den faktorn som gör att albumet ”bara” får det näst höga betyg. Eller I, jag fällde ju honom på förra plattan, med Allen/Olzon, då måste man väl våga döma åt båda hållen, det vill säga fria, eller II?

10. H.E.A.T – H.E.A.T II

H.E.A.T grabbarnas sjätte platta sedan debuten 2008 överträffar dem sig själva. Från tidigare att ha nosat på världsklass träder de nu in i den sfären på fullaste allvar. I mitt tycke slår den lugnt ut Tearing down the walls (2014) som deras bästa. De sällar sig nu till den exklusiva skara av band  som skapat 2000 – talets bästa melodiösa hårdrockalbumet i Sverige. Treat – Skies of mongolia, Eclipse – Paradigm och W.E.T Rise kan känna sig träffade. Dessa plattor lägger sig förövrigt alla på en 10-top lista över världens bästa melodiösa hårdrocksplattor som gjorts under 2000-talet, vilket vitnar om en utomjordisk kvalitét som återfinns i the land of the vikings.

I och med denna kronjuvel kan de nog 0ckså titulera sig världens näst bästa nuvarande bästa melodiska hårdrockband. Att Treat abonnerar på tronen är odiskutabelt. Tyvärr blev detta det sista albumet med energiknippet Erik Grönwall. Intet ont om Kenny Leckremo. Men om genren vill växa så måste ungdomar attraheras, inte bara dem som plikttroget tillbakacurlar sina föräldrars uppmaningar att följa med på Sweden Rock Festival.

Under Erik Grönwalls ADHD-shower tycktes stillhet vara bannlyst. Ur ett publikperspektiv trodde jag att han hade med sig ett eget bålgetingsbo i syfte att att egga upp sig som publiken. En okristlig strategi som i mångt om mycket går stick i stäv med traditionella sångare, dessutom är bålgetingar fridlysta så det är också ett brott. Via Erik så såg jag ingredienser som skulle kunna smitta av sig till fans av Shinedown, Three days grace och Asking Alexandria. Nu återgår de till en trygghet som dessvärre slår tillbaka på en genre som lever sitt egna liv – utanför rampljuset. Det är väl okej om man nöjer sig med detta, men vill musikstilen växa så krävs det ett genuint intresse från kidsen…och den stavas definitivt inte trygghet!

Varför är detta deras bästa hittills? Den är absolut inte mer varierad än Tearing down the walls. Istället tar man poäng på på en mer homogen produktion och något jag är allergisk mot, en likriktning. Det är dessutom fler ännu starkare låtar på albumet än på någon av deras tidigare. Några av dessa, vilka andra band skulle skära öronen av sig för att få ha i sin liveshow är: ”Dangerous ground”, ”Come clean”, ”Victory”, ”One by one”, ”Heaven must have won an angel”, ”Under the gun” och ”Rise”. Albumets ballad ”Nothing to say” är traditionellt otraditionell på ett ytterst förförande sätt.

Att ”låna” så det syns för mycket är inte bra, men att stjäla lite gör typ alla. På ”We are gods” har man medvetet kontra omedvetet hittat inspiration från Q5´s pilgrimsfärd ”Steel the light” (1984). Sett utifrån ett aor-perspektiv så är ”Heaven must have won an angel” det närmaste man kommer aor-perfektionism tillika en av årets höjdarlåtar.

Crazy Lixx, Crashdiet och H.E.A.T är onekligen trio som skulle få American great again, ifall de fick möjligheten att turnera i the land of opportunites. Under ett normalt år skulle detta album rankas betydligt högre än vad som blev fallet, men nu var det inget vanligt år utan ett glitch i kvalitetshöjningar från alla håll och kanter. Månne en positiv biverkning av corona?

11. Harem Scarem – Change the world

Snacka om dålig timing! Harems Scarems debutalbum (1991) släpptes mitt under brinnande Seattle grungens glansperiod. A.O.R blev ungefär lika poppis som försäljningen av askkoppar på 2000-talet. Genren sjönk som en sten, från att fått härjat fritt på världens alla listor under nästan hela 80-talet. För mig som aor-frälst spelade det ingen roll. Jag köpte all bra melodisk hårdrock jag kom över i vilket fall som helst, men visst var 90-talet en endaste lång golgata. Kanadensarnas förstlingsverk innehöll aor-smekta tidlösa klassiker som ”Hard to love”, ”Honestly”, ”With a litle love” och ”Slowly slipping away”.

Två år senare kom det stora genombrottet, och för mig ett steg närmare Gud: Mood swings. Med tyngd, kraft, melodier och Harry Hess raspiga omnipotenta rockröst skapade de ett eget sound i den melodiska hårdrocksfåran. Sagan fortsatte 1995, med underbara The voice of reason. Inledningstrippeln: ”Voice of reason”, ”Blue” och ”Warming a frozen rose” skulle kunna blidka såväl palestinier som israeler. Trots riktigt bra låtar vävdes mörka subtila undertoner av grunge in i musiken. Det blev ännu tydligare på de två nästkommande albumsläppen: Karma cleansing (1997) och Big bang theory (1998). Vilket indirekt blev en temporär början till sluter för gruppen.

De bytte namn till Rubber, genre till powerpop och släppte två plattor: Rubber (1999) och Ultra feel (2001). Något år senare gjorde de tvärtom, från Rubber till ursprungsnamnet Harem Scarem. Parallellt förlovade de sig med det italienska a.o.r. – stallet Frontiers records, där de huserar än idag. På The weight of the world (2002), till Higher (2003)Overload (2005), 2006 Human nature (2006) och Hope (2008) har kanadickerna blandat och gett, med stark betoning på blandat. Jag fick instinktivt samma känsla av Harem Scarem, som med svenska Last autumn´s dream, där fokuset verkligen låg på mera kvantitet före kvalitet.

Uppehållet mellan 2008–2014 tycktes ha gjort dem mer än gott. Kan den nyvaknade kreativismen bero på Kanadas nya liberala cannabislagar månne? Plattan Thirteen (2014) var klart över medel, medan United (2017) lyste ännu starkare, tillika deras bästa sedan The voice of reason. Sångaren Harry Hess och flinke gitarristen Pete Lesperance är de enda kvarvarande medlemmarna. Duon har varit med sedan starten 1987, och hela vägen till 2020-talet. Under den perioden har de hunnit avla fram 13 studioalbum samt två under täckmanteln Rubber.

Petes originella gitarrspel och Harry härliga röst är indirekt essensen av Harem Scarems musikaliska varumärke. Min fråga är, kan de göra en Pretty maids, Treat eller Accept, det vill säga skapa tre bra plattor i rad, efter ett uppehåll på ålderns höst? Bandet levererar ett förföriskt smörgåsbord med ekon från det förflutna, inbakade med ingredienser som inte ens de inblandade är medvetna om – de bara finns. Till skillnad från Thirteen där produktionen inte var helt adekvat, andas denna rustning ljudkompetens. Det finns en nyuppväckt lekfullhet på plattan i kombination med motivationen att skapa det bästa man gjort, utan för den skull reinventa sig själva.

All killers, no fillers” är ett epitet som diktatoriskt och ofrånkomligt etsat sig fast i pannloben. Parallellt är det ett mer vuxet popsound där aor-rötterna fått fotfäste ordentlig igen.  Många belackare skulle säga att bandet sejfar, tar det säkra före det osäkra, inte sticker ut tillräckligt och saknar de där riktiga hitsen. Visst, det är en behaglig resa på en enslig motorväg vi bjuds på, där de extrema topparna som ”Saviours never die”,”No justice, ”Honestly” och ”Empty promises” inte existerar.

