Årets bästa (och sämsta) enligt redaktör Lucas Zimmermann.

Först av allt vill jag passa på och önska dig som läser en riktigt god jul. Förstår att det kanske kommer vara extra svår i år att fira med sina nära och kära på grund av omständigheterna, men jag ska i alla fall göra ett försök att uppmuntra med en liten julklapp i form av en årssammanfattning. Trots det märkliga år 2020 har det ändå kommit en spännande skivsläpp, så här kommer mina personliga favoriter från i år (och motsatserna).

  • H.E.A.T.II: Uppands Väsbys numera AOR-kungar H.E.A.T överraskade oss ganska tidigt med ett strålande sjätte studioalbum vid namn II och minns jag rätt så gav redaktör Peter Johansson albumet ett ganska skapligt betyg. I början önskade jag att jag kunde såga albumet nånstans för att reta upp honom men det var bara att hålla med Peter om i stort sätt allt. Ett klockrent alster som verkligen inte går att såga nånstans! Tyvärr även det sista med Erik Grönwall som sångare men jag (som följt H.E.A.T. från start) ser fram emot att höra nytt med gamla sångaren Kenny Leckremo tillbaka i bandet. Det blir nog en hel del nostalgi.
  • NightwishHuman :II: Nature: I det här vet jag inte hur många som håller med mig då kritiken har varit väldigt blandad. Men ja, jag anser att Human :II: Nature med finska jättarna Nightwish hör till årets bästa. Vet inte hur många gånger jag dubbelkollat för att säkra mig om att jag skrivit titeln rätt (*suck!) men vid sidan av vad andra kan tycka tyckte jag att det var ett strålande alster med varierat innehåll, en strålande produktion och allt som krävs för högsta betyg. Tarja-eran förblir oslagbar men (*NEJ!! jag tänker inte skriva albumtiteln ännu en gång!) detta är enligt min mening det bästa som släppts efter att Tarja lämnat.
  • Draconian Under A Godless Veil: Draconian, ett av Sveriges mest underskattade metalband, gjorde entré ganska sent på året med sjunde alstret Under A Godless Veil som jag hoppas ger dom större uppmärksamhet på hemmaplan för att det kan man kalla gothic/doom/death metal i sin bästa form. Så objektiv som jag försöker vara ville jag hitta någon svag punkt nånstans men det var omöjligt. Allt från individuella insatser till produktion är guld.
  • KhôraTimaeus: Det här året har även inneburit nya upptäckter och då jag i början medverkade i sektionen Metal Sunday fanns det väldigt stor chans att upptäcka nånting nytt och spännande. En av dessa nya upptäckter är tyska superprojektet Khôra och deras skivdebut Timaeus. Jag är kanske inte så inne i genren atmospheric black metal, men den här solida skivdebuten fick mig att bli lite mer intresserad. Det märks att musikerna i bandet har erfarenheter från andra band då dom visste precis vad dom gjorde och Timaeus är definitivt ett klockrent alster värt att uppmärksamma om.
  • Sinner’s BloodThe Mirror Star: En annan av årets upptäckter som förvånade mig stort måste definitivt vara chilenska Sinner’s Blood och deras skivdebut The Mirror Star. Väl levererad power metal i sann Masterplan-anda. Återigen snackar vi om ett debuterande band med musiker som har erfarenheter av andra band (gitarristen lirar i bland annat Chaos Magic) och vad mer ska jag säga? Gillar man power metal i sin bästa form lär man definitivt tycka att det här albumet är guld. Mycket bra.
  • RageWings Of Rage: Tyska power metal-veteranerna Rage gjorde entré tidigt i år med tjugofjärde albumet Wings Of Rage och än idag kan gubbarna leverera bra grejer. Har svårt att avgöra om albumet platsar bland det bästa bandet släppt men ändå en väldigt stabil release som håller intresset uppe för fans som jag.
  • DelainApocalypse & Chill: Det finns flera anledningar till att nederländska Delain råkar vara ett av mina absoluta favoritband inom symphonic metal-genren och sjätte studioalbumet Apocalypse & Chill är definitivt en av dom. Föredrar fortfarande förra albumet Moonbathers men Apocalypse & Chill har ändå gott om ljusa stunder. Kreativiteten är definitivt på topp när det gäller Delain.
  • EcitonSuspension Of Disbelief: Danska Eciton är ytterligare en av årets upptäckter för min del. Suspension Of Disbelief är bandets tredje studioalbum och släpptes ett helt decennium efter föregångaren A Scent Of Veracity. Hursomhelst är Suspension Of Disbelief ett typexempel på väl levererad death metal i sin mest klassiska form och med lite tekniska inslag. Har själv all anledning att hålla ett öga på det här bandet, och uppmanar dig som gillar genren att göra samma sak.
  • CrematoryUnbroken: Från tyska veteraner inom power metal går vi nu över till veteraner inom industrial gothic/death metal. Nämligen Crematory som gjorde entré ganska tidigt i år med femtonde plattan Unbroken. Bandet håller sig stabila till sin grej och trots att jag saknar lite låtar på tyska som dom brukade bjuda på förr är Unbroken ännu ett intressant alster i bandets samling värt att lägga märke till.
  • PyramazeEpitaph: Det här dansk/amerikanska bandet hade sin ljusaste punkt år 2008 när den store Matt Barlow var frontfiguren. Numera lär dom knappast nå denna höga standard men Epitaph visar ändå hög klass. Faktum är att Barlow gästar i sista låten och gör som vanligt en strålande insats. Gillar du episk power metal rekommenderar jag det här bandet starkt.
