Your one stop place for all things rock!

Leksaksbilen som fick mig att välja musikfil

Det var med Paul Chapman den började. Min livslånga kärlek till hårdrock i allmänhet och UFO i synnerhet. Jag, en 16-åring som innan dess mest lyssnat på David Bowie, Blondie, KSMB, Magnus Uggla, Nationalteatern, Sparks, Meat Loaf och Noice, men hade givetvis även hört en del ”farlig” musik med Sweet, Kiss, Uriah Heep och Alice Cooper dessförinnan tack vare kompisars storebröder. Men när en polare som hade köpt ”Mechanix” med UFO kom hem till mig våren 1982 och lirade första låten på B-sidan, ”We belong to the night”, så var jag HELT. JÄVLA. FAST. Och givetvis tvungen att åka in till Heavy Sound på Regeringsgatan för att köpa ett eget ex.

Efter det upptäckte jag på allvar hårdrocken och letade mig samtidigt bakåt i UFO-katalogen och upptäckte inte bara tidigare plattor med Chapman, utan även några ännu tidigare med en ung, tysk gitarrist vid namn Michael Schenker. Men utan det där tokfräcka riffet på ”We belong to the night” så hade min musikaliska intressebana kanske tagit en annan väg. Men med den följde Rainbow, Judas Priest, Saxon, Iron, Black Sabbath, Accept och alla andra givna idoler från 70- och 80-talet. Och än idag rankar jag UFO som det näst bästa bandet genom tiderna efter Thin Lizzy. Och det var i grund och botten Paul Chapmans förtjänst.

Jag och nämnda polare hade nog för övrigt lika stora glädjetårar i ögonen när vi förra året åkte till London för att se UFO:s sista konsert i hemstaden, och de spelade just ”We belong to the night” (vilket de även gjorde på Sweden Rock Festival några månader senare).

Paul ”Tonka” Chapman var faktiskt med i UFO redan 1974, då som kompgitarrist på bandets Phenomenon-turné. Bara tanken på att få höra ”Doctor Doctor” live med Michael Schenker OCH Paul Chapman är nästan svindlande. Lyckligtvis nog finns det förevigat på BBC-liven ”On Air” som släpptes så sent som 2013.

Innan tiden i UFO ersatte han en viss Gary Moore i Skid Row (det riktiga Skid Row, inte det amerikanska 80-talsbandet) innan han 1978 kallades hem igen efter att Schenker dragit iväg efter musikhistoriens bästa liveplatta – ”Strangers in the Night” – och bildat MSG. Plötsligt bestod UFO av en sångare och före detta boxare med synnerligen dåligt ölsinne (Phil Mogg), en i högsta grad ökänd bassist (Pete Way) som senare var ute med Bon Scott natten då han dog och som Lemmy har hävdat var den ende som någonsin supit honom under bordet, och Paul Chapman, som fick sitt smeknamn ”Tonka” från tillverkaren av leksaksbilar med samma namn eftersom han – likt bilarna – var helt oförstörbar. Han kunde supa och knarka hur mycket som helst utan att någon ens kunde se det på honom. Rockhistorien har knappast haft en mer ökänd och fullkomligt oberäknelig trio, något som de två biografierna ”Shoot out the lights” (om UFO) och ”A fast ride out of here” (av Pete Way) bekräftar. Där har ni för övrigt två tips till sommarläsning som heter duga, om ni inte redan har dragit varsitt sexpack till dem.

Efter tre plattor med UFO var han med i Lone Star innan han anslöt till Pete Ways Waysted, sedan denne lämnat UFO. Och medan UFO gick ner sig så lyfte Waysted till något fantastiskt med Tonka. Först med ”The Good The Bad The Waysted”, som än idag har den hårdaste baksidesbild ett rockband någonsin har haft på ett skivomslag (Way, Chapman och sångaren Fin). Inte ens al-Qaida hade vågat gå in i den där källaren och spelat tärning. Och därefter ”Save Your Prayers” med Danny Vaughn (Tyketto) på sång.

Den 10 oktober 1986 skulle jag äntligen få se Tonka live, i Eriksdalshallen i Stockholm, då Waysted var förband till Status Quo på deras ”In the Army Now”-turné (för övrigt den kanske vedervärdigaste cover ett rockband någonsin har gjort). Men giget var utsålt. Så vad gjorde vi? Jo, vi tog bilen fem polare ner till Göteborg för att se dem dagen därpå i Scandinavium. Och bodde i en villakällare i Örgryte. Ett fantastiskt konsertminne där jag minns att folk låg utslagna på ståplats efter att först Waysted manglat loss och sedan ett Status i högform bränt av 19(!) låtar (tre mer än i Stockholm föregående kväll).

När sedan UFO gjorde ett seriöst försök att återuppliva storhetstiden, efter att Tommy McClendon och Laurence Archer varit med och kört bandet i botten, så var Chapman återigen aktuell för en återförening. Men då vaknade herr Schenker till liv och anslöt till bandet – på den helt fantastiska skivan ”Walk on Water” 1995.

På senare år hade han bland annat sitt eget Paul Chapman Project, och medverkade 2016 på svensk-kanadensiska Killer Bees platta ”Eye in the Sky”. Han var dessutom musiklärare hemma i sin egen studio och hade även påbörjat sin självbiografi ”Tonka Tales”. Men i slutändan visade det sig att inte ens Paul Chapman var oförstörbar. Den 9 juni, på sin 66-årsdag, lämnade han oss vanliga dödliga.

Jag kan för övrigt tillägga att den låt jag mest ångrar att jag aldrig fick sjunga med mitt gamla coverband Blackstad är ”Dreaming” med UFO. Övriga i bandet nappade aldrig på den, men jäklar vad den hade svängt live. Och den avslutade givetvis ”Mechanix”, skivan som gjorde en del av mig till hårdrockare.

Nu ska jag ut på E-bay och leta upp en fräck Tonka-bil som givetvis kommer att få hedersplatsen i bokhyllan. Tack för allt, Paul Chapman, och vila i frid. You most definitively belonged to the night…

De fem bästa UFO-låtarna av Paul Chapman:
The Writer
Profession of Violence
Long Gone
Terri
The Way the Wind Blows

Av Tony Johansson