A.O.R i sig är väl ingen genre som kan anklagas för att vara nyskapande, snarare überkonservatistiskt. Fansen vill ha något nytt, men när det väl kommer till kritan så duger ofta det inte, då är det inte riktig a.o.r; en moment 22 situation för genren i sig. Alla låtar på Change the world är bra, men några är bättre än andra helt enkelt. Till dem sällar sig ”Aftershock”, ”Searching for a meaning”, ”The death of me” och ”Fire & gasoline”.

Vill man ha exceptionellt snygg stämsång, feta powerrefränger, oemotståndliga melodier som synkas med en av rockvärldens skönaste stämmor och ett meditativt snyggt gitarrlir, tveka inte – köp. Cirkeln är sluten, Torontogubbarnas jämnaste platta sedan Mood swings. Teamet Hess och Lesperance har definitivt lyckats att göra en Pretty Maids, Treat och Accept – grattis


12. Newman – Ignition

För mig är han mannen som fått musikbloddopade unisona hejarop från brittisk press, i brist på nya förmågor från öriket. Jag själv har lyssnat med halvdöva öron på låtar som generellt sett spelat i andra divisionens aor-liga.

Trots bra musiker, hyfsad röst och adekvat produktion så är det oftast mer djupa dalar än riktiga höjdpunkter som basuneras ut. Det lilla extra fattas liksom, mycket av musiken faller på epitetet intetsägande; vilket instinktivt leder tankarna till kultgubben Stan Bush.

Multi-instrumentalisten förra plattan Aerial (2017) fick jag betydligt bättre helhetsvibbar av. En positiv trend som även inkorporeras på hans nya alster Ignition. Klassisk British AOR/melodic rock utspädd med en organisk aningen progressiv blodförtunning.

På plattan huserar Steves version av en låt som han skrivit till Toby Hitchcocks senaste platta: ”Promise me”. Jag får en känsla att det stärkt honom i hans låtskrivande…eller inte. I vilket fall som helst finns det andra riktigt bra låtar på albumet.

Moving target” är en av dem, ”Life in the underground” en annan, ”Wild child” en tredje, ”To go on loving you” är ett fjärde ess. De verkligen andas aor-kvalitet. Den lite rockigare inledning spåret ”End of the road” och efterföljande ”Chasing midnight” är fyllda av stora refränger och sköna arrangemang. ”Worth dying for” sällar sig till de sex andra braiga låtarna, en mäktig skapelse.

För mig har Steve Newman precis nu klivit ut ur anonymitetsskuggan, för att på allvar samsas med storheter på den globala aor-arenan. Ett mycket oväntat starkt album; åtta klockrena hits av tolv möjliga är stort.

13. Firewind  Firewind

Mer Yngwie till folket! Det har Gus G onekligen anammat. Visst, det är inte så att han har dolt en av sina större inspiratörer förut, men på det nya albumet går han betydligt längre än tidigare, nu är han nye Yngwie J Malmsteen – oerhört glädjande.

Tungt så det förslår; för heavy metal för listan? Definitivt inte, mycket mangel, absolut, mycket melodier självklart. Plattan lär aldrig snudda vid smått ikoniska The Premonotion från 2008. En platta där a.o.r fick tillträde mellan de tynga riffen. En synnerligen lyckad hybrid som jag definitivt saknar än idag.

Tre übertynga inledande låtarna ”Hands of time”, ”We defy” och ”Ode to Leonidas” lägger ribban högt upp på melodiställningen. Fortsättningen med guldkornen ”Live and die by the sword”, ”Wars of ages”, melodiösa ”Lady of 1000 sorrows” och ”Rise from the ashes” var melodiösa käftsmällar som visade på Gus G oerhörda känsla för speed, melodier, refränger och tyngd precis som Magnus Karlsson,”

Det var mitt omdöme för Imortals som kom ut 2017. Jag känner att jag inte behöver uppfinna hjulet igen, utan ovanstående stämmer lika bra in på deras senaste alster. Titeln Firewind markerar bandets första utgåva med den nya sångaren Herbie Langhans (Avantasia). Kraftpaketet är mixat av Tobias Lindell (Europe, Avatar, HEAT) och mastrad av Thomas” Plec” Johanson (Gathring of kings, Scar Symmetry, Soilwork).

Trots dessa förändringar låter det som… Firewind kanske på grund utav att Gus G är bandet. Min instinktiva tanke är att det låter som Firewind även låter som en uppdaterad Yngwie J Malmsteens utan att låta som Yngwie. Det låter som algebra, och jag förstår faktiskt inte det själv. Jag har dyrkat Malmsteens refränger, tyngd och variation sedan Marching out kom ut. Med varje ny vokalist följde en ny sida av gitarrvirtuosens, utan för den skull sudda ut kärnan av musiken i sig. Det hela tog slut via den korta eran med Mats LevenFacing the animal 1997.

Kittet på albumet är de sju inledande låtarna; de är beyond bra. Best of the best är ändå låten ”Break away”. För mig har Firewind och At Vance varit de som fört arvet vidare. Nu är det bara Firewind kvar på tronen. Om de uppvisar samma kvalitet som de gör på detta alster kommer de att sitta där väldigt länge.

14. Black Swan – Shake the world

Den gudabenådade irländska sångfågeln Robin McAuley är för mig synonymt med Grand Prix två plattor (1982 & 1983) samt medverkan i det tyska superprojektet Far Corperation. Mest minnesvärt på den ojämna historien från 1985 är låten ”Johnny don´t go the distance”. I min mening en av världens 50 bästa a.o.r.- låtar. Tycker man att ”Eye of the tiger” eller ”We are the champions” är sporthymnernas sporthymner så borde ”Johnny don´t go the distance” vara i paritet med dem. Så är inte alls fallet, den har helt fallit i glömska, vilket i sig är sorgligt. Dock inte lika tragiskt som första och andra världskrigen, men ändå petitess i sorglighet. Förhoppningsvis är det någon som äger en hockeyhall som läser denna recension!

Till sitt förfogande har Mr McAuley med sig välrenommerade veteranmusiker tillika fullblodsproffs uti fingerspetsarna, trummisen Matt Starr (Ace Frehley, Mr Big), basisten Jeff Pilson (Dokken, Foreigner) och gitarristen Reb Beach (Winger, Dokken, Whitesnake). Ett fullklottrat musik-DNA eller en adekvat supergrupp behöver dock inte vara framgångsfaktorer. Trötta, bittra, samarbetsovilliga och omotiverade äldre musiker kan snarare stjälpa än hjälpa. I detta fall har sju sorters kakor, körsbärssaft och en large nutellaburk stärkt kemin mellan dessa narcissistiska herrar.

En låt utan adekvat refräng är för mig lika upphetsande som en pizza utan ost. På plattan finns det en som hamnar i den kategorin: ”The rock that rolled away”. Därutöver är det überkvalité rakt över som gäller, såklart finns det nyanser även i himlen. De fyra inledande låtarna är ren manna från himlen. Titellåten ”Shake the world” fullkomligt pulvriserar uttrycket ”det var bättre förr”. Den för tankarna direkt till Dio´s klassiker ”Stand up and shout”. På tal om Dio, i ”Johnny came marching” lånas det stilrent från titellåten på The last in line. En platta, precis som Black Swans debut, vilken kombinerar tyngre alster med några rejäla skopor a.o.r. Det kanske inte är så konstigt att det är mitt förstahandsval när det kommer till bästa Dio platta.

”Big disaster” laddas med en kärnreaktor-refräng i kombination med inoljade korpulenta riff av allra högsta kaliber, den har verkligen allt man kan önska sig av en melodiös hårdrock anthem. Fjärde spåret ”Immortal souls” byter melodiskepnad; lite mjukare, lite mer a.o.r. Mycket mer av den varan finns att hämta på ”Make it there”, ”She´s onto us“ och ”Sacred place”. Dessa fyra guldkorn, unika på sitt sätt, skapar en skön kontrastering till resten av materialet på albumet. Näst sista spåret ”Unless we change” inleds med ”Eleonor Rigby” stråkar, därefter maniskt gitarraseri, för att sedan utmynna i en sanslös a.o.r. – refräng; paradisiskt kaos. Sista låten ”Divided /United” inleds med lite snyggt pianoklink för att efter en stund likt Queen´s ”Bohemian rhapsody” ge vika och helt byta kostym; formidabelt är bara förnamnet.

