Det surrar överallt redan innan. Det finns folk som pratar om första gången de såg bandet på 80 talet och de som aldrig sett dem som är som små barn. Det gemensamma är att de alla ser fram emot en jäkligt bra spelning.

Det finns inget som heter dramatisk uppstart här inte. Det är rätt på det och ös deluxe. 78 år? Vaddå? Jag tar micken och kör! Highway Star. Den där hammondorgeln börjar nog brinna snart som det spelas på den!

Det är inte perfekt sång men det hade jag inte väntat mig heller. Men det är en jävla känsla i det. Det som fattas i spelglädje hos andra band har lämnats till Deep Purple ikväll. Det är så det puttrar i luften när det spelas sjukt snygga solon och samspelet är som en väloljad maskin. Det är genomgående leende ansikten i publiken. För Deep Purple låtsas inte. Det är inget backtrack, det är ett band som kör det de kan och klarar och det blir så bra. För det är äkta.

Det är rytmiskt och det har den där riktigt sköna original rockfeelingen. Det här är vad det var då och vi får fortfarande avnjuta det live.

Nu får vi väl njuta av klaviaturspel utan dess like och vilket gigantiskt leende vi bjuds på när han avslutar med ett vackert version av Abbas Dancing Queen.

Kavalkaden fortsätter och bakom mig står tre killar i 20 års åldern som sjunger med i allt! De är i extas i vissa partier. Det säger en del om vilket avtryck Deep Purple gjort i musikvärlden.

Introt till Smoke On The Water får i princip alla inom hörhåll att sjunga med. Det är väl något genetiskt tror jag.

Det hela avslutas med en musikalisk kärleksförklaring till publiken. Idel leenden vart man än ser. Det här var riktigt bra!

Vi lämnar området med den här känslan. Vår Ulf skrev en fantastisk recension om Europe tidigare i veckan och Marduk är bra, men vi är helt enkelt för trötta för att orka det. Så god natt! Vi ses imorgon!