Your one stop place for all things rock!

I backspegeln – Stryper

Få band har fått utstå så mycket spott och spe som amerikanska Stryper. Kritiserade av den religiösa högern i USA för att de kunde med att sprida Guds ord genom den förhatliga hårdrocken. Bespottade av ”riktiga” hårdrockare som ansåg bandet töntar vara för att de spelade kristen musik och deras sockersöta image. Min åsikt: Plocka bort de förskräckliga attributen i form av frisyrer, flygande biblar och enstaka sockersöt ballad. Kvar finns nu ett av 1980-talets första och bästa powermetal-band.

Är ni redo för The Yellow And Black Attack?
Bäst att få detta ur vägen: Stryper är ett kristet hårdrocksband, dessutom det första som nådde stor framgång. Själv är jag inte troende, men har aldrig stört mig på deras budskap. Det finns ett antal band i min skivsamling som knappt ägnar sig åt annat än att hylla hin håle, om de sedan gör det på allvar eller inte vet jag inte. Stryper hyllar det de tror på, dessutom gör de det till sjuhelvetes bra musik. Funkar för mig.

Jag vet inte vad som finns i dricksvattnet i Orange County. Vad det än är, så hade det en effekt på bröderna Michael och Robert Sweet under 70-talet. Michael Sweet skulle bli en av hårdrockens bästa sångare, grym gitarrist och en fantastisk låtskrivare. storebror Robert en av 80-talets tyngsta och mest visuella trumisar. Tillsammans utgör de kärnan i bandet vi idag känner till som Stryper. Bandet bildades 1983 som Roxx Regime tillsammans med gitarristen Oz Fox (high-school kompis till Sweet-bröderna), till slut anslöt basisten Tim Gaines (som har den tvivelaktiga äran att knappt ha spelat på någon av Strypers 80-tals skivor). Var namnet Stryper kom ifrån verkar oklart, men det lär ha sitt ursprung i ett bibelcitat ”and with his stripes we are healed”-med stripes (ränder) menas de sår Jesus fått av sina piskrapp (om jag förstått saken rätt). Stryper blev namnet och ränderna kom att prägla deras image under hela karriären. Likaså färgtemat som gult och svart.

Stryper skiljer sig musikaliskt från andra band runt L.A. i början på 80-talet. Mötley Crue, Ratt, Quiet Riot m.fl. var starkt influerade av Aerosmith och Van Halen. Bluesbaserad amerikansk 70-talshårdrock. Strypers influenser kom snarare från andra sidan Atlanten.  Scorpions , Judas Priest, Iron Maiden. De skulle komma att utveckla sina föregångares koncept genom bl. a. ekvilibristiska stämsolon och urstark falsettsång. Tillsammans med Accept och Yngwie .J. Malmsteen´s Rising Force la de grunden för vad på 90-talet kom att kallas för powermetal. På (nästan) helt egen hand banade de väg för kristen hårdrock. Och första gången världen fick stifta bekantskap med Stryper var:

The Yellow And Black Attack” (1984)
Denna platta släpptes som en EP 1984. 1986 släpptes den på nytt med två nya spår. Rå och opolerad. Öppnande ”Loud ´N´Clear är fortfarande en livefavorit. Annars är detta mest ett embryo till vad som skulle bli Strypers genombrott.

”Soldiers Under Command” (1985)
En sann amerikansk metal-klassiker. Strypers första fullängdare (borträknat EP:n) är en ren uppvisning i att visa vart skåpet skall stå. Ljudmässigt är detta skivan där bandet hittade sin rätta identitet. ”Crunchiga” kompgitarrer med mycket mellanregister, melodiska gitarrsolon (ofta i stämmor), Robert Sweets betongkrossar trummor, Michael Sweets sångröst. Titelspåret talar för sig självt (spana in Michael Sweets skrik på slutet). ”The Rock That Makes Me Roll”, ”Reach Out”, ”Surrender”, ”Together As One”, Stryper trycker plattan i mattan. Jag vill dock utfärda en varning. Strypers pekorala ballader är rätt svåra att svälja. På ”SUC” är det sockersöta ”First Love”, men de dyker upp på varje platta.
”SUC” blev det första kristna hårdrocksalbumet att sälja 500.00 ex. i USA och därmed kvalificera för en Guldskiva. Bandet turnerade bl.a. i Japan och där filmades en konsert som skulle släppas som VHS. Resultatet blev ”Live In Japan” och visade Stryper i all sin gulsvarta prakt. Trots guldskivan så ansåg Michael Sweet att de behövde kommersiella hitlåtar för att få fram sitt budskap. Det lyckades med råge på:
 
”To Hell With The Devil” (1986)
“Speak of the Devil, he´s no friend of mine!” Kraften i Michael Sweets pipa på Strypers tredje fullängdare går inte av för hackor. Lägg till brorsan Roberts blytunga trumspel, så är det ett under att kontinentalplattorna inte kollapsade och skickade Kalifornien rakt ner i San Andreas-förkastningen under inspelningen. ”THWTD” skulle bli Strypers största kommersiella framgång under karriären, skivan sålde 2 miljoner exemplar i enbart USA. Det är en bättre produktion rent ljudmässigt än föregångaren, med fokus på Michael Sweets och Oz Fox skarpa gitarrspel och Robert Sweets trummor. Bandet utvecklade även sin stämsång, med Queen-liknande stämmor på flera låtar. De stora hitsen ”Honestly”, ”Free” och ”Calling On You” gav bandet en helt ny publik mycket tack vare MTV. Här finns också klassiska Stryper rökare i form av ”The Way”, ”Rockin’ The World” och fantastiska ”More Than A Man”. Den sistnämnda är ett perfekt exempel på Michael Sweet och Oz Fox briljanta gitarrstämmor och Strypers distinkta gitarrljud. Kul kuriosa är att skivan första omslag ansågs för kontroversiellt. Fyra Conan Barbaren-liknande änglar som slänger ner djävulen i en brinnande avgrund, givetvis med en Jackson Randy Rhoads V gitarr till hjälp. Detta omslag ersattes av Stryper-loggan mot en svart bakgrund. Själv har jag originalutgåvan i tryggt förvar i min vinylsamling.
Mycket vill ha mer. Med framgången som ”THWTD” inneburit riktade Stryper blicken mot band som Bon Jovi och Def Leppard. Nästa skiva kom att bli den sanslöst överproducerade:

