Rockåret 2020 summerat av Tony Johansson

Då är vi framme vid summeringen av årets topplistor. Tyvärr var 2020 inte det vassaste året musikaliskt, men det var ju i ärlighetens namn inte det vassaste året på något sätt. Ingen fullpoängare heller detta år, vilket jag faktiskt inte har hört sedan ”Wonder Days” med Thunder 2014. Tyvärr blev det i mitt fall omöjligt att få ihop en tillräckligt stark topp 20-lista, så det fick bli topp 10 för min del.

Men innan vi når fram till den så inleder vi med annan musikalisk kultur. ”Songs for while I’m away” om Philip Lynott, var årets bästa film. Det är en dokumentär utöver det vanliga i sin form. Så vackert poetisk, så snygg, och så oerhört välgjord där regissören Emer Reynolds lyckas med konststycket att subtilt driva handlingen framåt med hjälp av Phils fantastiska musik. Om någon säger att jag är färgad av min kärlek till Phil och Thin Lizzy så påverkar det faktiskt inte min rent filmiska bedömning. Jag älskar även Kenta Gustafsson, både som person och musiker, men dokumentären ”Kenta lever!” var ett exempel på hur man inte gör dokumentärfilm.

Bokmässigt var det ännu mindre konkurrens. Rob Halfords ”Confess” är så brutalt ärlig och utlämnande att jag flera gånger var tvungen att trycka på paus (jag valde ljudboken eftersom det är ”The Metal God” själv som läst in den) för att låta orden sjunka in. Så läs den och våga vara dig själv – du har den absolut coolaste snubben på planeten på din sida.

Sedan ska man som alltid hylla de som hyllas bör. Det var alldeles för många hjältar som lämnade oss detta år, så jag har här satt ihop ett drömband bland de som gick vidare 2020 som jag räknar med rockar så att stjärnorna slocknar där uppe i himlen:

Trummor: Neil Peart (Rush)

Keyboards: Ken Hensley (Uriah Heep)

Bas: Pete Way (UFO)

Gitarr: Paul Chapman (UFO) + Eddie Van Halen (well, Van Halen)

Sång: Little Richard

Okej, nu till årslistan. Som sagt var 2020 ett i alla avseenden ruttet år, men dessa tio har i alla fall gjort sig förtjänta av att hyllas och hedras ordentligt. Noterbart är att fem av årets tio bästa skivor är svenska. Och att årets bästa skiva – precis som förra året (då House of Shakira) – är från den svenska rockmyllan.

Plats 10:  Dennis DeYong: ”26 East, Vol 1”

Tack vare Jim Peterik (Pride of Lions, Survivor) så lockades Dennis tillbaka till rocken efter att ha fastnat i musikalträsket alldeles för länge. Resultatet är en skiva där han äntligen får visa sitt rätta jag igen och ett snyggt svar till de gamla kollegorna i Styx som för bara två år sedan släppte bandets bästa platta på 36 år. Så kom igen nu, Dennis, kramas lite med Tommy Shaw och James Young och kom tillbaka på banan på riktigt. Bästa låt: ”East of midnight”.

Plats 9: Stagman: ”Kejsarens nya kläder”

Att man kan ha så mycket fantastisk musik och fantastiska texter inom sig att man kan leverera tre så fantastiska album på fyra år är häpnadsväckande. Visst, det är lite ojämnt här och var, men det känns ändå så äkta. Sveriges bästa artist under 2000-talet produktivt och kvalitativt (sorry, Håkan Hellström). Bosse/Zinny må ha gjort sitt namn som sångare i Easy Action och Shotgun Messiah, men det är som sig själv man verkligen bara vill höra mer av honom, så fortsätt bara så här. Snälla? Bästa låt: ”Ingen annan vet”.

Plats 8: Cats in Space: “Atlantis”

Dessa britter, som helt uppenbart har influerats av The Sweet, Queen, 10 CC, The Beatles… you name the finest from Britain, börjar helt strålande på nya plattan. Dock utan att nå riktigt ända fram. Under andra halvan tappar de fart, men om de hade hållit samma nivå hela vägen hade en plats på topp 3 varit given. Bästa låt: ”Revolution”.

Plats 7: KSMB: ”Bland tomtar och troll”

Lider lite av samma åkomma som Cats in Space. De kickar omedelbart in rostiga gamla kravallstaket och visar att gammal är äldst. Vi får endast 7 låtar, men de var kanske smarta nog att behålla de som höll. Och det håller fortfarande oerhört långt 2020. Bästa låt: ”På väg till dig”.

