Årets bästa 2021 enligt Magnus Blomqvist. Del ett: 20-11.

Då var det dags. Dags att summera ett helt galet år. Så galet att trots att världsbanden Helloween och Iron Maiden släppte nya studioalbum så nådde de inte ens min topp tio lista!

Plats 20-11

  • 20: Iron Maiden Senjutsu
  • 19: Helloween – s/t
  • 18: Beast In Black – Dark Connection
  • 17: Velvet Insane – ”Rock N’ Roll Glitter Suit”
  • 16: Thunder – ”All The Right Noices”
  • 15: Styx – ”Crash Of The Crown”
  • 14: ”WET – ”Retransmission”
  • 13: ”Wig Wam – ”Never Say Die
  • 12: Ronnie Atkins – ”One Desire”
  • 11: Eclipse – ”Wired”

Kommentar: Oj! Redan längst ner på listan finns det val att kommentera! Iron Maiden och Helloween sist? Tja, de är bra album men långt ifrån det bästa de har släppt i sina karriärer. Ändå tillräckligt bra för att nå in på listan. Out For The Glory, Fear Of The Fallen Robot King och Skyfall har alla potential för att nå setlisten när Helloween kommer till Sverige nästa år. Däremellan händer det egentligen inte så mycket. Samma med Maiden. Albumet bjuder på läckerheter som Stratego, The Writing On The Wall och Hell On Earth. Men även här går det mest på tomgång emellan topp spåren. Dessutom är albumet alldeles för långt. Väldigt väldigt mycket för långt. Till nästa gång räcker det med max sextio minuter.

Beast In Black senaste är en stor besvikelse. Älskar de två första albumen och har sett dem live vilket var helt otroligt bra. Men här blir det för tradigt till slut. Visst, jag blir fortfarande på bra humör av energin och det är omöjligt att inte digga med till låtar som Blade Runner, Bella Donna och Metal Rendezvous. Men låtkvaliten i övrigt är långt ifrån de två första albumen. Till nästa album vill jag bli mer överaskad och höra något nytt. Men ett besök när de stannar till i Sverige nästa gång är ändå given.

Och så till nykomlingen Velvet Insane som tar sig in på listan för första gången. Ett band som kanske försvunnit i mängden om det inte varit för den fantastiske Jesper Lindgren. Jag vill påstå att ingen jobbar hårdare än Jesper när det kommer till att få ut namnet därute. Från promotion i skivaffärer till förband för legendarer som Jesper Binzer, Brian Downey och Nazareth. Dessutom festival gig på olika rock festivaler och klara för nästa års Kiss Cruise. Hårt arbete lönar sig och jag utnämner glatt albumet till årets sjuttonde bästa. Älskar du klassisk 70 tals engelsk glamrock kommer du med ”Rock N’ Roll Glitter Suit” få alla dina önskemål uppfyllda. Jonas Eriksson (Sång), Jesper Lindgren (Gitarr) och Ludvig Andersson Lindgren har tillsammans med Sören Sulo Karlsson (Diamond Dogs) skrivit ihop ett fantastiskt album och Sulo som även producerat har hittat precis rätt känsla till gruppens klassiska sound. Pressreleasen pratar om att de siktat mot London 1973 och till en tid då SladeT-REXBowie & Roxy Music toppade listorna. Själv var jag inte med på den tiden och kan inte avgöra hur de lyckats men tillsammans med flera gästartister där Dregen och Nicke Andersson kanske är de kändaste får de iallafall mig att ta på glitterdräkten, vrida upp volymen och önska att det återigen vore tidigt sjuttiotal.