Variation är definitivt ett annat megaledord på Black Swans debutplatta. Det går liksom inte att tröttna på låtarna. Kompetens är ett tredje ledord. Utifrån Black Swans medlemmars diskografi finns det schizofrent mycket erfarenhet att bygga på, något de verkligen tagit fasta på. Sångaren Robin McAuley bär upp den tungmjuka musiken på ett ytterst föredömligt sätt. Han låter lika bra som när han var ung, om inte bättre. Black Swans skräddarsydda tunga amerikanska melodiösa hårdrock hamnar på pallplats, flankerade av Frontiers kollegorna Revolution Saints och The Defiants, när det kommer till att leverera tidlös melodiös hårdrock. Band trippeln bär fanan frapperande högt. Gillar man Bad English, Winger och Skid row så lär man dyrka detta mästerverk.

15. Damnation angels – Fiber of our being

Oj då, var kom den här ifrån? Kvalitetsmetal uti fingerspetsarna. Det är sällan jag kommer över såhär bra musik numera. Norska Triosphere var det senaste om jag inte missminner mig. Detta är britternas tredje album. Debuten Bringer of light landade 2012 och efterföljaren The Valiant Fire 2015. Fem år har förflutit sedan dess, vad har hänt?

Den argentinska sångfågeln Ignacio Rodríguez har bytts in till denna platta. Symphonic metal, powermetal, hardrock eller melodic Metal; kalla det vad ni vill men Fiber of our being är en smältdegel av dessa genrer. Vill man ändå ha ett riktmärke så är väl en moderna variant av Kamelot inte helt tagen i luften.

Damnation angels smittar sina lyssnare med nio infekterade anthems. Varje låt i sig är olik den andre, fast slutresultatet förblir ändå homogent. Den balansgången är det många band som allt om oftast faller på när de vill skapa sitt specifika mästerverk.

En kraftfull produktion, storslagen och cineastisk ljudbild ackompanjeras av krigiska trummor, distinkt sång och blytunga melodier och refränger. ”More than human” flankeras av trallvänliga ”Railrunner” och refrängstarka ”Fiber of our being”. Andra meditativt starka alster är ”Rewrite the future” och ”Remnants of a dying star”.

16. Vega – Grit your teeth

Gruppen är för mig en lite udda fågel i den melodiska hårdrockssfären, precis som svenska DegreedVega är bandet som lite ofrivilligt dragits in i a.o.r.-sfären. De vill främst titulera sig som ett rockband, fansen tycks vilja något annat. Mänskligheten har ju en tendens att vilja kategorisera allt som går att kategorisera. En smörgås är också ett bröd, en limpa är ett sorts bröd, hälsolipma en variant av limpa. Deras främsta inspiratörer heter Bon Jovi och Def Leppard. Precis som dem, vill Vega spela stadiumrock, inget annat; A.O.R-stämpeln vill de helt sonika tvätta bort.

Vega och jag har ett väldigt polariserat förhållande till. Å ena sidan består deras låtar nästan bara av potentiella hits, vilka andra band skulle kunna döda för, å andra sidan något dysfunktionellt, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på; något abnormt jämntjockt månne? Annars är jag med på tåget, att en låt utan refräng, är som ett krig utan vapen. I Vegas fall, är inte låten refrängstark, är det ingen Vega låt helt enkelt.

En annan vattendelare är sångaren Nick Workman som tidigare frontat Kicks och Eden. I mitt tycke är det han som indirekt stjälper Vega till en form av likformighet. Bristen på variation i rösten kan nästan jämföras med Gary Hughes i kollegorna i Ten. Trots bra låtar i det bandet, blir det i mina öron knappt lyssningsbart, just på grund av just avsaknad av adekvat rockröst. Nu är det inte riktigt så illa ställt för Nick Workman, men paralleller går onekligen att dra. Jag såg Vega 2019 på 10-års jubilerande H.E.A.T festival i Ludwigsburg. Där fick jag se en annan sida av Nick Workman. En röst fylld av liv och lust, en som lät helt annorlunda live, än på deras album, så kvaliteten finns definitivt där.

Ett draglok är däremot världens bästa tvillinglåtskrivarteam: James och Tom Martin. Det ska väl tilläggas att konkurrensen inte precis är benhård i den kategorin. Bröderna har minst sagt varit produktiva, förutom låtar till Vega, så har de har skrivit hits till bland annat: Sunstorm, Ted Poley, House of lords, Khymera, First signal, From the inside, Issa, Blood red saints, Find me och Tony Mills.

Brittiska Vega har hunnit släppa fem plattor sedan 2010. För två år sedan ynglade de av sig Only human, i mitt tycke deras sämsta hittills. Omdömet var skoningslöst blytungt från min sida: ”Idéerna är nästintill uttömda, rösten för ansträngd, variationen har knappt funnits där; nu verkar de mest trötta”. Är det dags för en återupprättelse via nya sjätte Grit your teeth? I och med deras nya platta har de arbetat med producenterna The Graves brothers. Bröderna Joe & Sam har bland annat producerat Asking AlexandriaWith one last breathFuneral For A Friend och The Family Ruin. Ett mer metalsound skulle kanske kunna bryta den ibland könlösa produktionen som präglat bandet på deras tidigare album, för att istället ersättas av ett betydligt mer organiskt, modernare, tuffare och fräschare musikskrud?

Tro det eller ej, men de lyckades fullt ut med transformeringen från lättmjölk till en produktion med mer bett, trummor med kraft och biffigare muskler så att säga, precis som de ville. Därför blir inledningen så horribelt härlig, eftersom skruden är uppdaterad, inga slokörade axelvaddar längre. Plattan inleds med med fem rockhymner. ”Blind” sätter ribban högt. Gitarrdriven rock med en fläskig refräng såklart. Bakomvarande ”I Don’t need perfection” inleder med ett riktigt köttigt riff ,vilket utmynnar i refrängstark halvnelson.

Titellåten ”Grit your teeth” höjer kvalitetsmätaren ett snäpp. Inte lika mycket melodisläktskap med Def Leppard som Grand Design (vilket egentligen är helt omöjligt), men definitivt samma stil som Sheffields stoltheter. Inte svårt att räkna ut att den kommer att bli en publikfavorit live. Jag är ingen blueskille, men ”Man on a mission” inleds bluesigt för att att övergå i en av albumets klockrenaste refränger. Förutom den krispiga produktionen märker jag att Nicks röst mognat eller förändrats. Jag upplever inte samma enerverande tonlägen som förut. Om det är något medvetet eller inte vet jag inte, men nu känns det bättre att lyssna på helheten.

Spår sex, ”Consquence of having a heart”, är i mina ögon plattans killerlåt. Tyvärr är den halvsnodd från Tears for fears – ”Mad world”. Att influeras av andra, och låna subtilt är egentligen något helt naturligt. Dock finns det subliminala gränser för hur tunn den gränsen kan vara. I mitt tycke stjäls det aningen för mycket för sitt eget bästa, vilket devalverar låten i sig. Synd på så rara ärtor. ”This one is for you” fortsätter att spinna vidare i rockhymnernas förlovade land. Efterkommande, lite lugnare ”Battles ain´t a war” har vuxit fram till en av de bättre alstren på plattan.

Save me from myself” återgår till det uppdukade smörgåsbordet av adekvata verser och refränger. Näst sista låten ”How we live” är den som lär tillfredsställa a.o.r.-nördarna mest och bäst. Blytungt utkristalliserar sig den till något rosa halvfluffigt. Avslutande ”Done with med” knyter ihop säcken genom att öppna den. Något punkigt, något mer modern rock, något skramligt kommer ut ur säcken, och så jäkla befriande det är! Självklart tillkommer det en refräng av rang, något annat skulle vara ett helgerån.