  • Breaking BenjaminAurora: Det är kanske lite orättvist att lägga till Aurora med Breaking Benjamin i den här listan då det är bara snack om en samlingsplatta med akustiska versioner, men jag uppfattade ändå Aurora som väldigt onödig. I väntan på ett nytt album med nytt material kommer dom med detta och dom flesta låtarna med Breaking Benjamin kräver tunga och distade gitarrer, alltså kändes nästan alla versioner väldigt tomma. Viss typ av musik går bara inte att göra om i akustiskt format, så är det bara.
  • LordiKillection: Minns att jag tyckte det var sjukt spännande när finländska Lordi vann Eurovision Song Contest år 2006 och många av deras gamla plattor är riktigt bra. Men i senare tid har jag tappat intresset för Lordi och Killection lär knappast locka mig tillbaka. Musiker utklädda till monster som sjunger gubbrock, hur märkligt och absurt låter det!? Låtarna är i övrigt sjukt standard och vid sidan av en och annan som klarar sig tyckte jag Killection är rakt av tråkig.
  • Mono Inc.The Book Of Fire: Detta är ett band jag upptäckte i senare tid och jag fastnade direkt för deras lättillgängliga mörkrock. Ska vi vara rent objektiva ligger deras bästa tid mellan 2004 och 2017. Efter det har tyskarna i Mono Inc. inte lyckats hålla nivån och The Book Of Fire skulle kunna vara bandets svagaste skivsläpp hittills. Det finns tyvärr väldigt lite att rädda ur det.
  • Amberian DawnLooking For You: Finska Amberian Dawn är ett typexempel på ett band som från och med sångarbyte blivit sämre och sämre. Deras ABBA-metal som dom jobbat fram på senare tid kanske går hem hos vissa men nej, jag gillar det inte och Looking For You håller samma svaga nivå som förra albumet. Förra sångaren sjunger numera i Dark Sarah och låter precis som Amberian Dawn borde låta i nutiden med tanke på vad dom en gång i tiden varit.
  • VaderSolitude In Madness: Det smärtar mig att säga detta om polska death/thrash metal-legenderna Vader då jag följt dom ganska länge och har dom som favoriter bland metal från Polen. Men elfte studioalbumet Solitude In Madness är ett typexempel på kreativitetsbrist. Då blir det enkel återvinning av gamla idéer utan att tillföra nånting nytt och kan ge lyssnaren ett intryck av att dom upprepar sig.
  • Smash Into PiecesArcadia: Egentligen är det här ett band jag för längesen tappat intresset för, tyckte dom var ganska bra i början men jag förstår mig fortfarande inte alls på deras själlösa poprock-formel. Anledningen till att jag gav Arcadia en chans var den ganska positiva recensionen här på webben. Men när jag började lyssna blev jag bara besviken. Det känns som om Smash Into Pieces numera försöker tävla mot The Weeknd, Maroon 5, Tokio Hotel etc.
  • Crystal LakeThe Voyage: Det här japanska metalcore-bandet upptäckte jag också på senare tid och anser att dom troligen är bland det bästa som finns i den genren. The Voyage är likt Aurora med Breaking Benjamin en samlingsplatta med nyinspelningar. I det här fallet är det snack om nyinspelningar från bandets äldsta skivsläpp med nuvarande sångaren men vid sidan av nya varianter som klarar sig någorlunda tillför dom inte något nytt till låtarna. Det känns lite som om man bara raderat sången på gamla materialet och lagt till nuvarande sångarens röst. Det är inte riktigt det som är meningen med den här typen av album.
  • Six Feet UnderNightmares Of The Decomposed: Ska vi snacka om vad som troligen är årets absolut sämsta skivsläpp lär amerikanska death metal-veteranerna Six Feet Under och deras sjuttonde album Nightmares Of The Decomposed ta det priset helt utan motstånd. Tänk er gamla Cannibal Corpse-riff spelade helt utan energi, dålig produktion, growl som låter snarare som om sångaren tappat rösten och ett irriterande skri som dyker upp då och då. Det är nämligen precis vad det är, och jag kan numera skratta åt hur vansinnigt dålig den här plattan är men som death metal-fan har jag fortfarande två frågor som saknar svar. Tyckte Six Feet Under på fullt allvar att det här var bra? Hade Metal Blade Records ingenting att säga om saken och tyckte även dom det var värt att släppa skiten? Jag fattar verkligen ingenting. Har hört att sångaren Chris Barnes gärna skryter om att han konsumerar hasch och det kan kanske ge en liten ledtråd. Hursomhelst, Nightmares Of The Decomposed är inte bara årets sämsta skivsläpp. Det är även bland det absolut sämsta jag någonsin hört (både inom death metal och allt som har att göra med hårdrock).

Det var allt jag hade för den här gången. Hoppas du uppfattat den här läsningen som underhållande och nu ser vi fram emot ett nytt år med nya spännande skivsläpp. Vet att jag har i senare tid delat upp mina recensioner och jag kommer fortsätta göra det för att inte jobba dubbelt så mycket. Alltså lär vissa av mina framtida recensioner hamna enbart här på webben och resterande enbart i min personliga blogg. Ni får gärna följa mig där (https://lmz666.wordpress.com/). God jul som sagt. Tänk på att följa alla rekommendationer från FHM och vi syns igen nästa år!

Kram. Lucas LMZ Zimmermann.