Ny recension: Crazy Lixx ”Street Lethal”.

Crazy Lixx är tillbaka med deras senaste alster “Street Lethal”. Förra skivan “Forever Wild” kom 2019. Så här säger bolaget och bandet själva om det nya alstret:

“Frontiers Music Srl is proud to announce the forthcoming release of Swedish hard rockers Crazy Lixx’s new album, ”Street Lethal”. Chock full of huge choruses, memorable hooks and riffs, and wailing, emotive guitar solos, fans of the band will be thrilled and delighted by what is on offer here. Massive production comes courtesy of Danny Rexon, who, over the past couple of years, has really turned into a master craftsman in the studio. With Tobias Lindell (H.E.A.T, Europe, Hardcore Superstar etc.) handling the mix, this album is sure to resonate with old fans and new listeners alike. With “Street Lethal”, Crazy Lixx surpasses all expectations for new music from the band and surpasses their own revered and celebrated catalog. It’s an album that is confident, slick, and full of passion. Here, Crazy Lixx prove beyond a shadow of a doubt that they’re not just one of the pack, but that they are right there at the front of it. No one does what they do quite as well…”.

Jag har följt bandet sedan deras andra album “New Religion”, som släpptes 2010. Jag har sett dem live några gånger och dom gångerna har de verkligen levererat sitt material live. Jag tycker också att Crazy Lixx har vågat utvecklats inom sin genre och varit bra på att försöka ta lite olika nya steg, när de skrivit och släppt en ny skivor. Förra plattan tyckte jag var si så där, det fanns några riktigt bra alster, som “Eagle”, “Silent Thunder” och “Weekend Lover”. Men i överlag så tyckte jag att den skivan var rätt svag, i kontrast till skivan innan den “Ruff Justice” från 2017. Så jag var givetvis taggad och smått spänd på att sätta tänderna i deras nya album. 

Skivan börjar med ett intro som skriker Karate Kid/Cobra Kai/Rocky, vid namn “Enter The Dojo”. Det sköljer en nostalgisk våg över mig, jag försvinner i tankarna till diverse 80-tals filmer, med pampiga training montages. En minut känns för kort, introt är både skönt att lyssna på lika väl som det är pampigt. Man vill ha mer av det helt enkelt.

Sedan slängs vi in i skivan på riktigt med låten “Rise Above”. Det är ett bra tryck i trummorna, i form av trum-rullningar och bra driv samt med riktigt hookiga upptempo riff. Det är energi på extremt hög nivå och det infinner sig snygga körer/stämmor. Låten byter snyggt mellan energiska verser, dynamiska bryggor och väldigt pampiga refränger. Danny har ett väldigt bra nerv/vibrato i låten. Det känns som en kombination av “New Religion” och ett modernare Crazy Lixx. Det är välskrivet, stora melodier, riffande al a “Whitesnake” och kraftiga hooks. 

Härnäst “Anthem Of America”, första singeln från plattan. Riktigt stark låt med en väldigt kraftig “sing a long” refräng. Bra tyngd i verserna där Danny får ta bra plats. En given låt som kommer få med publiken i allsång live. Man blir bra sugen att hyra en Mustang och ge sig ut längst med en längre highway i USA.

”The Power”, vi rycks med i ännu en allsångslåt, med ett hookigt intro och med maffiga hockeykörer. Det här är lite av en low – tempo låt, där refrängerna får ta väldigt stor plats och framför allt körerna får driva låten. Den bryter av bra mot de tidigare låtarna, men inte för mycket heller. Kan bli ett farligt kort live. 

”Reach Out”, andra singeln de släppte. Jag gillar melodierna, den här låten skulle lätt kunnat vara med i “Top Gun” till exempel. Jag ska vara ärlig och säga att den här låten gick mig lite förbi då den släpptes som singel. Men vid flertal lyssningar så växer den. Jag släpas iväg i tankarna, till ett varmare klimat och helt plötsligt står jag i bar tröja med Tom Cruise och Val Kilmer på en strand med en volleybollplan.  

”Final Fury”, bryter av helt och hållet. En instrumentalare, väldigt 80´s synthwave. Även denna, skulle lätt kunnat varit med i diverse 80-tals film soundtracks. Vanligtvis är jag inte super förtjust i instrumentala låtar, men i detta tema så passar det helt klart in och bryter av på ett bra sätt.  

