Your one stop place for all things rock!

”Guns N’ Roses’ ‘Appetite for Destruction’: The Story of Rock’s Most Dangerous Album”.

Ofta får vi frågan (och ställer den i intervjuer med) om vilket som egentligen är tidernas bästa hårdrocks album. För redaktör Blomqvist har svaret på den frågan varit samma i över 30 år och är det än i dag. Guns N’ Roses – ”Appetite For Destruction”. Ohotad. I dag är det 32 år sedan det släpptes och rockscenen förändrades för alltid. Över hela världen. Utan att jag själv förstod dess betydelse, jag var nämligen endast tio år när det släpptes (11 när jag hörde det) och inte vidare insatt i skillnaderna mellan de olika rockstilarna utan tyckte mest det var coolt att hänga i ”storebror” Peders rum och lyssna på hans skivor så var det redan från första ton något som tilltalade mig extra.

Jag har naturligtvis nu som vuxen förstått skillnaderna och hur albumet faktiskt påverkade hårdrocken. Men det är än idag musiken som är skillnaden för mig. Inte själva stilen. Jag älskar fortfarande glam/sleaze lika mycket som innan Appetite. Lyssnar lika mycket på Poison, Mötley Crüe och Cinderella. Så den ersatte aldrig någonting. Blev inte någon ”räddare” eller ”vägvisare” för mitt framtida lyssnande på musiken. Bara ett stycke komposition som har allt jag söker efter när det kommer till musik.

Appetite är Guns N’ Roses. Slash, Duff, Axl, Izzy och Steven. Ingen kan ersätta Izzy som låtskrivare och Steven har alltid haft sitt eget utpräglade sound som trummis och ingen kommer någonsin att till fullo kunna ersätta honom. Trots att han är den trummis som varit medlem kortast tid. Gilby Clarke, Richard Fortus, Matt Sorum, Frank Ferrer och alla andra som varit medlemmar har alla bidragit med sitt genom åren men är trots allt för mig inte själen som lider eller hjärtat som pumpar blodet i ådrorna och som gör att Guns för mig är det största rent musikaliskt i mitt liv.

Det tog 30 år innan jag fick chansen att se dem live för första gången och få höra låtarna från Appetite live. Då med Axl, Slash och Duff från orginalsättningen. Det var en nästan surrealistisk upplevelse. Det var konstigt, helt plötsligt stog de där på scenen. It’s So Easy, Welcome To The Jungle, Sweet Child O’ Mine, Rocket Queen, Nighttrain, My Michelle, Mr. Brownstone och avslutande Paradise City. Det går faktiskt inte i text att beskriva känslorna. De var liksom ”all over the place” som Prins Daniel myntade så vackert en gång. Ett minne jag kommer ta med mig resten av livet.

Jag ska inte fortsätta raljera. Så mycket har redan sagts och skrivits att det blir till slut bara klichéer. Istället ger jag er nedan en kort dokumentär om albumet. Se den gärna eller ge albumet ännu ett spinn. Jag kommer göra båda. Stort grattis på 32 års dagen och snälla ta mig ner till paradisets centrum ännu en gång.