Jag hade i ärlighetens faktiskt gett upp hoppet om Vega. I och med uppdateringen av deras sound och Nicks rösttransformering så lever hoppet istället. Kanske man i framtiden får jämföra dem med grupper som Three days grace och Shinedown?

17. Palace – Rock and roll radio

Det finns en knippe svenska plattor som ingått i de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på. Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkigt, überutslätat eller något annat meningslöst epitet, men låtarna sätter sig inte riktigt. Det är på riktigt, men ändå drömskt! Köttigt men likaledes plastigt!

De första fyra lyssningar var jag frestad att etikettera Rock and roll radio till ovanstående resonemang. Dock har Palace något som vuxit sig starkare för varje album som passerat. Det är det fingertoppskänsla som gör att låtarna får en egen identitet trots att de drunknar i retrometerdjupt vatten.

Inledande titellåten ”Rock and roll radio” tillhör en av de låtar som legitimerar Palace att få tillträde till listan. ”Castway”, ”Way up here”, ”Hot steel”, ”My gray cloud”, ”Origin of love”, ”She´s so original”´och ”When it´s over”. Jo det blev till sist en drös av aor-fluff som gav sig tillkänna dessutom så blev inte resultatet jämntjock eftersom musiken var så maniskt varierat. I avslutande ”Fight” blev det uppenbart att behöver komma upp minst två nivåer till röstmässigt för att kunna matcha musiken fullt ut.

En sådan låt kräver sin Toby Hitchcock eller Kent Hill för att kunna lyfta. Antingen har Palace två snäpp till på sin röstlyra, eller så bör han helt sonika låta någon annan inneha mickstativet. Jag röstar för alternativ två, ibland måste man abdikera för sina egna begränsningar. Exempelvis så har jag vid 53 års ålder insett att jag inte kommer att bli proffs i Wolverhampton Wanderers, trots att jag tar 25 på foten. Se hur det gick för Yngwie när han blev nykter! Han struntade i att outsourca sången och produktionen i syfte att bemästra ett ännu högre kontrollbehov, hur det nu var möjligt, och resultaten blev därefter. Förställ er Palace musik, med Kent Hill som sångare på ungtuppens fjärde album, det vore en fullfjättrad knock som skulle skapa ekon även utanför denna aningen inavlade genre.

18. Cats in space – Atlantis

Katterna är ute och spinner igen, lika lekfullt som de gjort de fyra tidigare gångerna. Garnystandet är gjort av toner som många band inte kommer undan med. Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig, progressiv, powerpop det vill säga melodiös rockmusik.

Ekon  från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Angel, Cheap trick, City Boy, Electric Light Orchestra, New England, Slade, Sweet, Kansas, The Who, Styx, Uriah Heep och Supertramp hörs överallt, men egentligen ingenstans, eftersom de står på egna ben, inte klonar sina förebilder. De har en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa.

I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando Diao och ACT, i England har de Struts, A Jokers rage och Cats in space. De  har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015) och Scarecrow (2017), Day trip to Narnia (2019), som alla hamnat på Storbritanniens top-30. De har öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple, Status Quo,

På albumet Scarecrow kunde ståta med att ha knåpat ihop en av de tio bästa låtarna som gjordes under 2017 ”Mad hatter´s tea party” skar rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet var så intelligent varierat och fyllt av spelglädje att undertecknad nästan tappade fattningen.

Två år senare kom deras konceptalbum Daytrip to Narnia. Många föredrog nog plattans andra hälft som var en typ av rockopera om Johnny Rocket uppdelade i sju musikaliska akter. Själv var jag mest förtjust i den första hälften, där plattans bästa spår ingick: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” var lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhörde också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

Endast nio månader efter Daytrip to Narnia släpper katterna Atlantis! Om vokalistrockader ingår i deras gimmick ska jag vara osagt. Mark Pascall som i sin tur ersatte Paul Manzi är numera ersatt av Damien Edwards. Grundaren Greg Hart (Moritz, If Only, GTS) styr skutan utan kattmynta?

Mindre pop, mindre pomp, men ett betydligt mer gitarrorienterad ljudlandskap. Brian Mays skugga känns ständigt närvarande på albumet rakt igenom. Mästarna av pomp rock lämnar en lucka öppen för vad de är bäst på: pomp rock. De tidigare pomprökarna ”Stop”, ”Mat hatter´s tea party” och ”Narnia” ersätts denna gång av ”Marionett”. Det finns ett knippe låtar som sticker ut lite extra utöver nämnda. De klockrena är: ”Revolution”, tunga ”Queen of the neverland”, ”Seasons change” och underbara balladen ”Can´t wait for tomorrow”. Tre grymma plattor på fyra år, inte illa pinkat.

19. One Desire – Midnight empire

Finland, de tusen sjöarnas land, vodka, självmord, backhoppning, spjut, rally, hembränt, Formel 1, knivsamlingar och självklart melodiös hårdrock. Brother Firetribe, Reckless Love, The Rasmus, The Magnificent, Leverage är några som framynglats, och nu kan vi addera One Desire. Dessa finnar släppte sitt bejublade debutalbum 2017. Musiken gick unisont hem i såväl a.o.r.-stugor som hos kritiker.

Jag såg gruppen 2018 på Frontiers rock Sweden. För mig var de det stora utropstecknet. Klyschiga, absolut, parodiska, definitivt inte. Förstlingsverket sjöd av kvalité samtidigt som musiken inte blev jämntjock, eftersom de behärskade tyngre saker såväl som ren a.o.r. Variationen blev därför ett adekvat verktyg. Musiken bars majestätiskt upp av den relativt accentfrie Andre Linman som dessutom äger en rejäl pipa.

Tre år har passerat sedan dess, nu knackar uppföljaren på slottsporten. Precis som på debuten chockstartas processen med en inledning som skulle kunna besitta Kilimanjaro. Då var det ”Hurt”, nu är det ”Shadowman”. Det vilar dock något Trumpskt över det hela. Å ena sidan sätts kvalitetsribban så högt som det bara är möjligt, å andra sidan kan man då inte bli annat än besviken, om inte fler låtar når upp till steget under. Tyvärr blir diskrepansen mellan världsklass och lite över standard alltför tydlig. Det innebär att inledningsspåret ”Shadowman” kommer att inta någon av årets fem bästa låtar, vilket de andra är ett halvt ljusår från.

Densamma sätter tonen för vad som komma skall, det vill säga mer musik typ White Sister. Både på debuten och uppföljaren blir man lurad på konfekten så det står härliga till. Resten av materialet på de båda plattorna går inte riktigt i samma stil som dem, en form av fake news. På debuten fanns det ändå låtar som ”Apogalize”, ”Turn back time”, ”Straight through the heart”, och ”Whenever I´m dreaming” vilka ”Hurt” kunde stå bekvämt lutade mot. På uppföljaren är dessa färre, något som devalverar helhetskvaliteten.

En annan konkret skillnad är blandningen mellan tyngre som lugnare låtar. Jag ser framför mig hur Frontiers inre krets subtilt säger ”helst inte” till bandet, och istället ber dem snällt slipa ner hårdrocksembryona som ”Buried alive” för att fullt ut fokusera på aoren. Om så inte är fallet så har One Desire gjort ett dysfunktionellt felval. Att generera fler lyssnare, bygger på att kunna attrahera såväl a.o.r.-folket som hårdrocksnördarna. Det gör man inte genom att indirekt utrota variationen till något homogent polerat.

