Recension – Greta Van Fleet – The Battle At Gardens Gate

Header Photo cred: Matthew Daniel Siskin

Gillar du Greta Van Fleet?

Vi är nog en och annan som fått frågan men som inte riktigt hunnit sätta oss in i vad Greta Van Fleet är. Hyllningar och sågningar åt höger och vänster och med sådan uppmärksamhet blev jag till slut tvungen att ta chansen och lyssna på och recensera deras album som släpps idag 16 april 2021.

Och jag är inte besviken!

När jag först hör den ljuva 60 tals tonen med en skön blinkning åt progg och underbar velourkänsla blir jag nästan lite rörd. Såg ni Nollor och Nördar när det gick på tv? En nostalgisk återblick på att var en ung person i ”utanförskap” som i själva verket levde sina egna liv, lite så känns det att lyssna på det här albumet. Man påminns om morbrödernas skivsamlingar. Kusinerna och storebrödernas frisyrer och filmmusiken som man svultet lyssnade på om och om igen för att det inte var riktigt lika lätt att få lyssna på just den där låten när man ville som det är idag.

Vad är det som de gör så rätt då? Greta Van Fleet? Jag tror att det är helheten som gör det vinnande konceptet. Här har man inte snålat på vare sig ljusa sångmelodier med härligt skrikiga partier eller utsvängda byxor. Det känns lite som att man står där på ängen med scenen framför sig och det doftar mystiskt av ”rökelse” och svettiga hippies och rockers. Och det var bara introlåten som heter The Heat above! Och visst glider det på med de otroligt snygga gitarrerna som verkligen lyfter känslan av rythm och lead och bara det faktum att det är Jake Kiszka som spelar både och är magiskt! Jag vet inte vad ni säger men den här typen av rock som vibbar av Janis och Jimi gör mig riktigt glad. Visste ni att de består av de tre bröderna Josh, Jake och Sam Kiszka och deras vän Danny Wagner? Snacka om talang!

Broken Bells som är spår tre är en lugnare låt med en fantastiskt vemodig ton som riktigt ryker 80 tals ungdomsdrama. Och Josh, som sjunger, levererar något otroligt skört i den här låten. Det är Eagles, det är Zeppelin och en hel del annat skönt som lever upp och det är så mycket kärlek att det nästan svämmar över. Att lyckas skapa ett ljud som verkligen lever upp till de gamla inspelningarna utan att nalla på kvalitet är inte lätt men det har de lyckats med. Även om det ligger en matta av riktigt old school skrammel på sina ställen så är det inget som förtar känslan och dynamiken som den moderna tekniken kan skapa. Så alla de där gångerna man drömt om att höra hur den här typen av musik hade låtit om den spelats in idag. Tja, varsågoda!

Jag kommer inte dra er igenom varenda låt på albumet men jag vill poängtera att det här är ett solitt album som inte låter det skena iväg åt något håll utan det finns en röd tråd och på sina ställen en guldkant istället som gör att var och en av oss som uppskattar den här typen av rock kan hitta en personlig favorit.

Bandet som spelat ihop sedan 2012 har verkligen en egen identitet och med det här, deras andra album har de tagit en given plats på rockscenen. Jag nämnde att bandet såväl hyllats som sågats och det är väl det som gör ett band intressant? När det skapas lite kontrovers kring dem och det blir diskussion, vad trist det vore om alla tyckte lika!

Age Of Machine som är spår 5 på albumet har en grym känsla av mörker om sig och jag vill nog säga att det nog är en av de låtarna jag personligen tycker sticker ut. Jag får en känsla av amerikansk folk-art och kan nästan se ett sandigt landskap med psykadeliska inslag framför mig när jag blundar och lyssnar. För det är verkligen den gamla tonen eller kanske undertonen av flum och magi som strilar fram ur högtalarna.

Jag vet att många håller med mig när jag säger att musik är livet och den här musiken är en av de där unika ljusglimtarna i livet. Precis som Janis, Jimi och Morrison bjöd oss på sång, melodier och poesi bjuder Greta Van Fleet med albumet The Battle At Gardens Gate med oss på en musikalisk resa som leder oss precis vart vi vill.

Det räcker så en stund tills jag landar i spår 8, Light My Love som bara får mig att le av ren beundran. Det är en sak att skriva en låt om kärlek, det är en annan sak att förmedla den. Här hör man verkligen hur mycket arbete som lagts ner på produktionen. Varenda ton, vartenda break och varenda stamp är precisa och skapar en otroligt behaglig harmoni. Och det är väl kärlek om något.

Vad säger vi om det här då? Toppenljud. Suveräna musiker. Fantastisk sångare. Lätt att älska, lätt att hata. Jag förstår att vissa har svårt för likheterna med de gamla klassikerna men jag är böjd att inte hålla med. Jag älskar att de låter såhär! För den här genren finns knappt kvar längre och vi behöver föra det här vidare till kommande generationer.

Så den här skribenten som aldrig lyssnat på Greta Van Fleet är såld. Är det något band jag hoppas få se live när allt det här blåst över så ligger de topp fem på listan utan tvekan!

Band: Greta Van Fleet
Album: The Battle At Gardens Gate
Skivbolag: Universal
Releasedatum: 2012-04-16
Bästa spår: Age Of Machine
Betyg:

/P. ”The Poser” Pousár