Det är sjukt mycket folk vilket inte förvånar någon. Det är allt från knattar på fyra år med sina föräldrar till människor som antagligen inte går på Rockfest särskilt ofta men som tagit sig hit bara för att.
Caught somewhere in time smäller till och publiken som redan är packad blir påfylld av fans som rusar in för att ta sig så långt fram som möjligt för att de kommit sent till starten. Det känns lite lite svagt på ett enda ställe men jag tror det beror mer på vinden än något alls.
Stranger in a Strange land får många att tjuta rakt ut. Det här att spela blandat materiel gör sig jäkligt bra med en festivalpublik. Självklart funkar det med ett tema, det är ju Maiden men här har du fans i alla åldrar och platser vilket gör det enklare att tillfredsställa folk om man har lite mer blandad kompott.
The Writing on the Wall får en stor del av publiken att reagera medan en hel del verkar ha missat detta guldkorn. Men nu så, nu lär de lyssna på den mer.
Days of Future Past skapar en hel del rysningar. Publiken är nöjda!
Bruce börjar pratar om Delorean bilar och att skapa en portal för att resa i tiden innan låten drar igång, The Time Machine Och publiken studsar. Inte en liten sådan studs där de liksom gunghoppar lite utan publiken lyfter en decimeter från backen.
Can I Play with magic gör halva planen till en studsmatta, om man tyckte de hoppade innan är det här nästan löjligt!
I Fear of the Dark inser man att rösten har åldrats som fint vin. Bruce är äldre och har ju gått igenom trauma för rösten men det har inte försämrat rösten. Den har bara åldrats, med värdighet precis som Bruce själv.
The Trooper drivs fram och folk blir som galna. Det här är ju en så typisk Iron Maiden låt och gammal som ung skiner som solar när de lyssnar.
Bruce utbrister ”Every night we do this it is the best night of our lives” och jag är benägen att tro honom för den spelglädje som visas på scenen är något helt annat än det man sett i det festivalen hitills. Det är otroligt bra och det är så många som ser på varandra och utbrister ”så jävla bra!”. En orsak till att jag inte skriver om precis allt är att jag vid upprepade tillfällen hamnade i samtal med fans om hur otroligt bra det är och får höra anekdoter om deras Maiden upplevelser. De ger verkligen sina fans fina upplevelser som lever kvar i hjärtat.
Wasted Years Får ögon att tåras hos många som står omkring oss. Det är något visst med Bruce framförande och det känns verkligen i hjärtat.
Det är något speciellt med Iron Maiden. Alla i bandet har en relation till publiken och publiken älskar dem. Jag hör föräldrar förklara för barnen vilka de är och vilka egenskaper dom har ungefär som ett barn beskriver olika Pokemon. De passar liksom in hos de flesta.
Vi lämnar området ihop med ett antal tusen andra besökare och det är en smula kaotiskt men det gör ingenting. Musiken klingar i huvudet och man har en skön energi i kroppen.
Maiden va?
Magnus Blomqvist