Förutom inledningsspåret så finns det några andra låtar som höjer sig över mängden. Den Stairway to heaven inspirerade ”Through the fire” tillhör en av dem. ”After you´re gone” och ”Down and dirty” är två ytterst smittsamma a.o.r.-skapelser. Plattans skönaste riff återfinns i ”Heroes” , ”Battlefield of love” och ”Killer queen”. Alla de tre låtarna är över godkända, men jag får en krypande känsla att de skulle kunnat vara exceptionellt bra, om man lagt ner ytterligare finslipning på refrängerna.

Om ”Shadowman” är kronan på verket, så är avslutande balladen något som katten dragit in. På en ”enerverande-skala-dessutom-ballad”, hamnar ”Only when I breathe” långt ner. Bräkandet får ett walliskt svartnosfår att framstå som stum i jämförelse. ”Godsend extasy” är inte riktigt i paritet med ovan nämnda, men ändå lite för för upprepande för att kunna avnjutas utan att vecka pannan. Sjunde låten ”Rio” kan väl enklast kategoriseras som standard. Som sagt, det som skulle kunnat vara ett av årets bästa album lyckas inte fullt ut. Det ligger liksom något ofullständigt över det hela, typ Londondimman, fast över Grozny.

Dock känns det ändå, detta till trots, att bandet steppat upp musikaliskt och tightat till sig. Det borgar för att tredje plattan kan vara den som tar finnarna till nästa nivå, och då pratar vi H.E.A.T, Dynazty, Gathering of kings, Treat och Nightflight orchestra kvalité. Men som sagt albumet är ändå så bra samtidigt som Jimmy Westerlunds produktionen är en årets rakbladsvassaste skapelse. Det uppväger sprickorna i fasaden, som sagt, det finns ju grader i helvetet.

20. Robert Hart – Pure

Mr Hart har en bred erfarenhet från att sjunga i många olika band som exempelvis Bad Company, Manfred Mann´s earth band, Distance, Company of snakes och The Jones gang, samt ett knippe hyllade soloalbum.

Den numera 62 åriga britten från Bournemouth har helt enkelt en behaglig pipa. Han rör sig friktionsfritt mellan pop, västkust, funk, bluesrock, aor och hårdrock.

På Pure samarbetar han bland annat med svenske multiinstrumentalisten Tommy Denander. En man vars produktioner jag generellt sett inte överförtjust i.  I mina öron har densamme en förkärlek till att skapa låtar som jag sällan kommer ihåg. Frederiksen-Denander – Baptism by fire (2007) albumet är dock ett gigantiskt undantag; en av 2000 talets bästa plattor samt ett tjog låtar från hans fyra Radioactive album.

Det svensk/brittiska teamet framavlar musik som doftar sjusärdeles mycket 80-tal sommar, fast med ett uppdaterat modernare sound. För mig som inte hört så mycket med Robert förut, serveras ekon från Paul Young, Robert Palmer och Go west.

Kan en platta vara trevlig? Tydligen, för det är precis vad innehållet skvallrar om. Det liksom småputtrar på låg värme om musiklångkoket. Hybriden av sockersöt popsynth med funkinslagstänk, gräddad med skön rockgitarr, skapar en platta som andas genomgående hög kvalitet. Rockigaste spåret ”Double trouble” är sämst av de 12 låtar som presenteras.

Resten av materialet växer för varje lyssning. Dock är det ingen låt som lär hamna i min best of the best book, eftersom låtarna är ganska oförargliga och jämntjockt bra. Jag saknar de där riktigt klockrena låtarna, de som har en benägenhet att ockupera och infiltrera ens sinne obarmhärtigt.

För mig utkristalliseras de tre bästa låtarna i mitten av albumet. Exempelvis tokpoppiga ”This is the night” som lätt hade äntrat 80 talets hitlistor. ”Crazy Way” och ”Different people” är bara två riktigt bra låtar som passar perfekt när man känner sig på ett bra humör, och vill må ännu bättre. Tunga ”Mysterious” bryter popmönstret på ett snyggt sätt tillika ståtar med en av plattans bästa refränger.

Trevligt, snyggt, varierat och kompetent; en platta som kommer till sin rätt en molnfri sommardag på valfri beach någonstans i vårt avlånga land, a pleasant surprise indeed.

En halvtaskig, men ändock analys av listan

Oh my God, vilket bålgetingsbo av adekvata låtskrivare i världsklass; den ena värre än den andre. I ena ringhörnan har vi instrumentalisten Magnus Karlsson. Först ett lysande album med Allen/Olzon sedan ett eget alster tillika hans tredje soloutflykt. I den andra ringhörnan Jim Peterik med sitt Pride of Lions och Dennis Deyoung. I den tredje, Tommy Denander: Stardust, Robert Harts helt underbara soloplatta, Overland, House of Lords, Stoneflower, Pinnacle Point, Nils Patrik Johansson och Bright Shining Light.

Varför hamnade inte Palace högre på listan? Han är ju så förhållandevis ung, snygg och skriver så bra låtar? Förvisso, men för retro för sitt egna bästa. Gillade du inte Stardust, den är ju jättebra? Jo jag gillade dem, men inte tillräckligt mycket. Herregud I, årets bästa album Dynazty – Presence of mind är inte med, hur är det ens möjligt? Bra fråga, svårt svar, men låtarna sätter sig inte, trots att de var för sig är minst sagt underhållande. Herregud II, årets bästa album Wildness – Ultimate demise är inte med, hur är det ens möjligt? Hade Treatbeundrarna haft fler låtar med som ”My hideaway”, ”Cold words” och ”Burning it down” så hade de varit med på listan alla gånger om.

Frågar du 10 nördar så får du nästan 10 olika nördiga svar, vilka som borde vara med på en årsbästa lista, och vilka som skulle portförbjudas. Som tur är detta min lista, vilket möjliggör att omnipotenta personlighetsdrag får inträde i bedömmandet det vill säga mitt.

Sponsring eller enbart en välförtjänt hyllning till eldsjälar som levererar kvalitet år in och år ut? De är inte ensamma att behöva bli hyllade, andra som bör omnämnas är AOR Heaven och Escape music. Att Frontiers får sin logga med beror främst på att de lyckat infiltrera 11 av deras hetlevrade album på denna eminenta årsbästalista.

Förutom detta är det lika anmärkningsvärt som vanligt att i ett litet land uppe i det kalla Norden produceras så exceptionell mycket hårdrock. Nu pratar vi inte bara om en genre utan en bredd som saknar motstycke i världen. Vi är bara 10 miljoner människor men processen har ju indirekt befästs från det fluffiga 80 talet tills nu. Jag ser inga som helst tecken att det skulle avta, snarare tvärtom. AOR, Westcoast, Melodiös hårdrock, Power Metal, No-Classic, Hårdrock och Stoner. Producenter, studios, körsångare, mixare och musiker tycks skapa synergieffekter av synergieffekterna. Det är också via samarbete som nyskapande uppstår. Hela sju album är svenska av de 20 som samexisterar på listan.

I år tycks finsk hårdrock också varit starkare än någonsin. Det visar sig också symboliskt med The Waymakers svenskfinska blandning. Dock en platta som inte kravlade sig in på listan, men likväl kunde ha gjort det på grund av jämnheten, eller dysfunktionella tärningar. Brother Firetribe, One Desire, The Ragged saints, Amberian Dawn, Nightwish, Jessica Wolff och Tuple, näst bäst i Norden helt enkelt.

De brittiska banden tog sig i kragen och klev fram när Covid 19 massakrerade britternas omättliga aptit på friterad fisk. Detta sundhetstecken resulterade i ett knippe strålade album, något som gav dem silvermedaljen. USA fick nöja sig med sig tre bidrag lite beroende hur man definierar olika musikers ursprung. Grekland, Kanada och Tyskland fick med varsitt bidrag.

Jag måste återigen avsluta med att hamra in till folket att jag inte sett maken till kvalitet….någonsin, tror jag. Ett exceptionellt år på många sätt men det mesta anmärkningsvärda är just helhets-världsklass-skapandet.

Vi som inte kom med!