Thunder och Styx? Ja de gamla kan än! Är man ett Styx fan sedan gammalt hade den nog hamnat betydligt högre upp till och med vilket vår recensent Tony Johansson som tillhör just den kategorin bevisade genom att dela ut högsta betyg i sin recension. Tricket som fungerar för mig förutom själva låtkvaliten är helt klart längden på spåren. Ingen låt är längre fyra minuter, några är korta intron men överlag ligger längden på 3.30 minuter vilket gör att det aldrig blir långtråkigt och trots att albumet innehåller 15 låtar så lyssnar man gärna igenom albumet en gång till när man är färdig. Dock finns för mig inte den där jättelåten som lyfter hela albumet upp till de högsta höjderna vilket gör att det inte orkar upp bland årets tio bästa. Thunder bjuder upp till en helt annan upplevelse. Här är det raka rör och klassisk engelsk rock. Kom igen katten det svänger ju som Baloo hade sagt! Efter över trettio år och tolv tidigare studioalbum trodde man gruppen hade gjort sitt. Dags att parkera och dra åt handbromsen. Istället bjuder de in till ett album du bara vill ut på vägarna med en solig sommardag med cabben nerfälld och stereon på max. ”Just stepped outta your suit and tie. It’s a Friday night and you’re good to fly. Nothing else gonna hit that spot, You wanna take a trip where it’s hot.

W.E.T , Ronnie Atkins, Wig Wam och Eclipse håller Frontiers fana högt. Fyra otroligt bra Melodic Rock album på var sitt sätt. W.E.T kommer ifrån tre av medlemmarnas andra band Work Of Art, (Robert Säll) Eclipse (Erik Mårtensson) och Talisman (Jeff Scott Soto). I bandet hittar vi även Magnus Henriksson (gitarr), Andreas Passmark (bas) och Robban Bäck (trummor). W.E.T har genom karriären alltid hållit hög klass. Fattas väl egentligen bara annat med en sådan uppställning. Här får de dock till det rejält. Inledande ”Big Boys Don’t Cry” sätter direkt ner foten och talat om att bandet den här gången verkligen menar allvar. Gråta behöver de verkligen inte göra över sin listplacering heller och hade det inte varit för den där lilla lilla petiessen att Gott och Blandat inte alltid är det allra godaste godiset utan i bland vill man bara ha Never Stop så hade det räckt ytterligare några pinnhål högre. Danske Ronnie Atkins som här på sin solodebut fått hjälp av såväl bandkamrater från Pretty Maids som hela svenska musiker eliten sjunger trots sin svåra sjukdom starkare än någonsin och låtkvaliten är genom hela albumet otroligt hög. Dessutom med texter som får dig att tänka till och reflektera över livet och dess skörhet. One Shot är ett album där du aldrig kommer skippa ett spår. Stort plus också för Chris Laney:s produktion. Norska Wig Wam:s återkomst bjuder på betydligt hårdare tongångar. Med mer fokus på refränger och här finns hooks som sätter sig som ett tuggummi under skon redan under första lyssningen. Western inspirerade ”Kilimanjaro” är en kandidat till årets bästa låtar och albumet bjuder rakt igenom på både stenhårda riff och allsång. Det bästa i från två världar alltså. Vem kan begära mer?  Danmark och Norge bjuder alltså på allvar upp till kamp på årets lista och placerar sig före vår stolta supergrupp. Dock har vi ett äss kvar i ärmen. Eclipse är inte på något sätt redo att ge upp titeln Nordens Bästa Melodic Rock Band. Istället vrålar de ut ”We Didn’t Come Here To Lose”! Och förlorar gör de inte. De kniper istället elfteplatsen före just nämnda band med sitt starkaste album i karriären. ”Wired” må låta likt både Monumentum och ”Paradigm” men är tack vare förfining av små små detaljer ännu bättre på allt. Frågan är egentligen bara hur de ska toppa det här nästa gång? Dessutom är Eclipse ett av Sveriges allra bästa liveband alla kategorier vilket kommer att höja nivån ytterligare på materialet. Hela vägen upp till tio i topp räcker det dock tyvärr inte.

Där har vi dem. Årets bästa album från plats tjugo till elva. I morgon kommer upplösningen och plats 10-1.

Liked it? Take a second to support Magnus Blomqvist on Patreon!