Titelspåret “Street Lethal”. Där kom käftsmällen igen. Ett intro som påminner smått om “Another Time” från “Facing The Animal” med Yngwie Malmsteen. Fantastisk refräng, både smakfulla körer och full av energi. En stor låt som snabbt sätter sig på hjärnan med läckra riff.

“Caught Between The Rock N Roll“, ett intro som osar “Cowboy rock”, a la Cinderella/Bon Jovi. Ett välkomnat och skönt inslag. Den osar också väldigt mycket Def Leppard, utan att bli någon typ av plagiat såklart. Tyvärr faller den här låten väldigt platt i mitt tycke. Jag vet inte om det är att högsta nivån hittills varit EXTREMT hög på skivan. Men refrängen känns inte riktigt som den lyfter och det går mig rätt märkbart förbi. 

“The Middle Of Nothing”. Påminner stundtals om “Take Another Piece Of My Heart”, av Janis Joplin. Även denna går mig rätt märkbart förbi tyvärr. Jag har liksom hört det här förut, både av andra band i genren över åren men framför allt av Crazy Lixx tidigare.

“One Fire – One Goal”, nu har vi totalt tappat fart. Förstå mig rätt, det är välskrivet, det låter jävligt bra, körerna är som vanligt magiska. Men jag tappar rätt fort intresse då det än en gång känns gjort tidigare i Crazy Lixx. Vi har tidigare i plattan blivit presenterad till låt efter låt, som känns nyskapande, har starka hookar och som har en jävligt hög och jämn nivå i kvalitet. De tre senaste låtarna kommer inte upp i samma nivå tyvärr.

Sista låten, “Thief In The Night”, som ligger på hela 7.25 minuter. Inleds av ett riktigt läckert intro, väldigt dynamiskt och med en bra melodi. Jag gillar verkligen Dannys röst i verserna. Men även här, refrängen lyfter inte riktigt för mig. Det är som att de sista låtarna på skivan blir lite för lika varandra i refrängerna. Det är snygga körer som tar plats, men det känns smått monotont i melodierna på refrängerna. Det blir lite samma samma. Med tanke på refrängerna och att det inte händer överdrivet mycket i dom, så känns partierna lite för långa dessutom. Jag gillar de instrumentala partierna på denna, det är jäkligt snygga melodier. Det är välskrivna delar, helt klart. Men vi kommer inte upp i samma nivå som låt 1-7. Kanske det hade blivit lite bättre om man minskat längden på refrängerna och låtit det instrumentala på ta lite mer plats.

Sammanfattning: 

Det här är en jäkligt stark platta. I alla fall, en halv stark platta. Och den halvan är starkare i helhet än vad Crazy Lixx varit på länge. Den håller högre nivå än förra plattan. Spår 1-7, där har vi leverans efter leverans. Det bryter av, det håller en röd tråd och det är extremt starka låtar. Vi har renodlade partydängor, snygga låtar byggda på välsmakande riff och körer som konkurrerar kraftigt med Def Leppard. Det är en hög nivå rakt igenom. Men sedan tappar plattan fart, totalt. Det känns efter spår 7 oinspirerat och väldigt gjort tidigare, på olika sätt. Både att jag har hört dessa låtar tidigare i Crazy Lixx men också i flertal andra låtar och band inom samma genre. Det är synd, för det drar ned helhetsbetyget. I överlag så har Crazy Lixx levererat sin bästa skiva på länge. Låtar som flirtar med 80-talet men ändå känns nytänkande, med en riktigt bra finess. Det är bara synd att det mot slutet tappar fart. Men, Danny har aldrig låtit bättre, resten av bandet spelar helt magiskt bra och produktionen är super. Men det blir inte en fullpoängare.

Betyget hamnar på en 7/10 och hade kunnat varit en 10/10 om det inte var pågrund av de sista 4 låtarna.

Band: Crazy Lixx.
Titel: Street Lethal
Skivbolag: Frontiers Music SRL
Bästa spår: Rise Above, Street Lethal, Anthem Of America, Reach Out.
Relesedatum: 5:e november 2021

Av Rasmus Harnesk Wiklund.