Det var en armada av riktigt bra musik likt ett pärlband skuggade topp 20. Ärligt, det var inte helt lätt att bestämma vilka som skulle inkluderas från plats 12 – 20. Lotteri är ett starkt begrepp, men ibland kändes det som att jag var i behov av några rejäla tärningar. Rostbrun färg är förövrigt svenska grupper.

Compass – Our time on earth, Delain – Apocalypse & Chilli

Heartwind – Stranger, Wildness – Ultimate demise

Tony Mitchell – Church of a restless soul

The Waymaker – The Waymaker, Stan Bush – Dare to dream

Chronus – Idols, Grand Design – V, Amaranthe – Manifest

The Ragged Saints – Sonic playground revisited

Confess – Burn ´em all, Revolution Saints – Rise

Starmen – Welcome to my world, Allen & Olzon – Worlds apart

Dynazsty – The dark delight, Amberian Dawn – Looking for you

Magnum – The serpent ring, East Temple Avenue – Both sides of midnight

Stardust – Highway to heartbreak, Alien – Into the future

Starbenders – Love potions, Sapphire Eyes – Magic moments

Captain black beard – Sonic forces, Tuple – Wooden box

The Lightbringer of Sweden – Rise of the beast

British Lions – The Burning, Autumn´s Child – Autumn´s child

Black Paisley – Rambler, Arctic Rain – The One

2019 bjöd på bisarrt mycket bra låtar att välja mellan, ett gigantiskt musiksmörgåsbord helt enkelt. 2020 ville absolut inte vara sämre. Coronaåret bjöd på en likvärdig låtskatt med fantastiska melodier och gigantiska hooks.

Magnum – The Archway of tears, FM – Walk through the fire, The Unity – Angel of dawn, H.E.A.T –  Heaven must have won an angel, Beyond the black – Human, Deep purple – Throw my bones

In this moment – As above, so below, Seether – Dangerous,  Damnation angels – Fiber of  our being, Deadrisen – Fear and fury, House of Lords – New world new eyes,

Ozzy Osbourne – Scary litle green man,  Newman –  Worth dying for, Black Swan – Big disaster, Starmen – Face the truth, Enuff Z´Nuff – I got my money where my mouth is,

Decarlo – Give love a try, Sapphire Eyes – As the days go by,  Primal Fear – Hear me calling, Black Rose Maze – Laws of attraction, Arctic Rain – The one, Lionheart – The reality of miracles,

Alien – Into the future, Imperial Child – Libertalia, Robert Hart – Different people, Stoneface – After B, Serious Black – When the stars are right, Black Paisly – save the best

DeWolff –  Blood meridian 1, Stoneflower – Calling all stations, Overlaps – I don´t need, Bad Radiate – Came without a warning, Rideau – The beginning, Smackbound – Wall of silence,

Waiting for  monday –  End of a dream, Autumn´s Child – Glory, Savage Hands – Demons, Delain – We had everything,  DevVicious – Walk through fire, Secret Rule – Going nowhere,

Lordi – Horror for hire, Those damn crows – Set in stone, Shining black – Just another day, Amberian Dawn – United, Horisont – Into the night, Tuple – Kryptonite, Dukes of the orient – The ice is thin

Archon angel –  Fallen, The Night Flight Orchestra –  If tonight is our only chance, Grand Design – Strandead, Starbenders – Precious, Tokyo Motor Fist – Youngblood,  Jessica Wolff  – Ella´s song

Tony Mitchell – Living on the run, Harem Scarem – Fire & gasolin, 14 north  – Break, Allen/Olzon – I´ll never leave you, Framing Hanly –  Misery, Boston Manor – Brand new kids

Confess – Is it love, Mystic Prophecy –  Eye to eye, Asking Alexandra – Antisocialist, Khymera –  Walk away, A life divided – Addicted, Twister – Natural survivor, Fates Warning – Now comes the rain 

Dynazty – Presence of mind, One Desire – Shadowman, Palaye Royale – Hang on to yourself, British Lion – The burning, Almanac – Soiled existence, Shadowquest – Gallows of eden

Shakra – Too much it´s enough,  We sell the dead – Carved in sone, Chronus – Heavy is the crown, Marko Hietala – Star, sand and shadow, Hollywood undead – Time bomb

Liar – Woman, Foxx Eastmountain – Mouthbreather, Dennis DeYoung – Damned that dream, Mindless Sinner – Poltergeist, Revolution Saints – Coming home, Vega – Grit your teeth, Bonfire – Ride the blade

Solence – Animal in me, Perfect Plan – Time for a miracle, The Ragged saints – Never gonna let you down, South Haven – Sweet suffering, Rob Moratti – All I´m living for

Serenity – Keeper of the nights, Collateral – In it for love, Bailout – 1999, Shaggy the rockband – Hero, Evolve – Deal with desperation, Captain Black Beard – Headlights

Compass – Another life suicide,  Tomorrow is lost – Wildchild, Magnus Karlsson´s Freefall – All the way to the stars, Nightwish – noise, The Petal Falls – In the shadows of the clan, Conception – Anybody out there

Gathering of kings –  From a whisper to a scream, Firewind – Break away, She bites – Heartbreak hotel, Browsing Collector – Break closed-minded bars, Silverstein – Infinite,  State of mine – Can´t stop me

Lionville – Living with the truth, Nils Patrik Johansson  – Freakstar superstar, Wildness – My hideaway, Hell in the club – Nostalgia, Mad Max – Talk to the moon, Landfall – Road of dreams

Jeff Scott Soto – Lesson on love,  Blue Oyster Cult – Tainted Blood, East Temple Avenue – When I´m with you, Cats in Space – Marionettes,  Pinnacle Point – Never surrender, Iron Mask – Never kiss the ring

Blurred vision – Redemption, Room experience – Strangers in the night, Euphoria – Survivors, DGM – Flesh and blood, Palace – She´s so original, The Waymaker – The Waymaker

Stardust – Bullet to my heart, Corey Taylor – Everybody dies on my birthday, Trishula – I want it all, Amaranthe – Viral, Stan Bush – True believer, Sinner´s blood – Remember me, Memories of old – Arrival

Årets tre besvikelser

The Struts – Strange days

Bristolkillen Luke Spiller mötte Derbysonen Adam Slacker, och vips uppstod kemi. De började skriva musik tillsammans. Tre år senare inleddes processen att bilda ett band. ”I was just moving around and somebody was like, ’you strut around a lot”; den oskyldiga frasen blev upprinnelsen till The Struts. Debutalbumet släpptes 2016 och osade brittiskt lång väg. Det var inte tal om fish´n chips utan snarare Chicken tikka masala.

Herre Jesus, eklektisk rockpop på steroider…på ett bra melodiskt sätt. Ett poprockigare The Night Flight Orchestra utspädd med lite Vega!? Vackert, stulet, energiskt, medryckande och übervarierat. Inledande ”Roll on” och ”Could have been” blev jag helt enkelt glad av och ville börja… dansa, vilket är långt ifrån sannolikt i moll-orgiernas förlovade land: A.O.R – musiken. Så sanslöst splittrat, men ändå homogent. Deras inspiratörer var otvetydigt ikoniska grupper som Queen, Sweet men framförallt Slade – det vill säga pure Classic rock – utan att låna för mycket för att det skulle bli obekvämt för lyssnaren.

Om förstlingsverket var en frisk fläkt på musikhimlen så var det Young & Dangerous (2018) som tog ett strupgrepp om hjärnbalken. Kvalitetsribban hade höjts på alla tänkbara nivåer, självförtroendet var troligtvis seratonindopat. Mina favoriter på albumet var många, men under dödshot: ”Body talks”, In love with a camera”, ”Bulletproof baby”, Fire part 1″, ”Somebody new”, ”Tatler Magazine”, ”I do it so well” och ”Ashes part 2″.

