Your one stop place for all things rock!

En stor musikvän, trummis och radioröst har hastigt lämnat oss.

Örjan Englin var 70-talet personifierad. En man som levde för musiken som kom att kallas hårdrock. Jag lärde känna Örjan i början av 00-talet när han, för den stora allmänheten, var känd som Doktor Rock på radiostationen Rockklassiker (1999-2003).

2001 blev han nominerad av Svenska Radioakademin till Stora Radiopriset för sitt söndagsprogram ”Dr Rock Show”, där man i 3-4 timmar exempelvis kunde få höra en special om Nazareth (givetvis med lastbilsflak av info som du inte hade en aning om att du behövde). Han vann inte, men det gjorde stationen. Och han var sedan med i Rockklassikers band Ten 67, som bland annat spelade på Sweden Rock 2005.

Jag var hemma hos Örjan en gång i mitten av 00-talet. Jag minns att det var hockey-VM och Sverige mötte Finland, vilket hans dåvarande sambo ville se på. Men Örjan ville hellre köra musikquiz i sin vinylkällare, som var till bredden fylld av plattor du önskade att du ägde. Den kvällen slutade fram emot gryning på soffan efter ett gäng öl och med Uriah Heep ringandes i öronen. Hur hockeymatchen slutade minns jag däremot inte.

Ett av Örjans livs största ögonblick var när han lyckades locka Uriah Heeps dåvarande organist Ken Hensley till sin klubb Old Bell i Nynäshamn för ett gig. Tyvärr hade jag inte möjlighet att åka dit, och det ångrar jag än idag. Men jag fick ändå förmånen att se Doktor Rock (och Ken Hensley för den delen, vid ett tidigare tillfälle) live. 2010 spelade Örjan trummor på ”Soldier of Fortune” och ”Jailbreak” på Phil Lynott-hyllningen King’s Call, som jag är med och arrangerar.

Om ni vill hedra Örjan ordentligt så sätter ni på hans favoritplatta – Sabbath Bloody Sabbath – på riktigt jävla hög volym, utbringar en skål och håller tummarna för att han nu får lira med Neil Peart, John Bonham och Cozy Powell där uppe, för här nere kommer han att bli evigt saknad av väldigt, väldigt många vänner och musikälskare.