Erwan Lengline är The Maloiks utsände till Hellfest i Clisson, Frankrike. Erwan har bott i Sverige i flera år, men är uppvuxen i just Clisson, och har sett festivalen växa från insidan från allra första början. Det var där han fann sin kärlek till den hårdare musiken, och idag är han till vardags grafisk desginer och musiker. Årets upplaga är hans tolfte Hellfest, trots flera års paus efter att ha flyttat norrut.

Den fjärilspydda jättedödskallen och Lemmys staty glänser i solen när Hellfest kickar igång den första av fyra intensiva dagar. Bra väder och ett häftigt område räcker dock inte långt utan själva musiken. Hellfest inleder med ett par giganter. Hollywood Vampires och Kiss är dagens headliners, men innan Johnny Depp, och gänget entrar scenen inleds kalaset med Code Orange. Den amerikanska, genreöverskridande hardcoregruppen sätter ribban högt för resterande band när det gäller att få igång publiken, trots att de var en medlem kort för dagen. De lyckas få till både en imponerande circle pit och flertalet wall of death, och klockan är 17.00. Något sådant kan nog bara hända på Hellfest, vars Wall of Death-tradition är så stark och så stor att Green Day, som aldrig ens har spelat där, använde bilder därifrån en video.

Kanske är det Code Orange’s starka inledning, för tyvärr framstår den på pappret så spännande supergruppen Generation Sex lite trötta. Med en lineup bestående av Billy Idol, Steve Jones, Paul Cook och Tony James är förväntningarna höga, och visst är det så punk det bara kan bli. Men ett par rep till hade kanske hjälpt, inte minst för mr Idol, som läser texterna innantill. Men å andra sidan, vilken punkband har någonsin repat? Scenen är hur som helst riktigt snygg, men gigets mest minnesvärda stunder har varken med musiken eller det visuella att göra. Det är istället mellansnacken, då de berättade anekdoter från slagsmål med skinheads på Londons gator under 70-talet. Det går inte heller att lämna spelningen utan att ha trycket på Billy Idols t-shirt inpräntat på näthinnan för evigt: två korslagna penisar krönta med en vagina, allt väldigt detaljerat och snyggt illusterat.

Foto: Aidan N. LeFloch

Näst på tur stod festivalens första svenskar: In Flames. Som alltid är de en väloljad maskin, som tuffar på med bra energi, låtar som är klippta och skurna för den här miljön, och grym tighthet. Det nyaste tillskottet i gruppen, Chris Broderick (gitarr, ex-Megadeth) tillför lite av en ny dimension till scenshowen med sin virtuositet och sitt välrakade yttre. Utöver det musikaliska tillförde Björn Gelotte något annat till festivalbesökarna: en skala för att mäta solbrännan. ”Hur röd är du på en skala från 0 till In Flames?” blev en återkommande fråga i minglet efter otalgia timmar i den gassande solen. Hoppas att det fanns Aloe Vera-spray i logen!

När det börjar dra ihop sig till Hollywood Vampires finns det en oro i luften. Scenen verkar inte stämma. Roddarna verkar vanka runt och ser stressade ut. Plötsligt är Kiss’ crew också på scenen, och Tommy Henriksens gitarrtekniker soundcheckar med Paul Stanleys gitarr. Men inget stoppar vampyrerna, och det riktigt snyggt animerade introt drar igång på skärmen i tid. Visst är showen decimerad, och de spelar på lånade instrument, från bl.a. Kiss, men de startar starkt med ett av deras bästa spår ”I Want My Now”. Sedan förklarar Alice Cooper att deras lastbil med instrument och scenutrustning är fast i Bulgarien, vilket förklarar Johnny Depps Jamaicanska mössa och Paul Stanley’s ikoniska cracked mirror-Ice Man i händerna på Tommy Henriksen. Kvällen bjuder på en högkvalitativ blandning av covers av egna låtar. Alice ger alltid på en fantastisk show, men han är markant bättre på sitt eget material, oavsett om det är solomaterial eller Hollywood Vampires-låtar, än på övriga setlistan. ”Boogieman Surprise” är den stund då Alice blir mest sig själv, och han framför den med sin fulla teatrala förmåga. Joe Perry verkar, trots dagens motgångar, vara på ett extra bra humör och spelar ovanligt bra. Samma sak gäller för den store underhållaren: Tommy Henriksen, som med Paul Stanleys gitarr i händerna tycks sätta världsrekord i plektrumkastning. Tyvärr drunknar Johnny Depps röst en del i mixen, men publiken dyrkar honom lika mycket ändå, vilket syns i vågen av telefoner som åker upp vart än han rör sig. ”People Who Die” är hans, och resten av bandets starkaste stund för kvällen.

Tommy Henriksen, Hollywood Vampires. Foto: Erwan Lengline

Efter en kort matpaus kommer ett, för mig, roligt återseende. 2011 öppnade Architects Hellfest, som ett riktigt våldsamt hardcoreband. Nu är de tillbaka, på en betydligt större scen och senare slot. Nu är de lite mer allsångsvänliga och mindre growliga, men framförallt har de en påtaglig scennärvaro och är genuint glada att vara här. Med den energin, i kombination med festivalens pyro, som börjar tändas omkring oss, sätter de besökarnas hjärtan i brand, och det är ett av gigen som det pratas mest om bland folket. Med en sådan show, och med sitt moderna sound är Architects definitivt morgondagens headliners.

Sist för kvällen, ville vi ha det bästa och fick det bästa. Hur många gånger jag än har sett Kiss får jag gåshud av det klassiska introt, och jag är glad att jag kan se dem en sista gång på Hellfest, där jag såg dem för första gången. Paul Stanley är i toppform, showmannamässigt, och vi bjuds på underhållning av högsta klass. Ingen överraskning direkt. Kiss vet vad vi vill ha och levererar. För den som har sett ”End of the Road” ett par gånger, har det inte hänt jättemycket med setlistan, men vi får i alla fall en liten nyhet: ”Tears are Falling” har försvunnit och gett plats åt ”Making Love”. Även ”Do You Love Me” uteblev, tyvärr, och likaså gjorde mr Stanley’s linebanetur. Kvällens lokala lilla gobit blir en allsång av den franska nationalsången. Men vi får såklart eld, blod och samma glada tillrop om ”People of Hellfest!”. Det är i mångt och mycket exakt samma show och tricks som alltid, men det funkar lika effektivt varje gång. Men med det sagt börjar det ändå bli ett ordentligt långdraget slut, så när Paul pratar om att Kiss inte finns mer om sex månader hoppas jag att det ändå stämmer. Inte minst för att Kissekatten verkar behöva en ordentlig tupplur. Eric Singer, som en gång i tiden var en riktig energispruta i bandet, börjar se ordentligt uttråkad ut. Men Tommy Thayer är lika grym som alltid, och är och förblir det moderna Kiss’ klippa.

Foto: Erwan Lengline

Fyrverkerierna rundar av min första dag på området. Det är svårt att ha en starkare start till en festival än detta, men morgondagen har ännu mer att bjuda på, och det är bara att bereda sig på att vara uppe med tuppen.

Text: Erwan Lengline
Bilder: Aidan N. LeFloch, Erwan Lengline