Det var så begåvat, snyggt och uppkäftigt att man blev mållös; energisk britpop av absolut högsta klass. Förutom charmiga arrangemang och catchiga refränger hade gruppen den goda smaken att variera sin energi innovativt så att lyssningarna inte blev enformiga. Det var som att öppna en brittisk Pandoramusikbox. Ut studsade det ekon från Robbie Williams, The Strokes, Pulp, Supergrass, Def Leppard, Oasis och Rolling stones. Att man bjöd in popdjuret Kesha på ”Body talks” var beyond ett genidrag. Nu ville jag inte bara dansa, utan nu var jag dessutom en jäkel på det.

Den klassiskt brittiska sjuttiotalsdoftande rocken som kryddats med två matskedar dancepop hade en lekfullhet i musiken som påminde mig lite om svenska Big Money. En duo som för övrigt släppte två genialiska plattor på 90-talet. Precis som Queen lyckades The Struts hybridisera genrerna, utan att det på något sätt kändes påklistrat eller spretigt. Radiovänligt, absolut och i mina öron klingade det positivism. I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Mando DiaoReach och ACT. I Storbritannien samexisterar The Struts med The Dirty youth, A Jokers rageBoston Manor, Don Broco, Tomorrow is lost och Cats in space. 

Idag släpps den emotsedda uppföljaren. Är det överhuvudtaget möjligt att komma i närheten av förra plattan? Med tunga fotavtryck kan jag konstatera att utvecklingen från debutplattan till uppföljaren avstannat. Gruppen tar inte det förväntade steget som jag hade hoppats på. I titelspåret ”Strange days” bjuder man in Robbie Williams. Ett klokt val, som på pappret inte kunde blivit bättre. Det ska dock tillägas att jag syftar på de låtar där Guy Chambers var Robbies vapendragare. Därefter, med Stephen Duffy vid rodret, sjönk kvaliteten betänkligt. Med några få undantag. Som sagt, teoretiskt – en VM-final. Praktiskt, en vänskapsmatch. En bra låt är en bra låt helt enkelt och ”Strange days” är en sådan, utan att sticka ut. På debuten öppnade The Struts med ”Roll on”, på uppföljaren med utomjordiska ”Body talks”. ”Strange days” tillhör inte dessa top notch ögonbrynshöjande låtar. På efterföljande ”All dressed up (with nowhere to go)” släpper de in de distade gitarrerna i ljudbilden. Ett landskap som mindre oväntat osar 70-tal, lite Rolling Stones och mycket Slade. Låten i sig är helt okej, men inte heller här sticker det ut, så den landar strax över medel.

Nu när jag äntligen får chansen. Rolling Stones, Bruce Springsteen, Bob Dylan och Håkan Hellström. Vad har de gemensamt? Jo de överöses allt som oftast av sliskiga unisona hyllningskörer från musikkritiker världen över. Att de karboniserar sin musik är inte viktigt. Utan så ska det tydligen vara, och om de skulle råka utvecklas så räcker det med att spela in en cover av ”Imse vimse spindel” på rumänska för att recensenterna ska dregla över tillgreppet – nyskapande tror jag det kallas. Konservatism är alltså bra!? När det kommer till en annan typ av gubbrock, a.o.r. och melodiös hårdrock så vill samma individer inte ens ta i materialet med locktång eftersom de upplever att musiken sedan länge är jämnad med marken. Likt en pestsmitta avfärdas de som konservativa, otidsenliga, utdöda och molltoner från en svunnen tid som inte är i behov av någon renässans. Konservatism är alltså dåligt!? Som sagt stigmatiseringen över vad som anses rätt/fint eller fel/fult lever kvar, trots att de genrerna är vitalare än någonsin. Jag tycker att vi ska börja recensera musikkritikerna istället!

Tredje spåret är en cover av Kiss – ”Do you love me” från Destroyer (1976). Kiss levererade en låt där gitarren hade en mer undanskymd roll, men i The Struts version genomsyrar den istället låten. Jag upplever att originalet var mäktigare i Paul Stanleys skrud, men att covern inte alls är dålig. Egentligen är ”Do you love me” en låt som passar gruppen som en hand i handsken. Konstigt nog så låter originalet mindre mossigt än The Struts version. På fjärde låten ”I hate how much I want you” har de bjudit in kollegorna Phil Collen och Joe Elliot från ikoniska Def Leppard. Att jag instinktivt associerar inledningen till Mora Träsk – ”Fader Abraham” vet jag i skrivande stund inte om det är något positivt eller negativt. Även detta gästinhopp präglas av: bättre teoretiskt än praktiskt. Dock fungerar Slade-refrängen ihop med ”Farbror Abraham”-ingredienserna över förväntan. Plattans bästa med titellåten so far.

Tom Morell från Rage against the machine, Audioslave och The Night watchmen är nästa gästinhopp till drabbning. Resultatet blir en stökig, rockig tingest utan en adekvat refräng. Sjätte låten ”Cool” visar upp en sida som inte är min ”cup of tea”. Rolling Stones har aldrig tillhört mina husgudar och det lär inte heller denna låt göra eftersom det är rökstökig rock…utan egentlig refräng – meningslös. Vad har hänt!? Refrängerna har ju tidigare varit The Struts signum – lite ös på plattan räddar inte en dålig låt. I efterkommande ”Burn it down” matas vi med en halvtrött bluesdoftande pastisch som skulle kunna få vilken människa som helst att somna. Den fungerar nog bäst i vården, efter en överdjävulsk komplicerad operation. Frågan kvarstår: Har britterna glömt hur man skriver bra refränger?

På åttonde låten skiftar äntligen gruppen genrefokus från tråkig rock till typ indiepop. I ”Another hit of showmanship” tänds återigen radarn i mig. En bra låt? Definitivt! Mina tankar går till osannolikt underskattade svenska This Perfect Day och det är ett gott betyg. Till sin hjälp har de Albert Hammond Jr. En gitarrist som spelar i det alltid så hypade indierockbandet The Strokes. Denna vitamininjektion ökar mina förhoppningar att de två kvarvarande alstren ska rädda albumet från ett haveri. Näst sista låten tituleras opassande nog ”Can´t sleep”. Ett alster som återtar tidigare inspirationer från Slade och The Sweet, fast på ett negativt sätt – respiratorsömnigt. Albumet avslutas med bräckligt högkänsliga ”Am I talking to the champagne (or talking to you) ). Jazzblues-laidback musik med svärta, smärta och sväng. Det existerar en Robbie Williams-nerv i låten som är oemotståndlig. Varför inte fler låtar av denna kaliber!!?

Vill man ha sin musik imitativt serverad så bör man söka sig någon annanstans. Utifrån ett shakerperspektiv så blir The Struts megalomaniska blandning av genrer indirekt någon som uppfinner hjulen på nytt och parallellt skapar egna hybridöar. En faktor som definitivt hela a.o.r.-världen borde lära sig av, istället som nu, präglas av konservatism. Det gäller såväl hos banden som hos fansen, vika subtilt kräver det: en loose – loose situation. Genren är i behov av musik där lekfullheten finns närvarande, utan någon dold agenda att parodiera på densamma som exempelvis Steel Panther eller Wig WamThe Struts är genrependlare. De gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörigheten på musiken. Helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer dem. The Struts tycks helt enkelt dyrka sin musikhistoria och visar det tydligt genom att hybridisera ny magisk musik.

Detta gäller dessvärre inte deras tredje platta, Strange days. Ovanstående text får snarare konserveras till deras nästa album. Visst, det är The Struts vi pratar om. Bandet som skapat ett av ett av 2000-talets mest medryckande poprockalbum, Young & Dangerous. Några förslag till kollaborationer till nästa platta är Dave Gahan (Depeche Mode) och Midge Ure (Ultravoux). Då vill jag att The Struts tar det rationella språnget och steppar upp de nivåer som de borde ha gjort på denna platta. Jag efterfrågar då mer lekfullhet, mer eklekticism, men framförallt betydligt högre kvalitet på refrängerna. Min dansutveckling fick inte heller något uppsving, eftersom det knappt fanns något att rockdansa till. Ytterligare en faktor de måste återinkorporera till kommande platta.

