Your one stop place for all things rock!

RATT – I backspegeln

Under åren Peter ”Amber St. Pete” Johansson och undertecknad har känt varandra så har mycket förändrats, men vår (högst vänskapliga) tvist kvarstår. Vilka var bättre: Mötley Crue eller Ratt? Peter, liksom de flesta hårdrocksälskare, anser att Mötley är det klart bättre bandet. För mig är det heller inget snack, Mötley är visserligen det mer framgångsrika av de bägge banden, och har avfyrat odödliga vinylsalvor. Men…”The Ratt Pack” vinner för mig ändå. Varför och mer därtill ska jag ägna resten av denna text åt att försöka beskriva. Så lutar er tillbaka och njut, det är dags för Ratt ”N” Roll!

Min första bekantskap med bandet var (som så ofta) en OKEJ-artikel 1988. ”Vi blir inte bättre än så här”, proklamerade Stephen Pearcy inför releasen av fjärde skivan ”Reach For The Sky”. Intressant tänkte jag, traskade ner till Skivhugget och inhandlade sagda alster. Det skulle gå två veckor tills jag hade bandets resterande plattor också. Tyngden, melodierna, Pearcys hesa röst och framförallt RIFFEN! Dokken hade tyngre riff, Judas Priest snabbare, men Ratt lyckades blanda Aerosmith-sleaze med popkänsla och en hel dos tunggung!

Bandet Ratt bildades som Mickey Ratt i San Diego av sångaren Stephen Pearcy. Stephen tävlade i motorsport. En bilolycka som tvingade honom till en längre sjukhusvistelse, under tiden lärde han sig ta några ackord på gitarr och bytte bana för att satsa på musiken istället. Efter att ha harvat i San Diego, råkade Stephen bevittna ett Van Halen gig i L.A. 1980. Efter detta flyttade han bandet till änglarnas stad och kortade ned namnet till Ratt. I bandet fanns då även gitarristerna Robbin Crosby (1959-2002) och Jake.E.Lee. Crosby/Pearcy utgjorde Ratts primära låtskrivare under bandets tidiga karriär (det här med vem som skrev vad skulle senare bli ett mycket stort problem). Efter Randy Rhoads död valde Ozzy honom med Jake.E.Lee. Robbin Crosby var visserligen lead-gitarrist, men mer lagd åt det bluesiga hållet (hans favorit-gitarrist var Billy Gibbons). Skulle man lyckas i L.A. 1982 behövdes mer pyroteknik.
Från San Diego hämtades 19-åriga underbarnet Warren DeMartini. Pratar vi gitarrhjältar så rankar jag DeMartini bland de absolut bästa, tillsammans med George Lynch, Yngwie m.fl. Från Dokken plockade man in underskattade basisten Juan Croucier och (tyvärr) trummisen Bobby Blotzer. Ratts klassiska sättning var nu komplett.

Med sig från San Diego hade Robbin Crosby sin före detta flickvän Tawny Kitaen, och det är hennes spiror som pryder omslaget till Ratts egenproducerade EP.

RATT (1983)

Betydligt rakare och mer metal än följande album. Sleaze-elementen som kännetecknar Ratts låtar lyser här nästan helt med sin frånvaro. Bäst är utan tvekan ”You Think You´re Tough”,  ”Sweet Cheater” och ”Back For More”. Produktionen är bedrövlig och Bobby Blotzer håller takten som SJ-tåg håller tidtabellen vintertid, men EP:n visade om något vad som skulle komma.
Efter att Quiet Riot och Mötley Crue slagit igenom så valde mäktiga Atlantic Records att satsa på Ratt. På ett villkor: Skivbolagsbossen Doug Morris krävde att färske producenten Beau Hill skulle ratta skivan. I flera intervjuer har Beau Hill långt senare beskrivit sin högst speciella (och inte helt okomplicerade) relation till bandet. 1984 var Råttans år i den kinesiska almanackan. Det stämde rätt bra i resten av världen också
 
Out Of The Cellar (1984)

Tawny Kitaen fick pryda omslaget till bandets första fullängdare också, snacka om klassikt skivomslag. Jag utmanar vem som helst att släppa skivnålen på öppningsspåret ”Wanted Man” och inte omedelbart börja spela luftgitarr/trummor/bas. Vi snackar gåshud deluxe! Skivan är inte lika tung som EP:n, men allt är bättre: Produktionen, låtarna, framförandet. Crosby och DeMartinis gitarrljud är magiskt, det låter som 10st Marshalltoppar står och glöder på max volym. Alla låtar är klassiker, ”You’re In Trouble”, ”Back For More”, ”Lack Of Communication”,” I´m Insane”.  Den stora hiten “Round & Round”  förvandlade bandet till superstjärnor över en natt. ”OOTC” sålde över 4 miljoner exemplar i USA. Ratt var även tidiga med att åka över till Japan, vilket gav bandet en stor och trogen supporterskara som varade hela karriären.
Ratt började som förband till bl.a. Billy Squier. men ”OOTC”s framgångar katapulterade bandet till headliners rätt omgående. Bandet var helt plötsligt ett av världens största hårdrocksband. Det brukar pratas om ”den svåra andra skivan”, i Ratts fall var det inget större problem.

