Your one stop place for all things rock!

Ny sektion: Mats Widholms Tidlösa A.O.R. – klassiker av oproportionerliga mått!


Del 1: Michael Bolton – ”Everybody´s Crazy”.

Michael Boltons andra soloplatta: Everybody´s crazy landade på skivdiskarna 1985. En gammal polare spelade upp den för mig i hans sjabbiga vardagsrum, fyllda med ostrukturerade vinylbackar, strax efter den släppts. Hade jag haft två fungerande hjärtan, så hade båda stannat samtidigt. Det var en subtil strokevarning. Jag driver inte med någon, utan detta mästerverk definierar verkligen hur a.o.r. bör låta.

Exempelvis hamnar låten ”Separate ways” med Journey i samma högkvalitativa fack. Den är utomjordisk bra, men långt ifrån hela skivan är det, vilket Michael Boltons är.
Michael Bolotin är hans riktiga namn, namnbytet var troligtvis minst lika viktig för hans karriär som Indiens brytning med kastsystemet. Han inledde sin karriär som sångare i gruppen Black Jack, vilka släppte två plattor på 70-talet. Därefter gjorde han några soloplattor, innan det ikoniska debutalbumet i A.O.R. – kretsar 1983 släpptes under namnet Michael Bolton. Den blev en relativ stor framgång. Personligen tycker jag inte alls skivan är så märkvärdig, till skillnad från vad som komma skulle

När en skiva är så otroligt bra som Everybody´s crazy, är det vanskligt att få fram något mer specifikt konkret förutom just de till synes oändliga superlativen. Den enda låt som jag inte är förtjust i är titellåten som dessutom är den tyngsta och rockigaste på plattan: ”Everybodys´s crazy”, och i viss mån, ”Everytime”; resten av låtmaterialet är från en annan värld. Om jag måste nämna fem låtar som nuddar stjärnorna är det: ”Cant´turn it off”, ”You don´t want me bad enough” och ”Don`t tell me it´s over”, ”Save our love” och ”Start breaking my heart”.

På gitarr flankerade välmeriterade gitarristen Bruce Kulick (KISS, Blackjack, Union). Keyboardvirtuosen Mark Mangold hjälpte också till med låtskrivandet på tre alster. På andra flanken basade demonproducenten Neil Kernon. Samme man som är ansvarig för att producerat över 500 plattor däribland Hall & Oates, Dokken, Judas Priest och Queensryche. I A.O.R. sfären är han en Gud, med band som Aviator, Streets, Shy, FM, Evenrude, Kansas, Charlie, Autograph och Spys under sitt bälte.

Inte undra på att ett mästerverk såg dagens ljus 1985. Desto konstigare var det att plattan floppade rejält. Utebliven försäljning blev droppen som fick bägaren att rinna över. Mr Bolton uppviglade sig själv till att anamma andra genrer. Därefter gick det successivt utför med A.O.R. – inslagen, för att senare betraktas som en amerikansk version av Julio Egliesias; en smörsångare av rang. Innan han gav sentimentalismen ett ansikte så skapade han plattan The Hunger (1987) som innehöll juveler som ”Hot love”, ”You´re all that I need” och ”Gina”. På Soul provider (1989) skedde brytningen mellan den melodiösa a.o.r-musiken, framför soul och sliskiga ballader.

På den plattan hittar vi dock faktiskt just en djävulskt skön ballad: ”How am I supposed to live without you”, och hiten: ”How can we be lovers” samt underbara ”You wouldn´t know love”. 1991 var transformationen fulländad; nu var det kilovis med smör, litervis med olivolja utspädd med 10 centiliter soul samt toppad med tre matskedar pop. Dock var titellåten ”Time, love and tenderness” nop notch. Den A.O.R. – Michael Bolton som jag dyrkade, var en skugga, av en skugga, av sitt forna jag, ersatt av något annat, något sliskigare…någon med avsevärt bättre ekonomi. Dock intar albumet en hedersplats i min skivsamling, hade jag kunnat laminera den så hade jag gjort det.

Av Mats ”Hammerheart” Widholm