Your one stop place for all things rock!

Black Rose: A Rock Legend

Söndagen den 8 juli 2001 föddes min son. Den första låt han fick höra var ”Róisín Dubh (Black Rose): A Rock Legend”, som jag sjöng för honom första gången jag höll honom i mina armar där på BB-avdelningen strax före nio på kvällen. Sju minuter och fyra sekunders musikalisk magi skapad av Philip Lynott och Gary Moore. Låten, alltså, inte min son. Honom skapade jag alldeles själv, och låten framställdes säkerligen inte lika magisk just den kvällen som den gjordes av Thin Lizzy när den släpptes på albumet med samma namn 8122 dagar tidigare, fredagen den 13 april 1979. För 41 år sedan idag.

Ända sedan jag hörde Thin Lizzy för första gången i slutet av 70-talet så har det varit mitt absolut största favoritband genom tiderna. Och ”Black Rose” är deras absolut vackraste ögonblick i bandets alldeles för korta och alldeles för underskattade karriär. En skiva som har allt, av ett band som hade allt, och med ett titelspår som i allra högsta grad har precis allt. Personligen har jag vacklat under alla dessa år i funderingen över om det är ”Black Rose” eller Rainbows ”Rising” som är musikhistoriens främsta verk. Oavsett vilket så är den ”sämst” nummer två. Och i rankingen av skivorna av världens genom tiderna bästa band så är den tveklöst nummer ett.

På bilden ser ni för övrigt min stoltaste ägodel. Nämnda album signerat av hela bandet (så ni kan ju gissa vad jag skulle plocka med mig först om brandlarmet gick).

Så idag höjer vi en skål och berättar legenden från en tid för länge, länge sedan för alla våra barn så att de aldrig någonsin glömmer bort den…