Invasion Of Your Privacy (1985)

Det här är skivan som brukar rankas högst bland Ratt-älskare. Det finns fog för det. Riffen…. ”Lay It Down”, You´re In Love”,”Never Use Love”, “What You Give Is What You Get”….Riffen!!!!

En av Ratts svagheter är tyvärr texterna. Stephen Pearcy envisades med att skriva dem själv, ingen bra ide´. Att analysera en Ratt-text är som att titta på Hajen 4, skrattretande men underhållande. På ”IOYP” är texterna bara dåliga, det skulle bli mycket värre. Beau Hill skötte återigen produktionen med den äran. ”IOYP” blev ännu en succe´, över 2 miljoner exemplar lämnade vinylpressen för att landa i amerikanska hem. USA och Japan var nu erövrade, endast Europa återstod, bandet uppträdde därför på 1985 års upplaga av Monsters Of Rock på Donnington Park i England. Det gick sådär.
Ännu mer turnerande följde, Ratt stod på toppen av sin karriär. Warren DeMartini tog allt mer plats i bandet och hamnade på omlag till gitarrtidningar världen över. Warren framförallt ville att bandet skulle utvecklas musikaliskt, helst i en råare och bluesigare riktning. Resultatet blev:

Dancing Undercover (1986)

Det här är en helt grym platta! Jag rycker genast ut i försvar till denna skiva som anses vara orsaken till att Ratts populäritet dalade något. Om något känns den inte lika genomarbetad som tidigare alster, Detta beror på Ratt tvingades in i studion av Atlantic innan de hade några färdiga låtar. Stephen Pearcys texter skrevs allt eftersom låtarna spelades in, detta kanske kan förklara rader som: ” I like the way you play so evenly, you know me” från ”Enough Is ”Enough” eller ” Cheap thrills, that’s how you use it, hey! So hot like it or not, yeah Too much, I’m on the rocks” från “Take A Chance”. Fullständig rappakalja. Resten av bandet, framför allt Warren DeMartini var trötta på att Beau Hill lät Stephen Pearcy komma undan med sina usla texter och halvdana sånginsatser. Beau Hill har senare förklarat att han var den ende som lyckades få Stephen Pearcy att prestera i studion, och detta krävde en hel del daltande. Plattan är ändå ett steg i en delvis ny riktning. Ratt hade aldrig tidigare gjort snabba dubbeltrampsmonster som ”Body Talk” (från Eddie Murphy filmen Golden Child), eller släpiga sleaze-dängor som ”7th Avenue” och ”Slip Of The Lip”.

Tyvärr för Ratt hade nyare glamband släppt sina debutplattor 1986. Både Poison och Cinderella satte käppar i hjulen för ”Dancing Undercover” som till slut ”bara” orkade sälja platina i USA.
”The Dancing Undercover World Party Tour” blev ännu en succé. Tyvärr berodde detta till viss del på att förbandet Poison, som hann få sparken och tas i nåder innan turnén var till ända, sålde en hel del biljetter. Sprickorna i bandet blev nu allt tydligare. Bobby Blotzer krävde t.ex. låtskrivar-royalties för sina trumfill och ursprungliga radarparet Stephen Pearcy/Robbin Crosby hade fullt upp med diverse frivolösa aktiviteter. Det lämnade Warren DeMartini till att styra skutan. Vad som från början varit ett band med två leadgitarrister hade i princip förvandlats till Warren som ensam leadgitarrist och Robbin Crosby som kompgitarrist.

Warren hade nu bestämt sig, Beau Hill skulle inte producera nästa Ratt skiva. Han ville hitta en producent som kunde ställa krav på att alla i bandet presterade på max. Äntligen skulle världen få se vad Ratt kunde åstadkomma med rätt förutsättningar. Bandet fick äntligen mer tid på sig från Atlantic Records och engelsmannen Mike Stone (Queen, Journey, Asia) plockades in. När skivbolagschefen Doug Morris hörde inspelningarna blev han rasande och yttrade de klassiska orden ”these guys sound like a fucking Holiday Inn band!” Mike Stone (som enligt rykten mest supit under inspelningarna) fick sparken och Beau Hill plockades in för att rädda skivan.