”In God We Trust” (1988)
Detta album börjar oerhört starkt med titelspåret. Det metalliska Euro-riffandet och stämsolona sitter som ett smäck. Men tyngden i Robert Sweets trummor lyser med sin frånvaro, och Michael Sweets sång ligger så högt att endast hundar kan uppfatta alla toner. ”IGWT” kritiserades oerhört när plattan släpptes och Stryper anklagades för att ha sålt sig. Till belackarna hörde alltså inte längre bara den kristna högern och ”riktiga hårdrockare”, utan också bandets fans. Själv anser jag kritiken överdriven. Titelspåret är en klassiker och tillsammans med ”Keep The Fire Burning” och stenhårda ”The Writings On The Wall” finns inte mycket att klaga på gällande sida 1. Sida 2 erbjuder sanslösa ”Come To The Afterlife”, som ligger till grund för mycket av kritiken som riktats mot albumet. Sötare än Dr.Pepper som spetsats med knäck, en vidrig låt. MEN….Stryper är tillbaka i vinnarspåret med ”Lonely” och fullkomligt krossar på metal-eposet ”The Reign”. Sistnämnda låt är en personlig favorit i bandets digra katalog. ”IGWT” ansågs vara en besvikelse då den ”bara” sålda guld i USA.

Efter en lyckad Co-Headline turne´med White Lion så var det dags för album fem. Stryper hade nu blivit ett slagträ bland tv-Pastorer i USA. Den högt ärade Pastor Jimmy Swaggart höll svavelosande (guds)tjänster där han förklarade att Stryper i själva verket var djävulsdyrkare(!). Den gode Jim Swaggart tjänade stora pengar på sina tv-mässor och ertappades när han köpte sex. Videon ”I have sinned” på You-tube får Paolo Robertos självömkan att blekna i jämförelse. Allt detta ledde till att Stryper valde att distansera sig från sin kristna image. Bandet ville att fokusen skulle ligga på musiken. Det togs inte emot särskilt väl av bandets kristna fans, för att uttrycka sig milt. En skiva släpptes i alla fall:
 
”Against The Law” (1990)
Jag kommer ihåg när ”ATL” släpptes. Man älskade ju bandets grymma gul-svarta spandex, och logga. Helt plötsligt var loggan borta och bandet såg ut som vilket annat hårdrocksband runt 1990. Musiken är också annorlunda. Groovigare, och tyngre, med en tydlig Van Halen-influens. Titelspåret, ”Caught In The Middle”, och Earth Wind & Fire-covern ”Shining Star” är bäst. Den kristna lyriken lyser med sin frånvaro, förutom på skrattretande “Rock The Hell Out of You”. Jag är väldigt splittrad till denna platta. Hade Stryper varit ett för mig helt nytt band, så hade jag nog uppskattat den mer. ”ATL” släpptes på nybildade Hollywood Records, som sedermera gick i konkurs. Än idag går det inte att hitta plattan på Spotify. Skivköparna höll sig borta, och Strypers saga var all (trodde man). Hollywood Records släppte hafsigt ihopplockade samlingen ”Ca´nt Stop The Rock”.
Michael Sweet höll sig aktiv under 90 och 00-talen. Han frontade bl.a. Boston och byggde en studio.

2005 återförenades Stryper för plattan ”Reborn”, som egentligen var tänkt som Michael Sweets soloplatta. Den är sådär. 2009 års ”Murder By Pride” var ett steg i rätt riktning, men det var med 2013 års ”No More hell To Pay”, som bitarna föll på plats. Undertecknad håller ”NMHTP” som en av de bästa skivorna som ett 80-tals band har släppt på 2010-talet. Riffen och sången var tillbaka. Plattan blev en succé och hux-flux var Strypers popularitet i paritet med det glada 80-talet. Succén fortsatte med 2015 års ”Fallen” och 2018 års sanslöst tunga ”God Damn Evil”. Nu väntar vi som saliverande hundar på nästa platta ”Even The Devil Believes”. Då detta är en del av Maloiks ”-I Backspegeln”, så går jag inte in närmare på dessa skivor. Jag kan bara konstatera att Stryper är ett av få band i ”-I Backspegeln” som fortfarande levererar på skiva och live. Får ni chansen att se Stryper live-tveka inte! Michael Sweet låter fortfarande gudomligt och ser inte ut att vara en dag över 45 år gammal. Oz Fox är och förblir en husgud för undertecknad i kategorin gitarrhjältar. Robert Sweet bankar fortfarande skiten ur trummorna och gamle Firehouse-basisten Perry Richardson passar perfekt som ersättare till Tim Gaines.
Hoppas att fler får upp ögonen för Stryper.
 
Jonas Khan