Nu när jag äntligen får chansen. Rolling Stones, Bruce Springsteen, Bob Dylan och Håkan Hellström. Vad har de gemensamt? Jo de överöses allt som oftast av sliskiga unisona hyllningskörer från musikkritiker världen över. Att de karboniserar sin musik är inte viktigt. Utan så ska det tydligen vara, och om de skulle råka utvecklas så räcker det med att spela in en cover av ”Imse vimse spindel” på rumänska för att recensenterna ska dregla över tillgreppet – nyskapande tror jag det kallas. Konservatism är alltså bra!? När det kommer till en annan typ av gubbrock, a.o.r. och melodiös hårdrock så vill samma individer inte ens ta i materialet med locktång eftersom de upplever att musiken sedan länge är jämnad med marken. Likt en pestsmitta avfärdas de som konservativa, otidsenliga, utdöda och molltoner från en svunnen tid som inte är i behov av någon renässans. Konservatism är alltså dåligt!? Som sagt stigmatiseringen över vad som anses rätt/fint eller fel/fult lever kvar, trots att de genrerna är vitalare än någonsin. Jag tycker att vi ska börja recensera musikkritikerna istället!

Tredje spåret är en cover av Kiss – ”Do you love me” från Destroyer (1976). Kiss levererade en låt där gitarren hade en mer undanskymd roll, men i The Struts version genomsyrar den istället låten. Jag upplever att originalet var mäktigare i Paul Stanleys skrud, men att covern inte alls är dålig. Egentligen är ”Do you love me” en låt som passar gruppen som en hand i handsken. Konstigt nog så låter originalet mindre mossigt än The Struts version. På fjärde låten ”I hate how much I want you” har de bjudit in kollegorna Phil Collen och Joe Elliot från ikoniska Def Leppard. Att jag instinktivt associerar inledningen till Mora Träsk – ”Fader Abraham” vet jag i skrivande stund inte om det är något positivt eller negativt. Även detta gästinhopp präglas av: bättre teoretiskt än praktiskt. Dock fungerar Slade-refrängen ihop med ”Farbror Abraham”-ingredienserna över förväntan. Plattans bästa med titellåten so far.

Tom Morell från Rage against the machine, Audioslave och The Night watchmen är nästa gästinhopp till drabbning. Resultatet blir en stökig, rockig tingest utan en adekvat refräng. Sjätte låten ”Cool” visar upp en sida som inte är min ”cup of tea”. Rolling Stones har aldrig tillhört mina husgudar och det lär inte heller denna låt göra eftersom det är rökstökig rock…utan egentlig refräng – meningslös. Vad har hänt!? Refrängerna har ju tidigare varit The Struts signum – lite ös på plattan räddar inte en dålig låt. I efterkommande ”Burn it down” matas vi med en halvtrött bluesdoftande pastisch som skulle kunna få vilken människa som helst att somna. Den fungerar nog bäst i vården, efter en överdjävulsk komplicerad operation. Frågan kvarstår: Har britterna glömt hur man skriver bra refränger?

På åttonde låten skiftar äntligen gruppen genrefokus från tråkig rock till typ indiepop. I ”Another hit of showmanship” tänds återigen radarn i mig. En bra låt? Definitivt! Mina tankar går till osannolikt underskattade svenska This Perfect Day och det är ett gott betyg. Till sin hjälp har de Albert Hammond Jr. En gitarrist som spelar i det alltid så hypade indierockbandet The Strokes. Denna vitamininjektion ökar mina förhoppningar att de två kvarvarande alstren ska rädda albumet från ett haveri. Näst sista låten tituleras opassande nog ”Can´t sleep”. Ett alster som återtar tidigare inspirationer från Slade och The Sweet, fast på ett negativt sätt – respiratorsömnigt. Albumet avslutas med bräckligt högkänsliga ”Am I talking to the champagne (or talking to you) ). Jazzblues-laidback musik med svärta, smärta och sväng. Det existerar en Robbie Williams-nerv i låten som är oemotståndlig. Varför inte fler låtar av denna kaliber!!?

Vill man ha sin musik imitativt serverad så bör man söka sig någon annanstans. Utifrån ett shakerperspektiv så blir The Struts megalomaniska blandning av genrer indirekt någon som uppfinner hjulen på nytt och parallellt skapar egna hybridöar. En faktor som definitivt hela a.o.r.-världen borde lära sig av, istället som nu, präglas av konservatism. Det gäller såväl hos banden som hos fansen, vika subtilt kräver det: en loose – loose situation. Genren är i behov av musik där lekfullheten finns närvarande, utan någon dold agenda att parodiera på densamma som exempelvis Steel Panther eller Wig WamThe Struts är genrependlare. De gör det oförutsägbart för sin publik att veta tillhörigheten på musiken. Helt klart en styrka som band. Ett världsband dikterar reglerna, inte följer dem. The Struts tycks helt enkelt dyrka sin musikhistoria och visar det tydligt genom att hybridisera ny magisk musik.

Detta gäller dessvärre inte deras tredje platta, Strange days. Ovanstående text får snarare konserveras till deras nästa album. Visst, det är The Struts vi pratar om. Bandet som skapat ett av ett av 2000-talets mest medryckande poprockalbum, Young & Dangerous. Några förslag till kollaborationer till nästa platta är Dave Gahan (Depeche Mode) och Midge Ure (Ultravoux). Då vill jag att The Struts tar det rationella språnget och steppar upp de nivåer som de borde ha gjort på denna platta. Jag efterfrågar då mer lekfullhet, mer eklekticism, men framförallt betydligt högre kvalitet på refrängerna. Min dansutveckling fick inte heller något uppsving, eftersom det knappt fanns något att rockdansa till. Ytterligare en faktor de måste återinkorporera till kommande platta.

Jaded Heart – Stand your ground

Pretty Maids har jag dyrkat i all evighet. Den beundran har jag inte alltid delat med Jaded Heart och Pink Cream 69. Tyskarna har däremot alltid tillhört hovleverantörerna av melodisk hårdrock – tills nu! Att de för första gången plockade bort sina keyboards var dessvärre en symbolisk handling som eventuellt blev början till slutet för denna tysk-svenska konstellation.

Låtarna är ruffigare, aggressivare men framförallt betydligt sämre på alla plan. Denna lite nyare stil påverkar dessvärre även sångaren Johan Falhlberg som helt enkelt inte passar i den nya heavy metal skruden, hur gärna än bandet själva vill det. Jag får väl be till högre makter att The Unity och Kissin Dynamite inte ändrar sina musikformler nu när Pretty Maids börjar bli till åren. Pink Cream 69 har stängt butiken, Jaded Heart borde göra det samma.

Gotthard – #13

Om Strutssågningen var proportionellt lång så får denna text bli oproportionellt kort Anledningen är att man inte ska sparka på någon som redan ligger. Vet inte om man bör såga något som egentligen mynnar från något så oerhört tragiskt? I och med att Gotthard tjänar sitt levebröd på att fortsätta spela som Gotthard är det något jag ställer mig frågande till. Om det är för att hedra eller förnedra låter jag andra bedöma.

2010 avled grundaren och karismatiska sångaren Steve Lee i en motorcykelolycka. Ett år senare aviserade bandet att de dels ämnade att fortsätta, dels att de funnit en ersättare i Nick Maeder. Schweizarna släppte Firebirth 2012, Bang 2014, Silver 2017 och ny via #13. Tyvärr tog Steve Lee även med sig låtskriverihantverket och melodisinnet med sig till himlen. För mig är inte detta samma band längre, hur mycket än de försöker övertyga oss om dess motsats.

Av Mats ”Hammerheart” Widholm