Reach For The Sky (1988)

En något splittrad skiva. Det finns en oerhörd potential i ”RFTS”. Här finns några av bandets bästa låtar: ”Way Cool Jr.”, ”City To City”, ”No Surprise”. Men även utfyllnadsmaterial som ”I Want To Love You Tonight” och ”The Bottom Line”. Bandet hade utvecklats som musiker, framförallt Warren hittade en ny dimension i sitt gitarrspel. Riffen är bluesiga med tydliga Aerosmith-influenser, framförallt ”Way Cool Jr.” som blev en stor hit för bandet. Jag älskar naturligtvis ”RFTS” och tycker den är sorgligt underskattad. Skivomslaget är dock uselt. ”RFTS” sålde precis som ”Danicing Undercover” platina och Ratt hade en något unik position i det sena 80-talets hårdrocks-mylla. I en era av One-Hit Wonders hade Ratt lyckats bygga upp en trogen supporter-skara som såg till att varje skivsläpp sålde i miljontal.

Guns’N’Roses och Poison var nu de heta banden och där rivalerna Mötley Crue snillrikt lyckats förflytta sig image-mässigt, så halkade Ratt efter. Om Poison var glam, G’N’R var sleaze, var hamnade då ett band som Ratt? Mellan stolarna är det sorgliga svaret. Att Ratt spelade cirklar kring Poison och kunde rocka minst lika hårt som G’N’R spelade mindre roll för den trendkänsliga publiken i USA. Robbin Crosby hade knappt spelat på ”RFTS”, vad som uppfattades som hårt festande skulle visa sig vara något helt annat. Robbin hade blivit heroin-missbrukare och bidrog knappt till nästa skiva. Atlantic ville hålla igång Ratts platina-streak, man kallade därför in hitmakaren Desmond Child till nästa skiva.
 
Detonator (1990)

Å ena sidan är ”Detonator” inte en riktig Ratt-skiva. Desmond Child fick för mycket utrymme, han står som medkompositör till 10 av 11 låtar. Att jämföra med att Ratt aldrig tidigare haft en medkompositör (annat än Beau Hill). Å andra sidan så hade Ratt redan ett eget sound och uttryck som lyser igenom Desmond Childs karbon-kopierade kompositioner. Resultatet är faktiskt riktigt gott. Bandet låter energiskt och sopar mattan med konkurrenterna i sleaze-monster som ”Shame, Shame, Shame”, ”Scratch That Itch”, och borde fått en monster-hit i ”Lovin’ You’s A Dirty Job”.  Man älskar ju avslutande ”Top Secret” och stenhårda ”All or Nothing”. Låtarna jag inte klarar av är ”Heads I Win”, som helt förstörs av Jon Bon Jovis hemska röst och Desmond Childs standardballad ”Giving Yourself Away” som inte alls passade bandet. För alla som är intresserade av giatrrhjältar så är ”Detonator” en ren uppvisning av Warren Demartini. Robbin Crosby var enligt uppgift i så dåligt skick att han inte spelar alls på skivan (vet inte om detta är sant, men allt på ”Detonator” låter som Warren). 1990 sågs Detonator som en rejäl flopp, vilket i backspegeln inte riktigt stämmer. Skivan sålde till slut c:a 800.000 exemplar i USA, vilket bara var något sämre än ”RFTS”.

Robbin Crosby låg inlagd på en avvänjningsklinik för droger under tiden som ”Detonator” spelades in. Han spelade inte alls på skivan, men återförenades med bandet när det var dags för turné. Det gick inte alls, Robbin var inte i skick att turnera. Ratt avslutade Detonator-turnén som en kvartett (Michael Schenker hoppade in för Robbin under några gig). Sorgligt nog drog Robbin på sig HIV och gick bort 2002. Den bästa Ratt-intervjun jag någonsin hört är Mtch LaFons intervju med Robbin 2001. Han är vid tillfället inlagd på hospice och skulle avlida året efter. Finns på You-Tube.
Ratt körde vidare som en kvartett. Det sista spåret bandet spelade in var ”Nobody Rides For Free”, som hamnade på soundtracket till Keanu Reeves-rullen ”Point Break” och greatest hits plattan ”Ratt´N’Roll 81-91”. En utmärkt låt som ger en fingervisning om hur bandet hade låtit om man fortsatt. Tyvärr blev det inte så. Stephen Pearcy startade bandet Arcade tillsammans med Fred Coury från Cinderella. Warren DeMartini släppte en soloskiva och spelade med Whitesnake. Ingetdera blev särskilt lyckat.

För mig så upphörde Ratt att existera 1992. Utan Robbin Crosby, inget Ratt. Bandet har återuppstått och lagts i träda fler gånger än Kikki Danielsson namn synts på en löpsedel. Vid flera tidpunkter har det funnits två upplagor av bandet. Den här artikeln ämnar sprida gospeln om Ratt’N’Roll, för mellan åren 1984-1991 så hade The Ratt Pack inga jämlikar i glamrockens hårfagra värld. Så plocka fram mobilen, öppna Spotify och upptäck bandet som är ”Dangerous, But Worth the Risk”.
 
Jonas Khan