Plats 6: Hank von Hell: ”Dead”

”Egomania” 2018 visade att Turbonegros forne frontfigur fortfarande hade en hel del att ge, och han visar det på nytt två år senare. Låtar som ”Am I wrong” sitter som en knytnäve i mellangärdet och ”Disco” visar vilken bredd denna skäggige farbror verkligen har. Norges sak är vår! Bästa låt: ”Am I wrong”.

Plats 5: Pride of Lions: “Lion Heart”

Efter att ha skrivit låtar som ”Eye of the tiger”, ”Burning heart”, ”The search is over” och ”I can’t hold back” känns epitetet “Kungen av AOR” som självskrivet för Jim Peterik. Efter avhoppet från Survivor teamade han upp med unge sånggeniet Toby Hitchcock och bildade Pride of Lions – som i år släppte sitt sjunde album, vilket redan är lika många som Peterik gjorde med just Survivor. Det självbetitlade debutalbumet från 2003 är ett av de bästa AOR-albumen genom tiderna, och här faller bitarna på plats igen och han gör sin näst bästa platta med sitt ”nya” band. Lyssna på ”Give it away” och säg att du inte dansar sönder julgranen – och jag vet att du ljuger. Peterik har med andra ord två plattor på årslistan tillsammans med sina bidrag på Dennis DeYoungs platta. You tell me if that guy isn’t a genius… Och jag fick intervjua honom tidigare i år, så jag dansar också sönder julgranen! Bästa låt: ”Give it away”.

Plats 4: Stormen: ”Stormen”

Rock på svenska som primalterapi. Det är så vemodigt, det är så ilsket… det är så bra. För mig förs tankarna till Magnum Bonum men med riktig svärta. Du som bara har lyssnat på ”Changes” med Black Sabbath när relationen har tagit slut har här ett tokdeppigt och alldeles underbart alternativ som verkligen inte går av för hackor. Bästa låt: ”Signalera”.

Plats 3: Hällas: ”Conundrum”

Tänk dig ett svenskt Yes! Jo, eller hur…

Tänk dig ett svenskt Rush! Jo, eller hur…

Fast lite hittigare! Jo, eller hur…

Eller, vad då, på riktigt?

Ja, på riktigt! Okej, jag ger dem en chans…

Bästa låt: ”Carry on”.

Plats 2: Bruce Springsteen: “Letter to You”

Den enda nya skiva som fick mig att gråta detta år. Av musik, alltså, annars fanns det väl en hel del anledningar att bryta ihop över precis allt annars också det här jävla året. The Boss ligger verkligen över din axel när han lika vackert som melankoliskt reflekterar över sitt liv. Här tar mina ord slut. Lyssna på Bruces ord istället, han säger allt så oändligt mycket bättre. Bästa låt: ”One minute you’re here”.

Plats 1: The Night Flight Orchestra: “Aeromantic”

Ta en dos Abba, en dos Toto, en dos… Alcazar(!) och en helvetes dos 80-tal. Låter det dammigt? Försök då att sitta still. Står granjäveln fortfarande kvar? Då är det banne mig hög tid att dansa omkull den nu! För det här är den bästa skiva som har släppts de senaste fem åren. Kanske under ännu längre tid, men jag vill ju inte överdriva. Stör mig inte nu, jag ska dansa in 2021… Bästa låt: ”Curves”.

Årets bubblare:

Sparks: “A steady drip, drip, drip”

Harem Scarem: ”Change the world”

Heat: “Heat II”

Alcatrazz: “Born innocent”

Dirty Shirley: “Dirty Shirley”

Vandenberg: ”2020”. Tänk om ni hade gjort en hel platta med låtar som ”Shadows of the night”… Utan konkurrens årets bästa, klassiska hårdrockslåt.

Årets bästa låt: ”På väg till dig” med KSMB. Jag måste nästan stänga av den när jag hör den. Steppan sjunger om när hans far gick bort och han inte hann fram i tid för att ta ett sista farväl. Den får oss oundvikligen att tänka på när något liknande har hänt, eller lika oundvikligt kommer att hända oss alla. Den är på samma gång så oerhört vemodig och makalöst vacker.

Hedersomnämnande 1: At the Movies”. Årets kulturgärning. Att ta gamla filmlåtar från 80-talet och fräscha upp dem med en laguppställning som skulle funka som ett all star-band på Sweden Rock Festival var sjukt imponerande. Här snackar vi glädje och kärlek i tuffa tider. Jag lyfter på hatten, Chris Laney.

Hedersomnämnade 2:Astrakhan’s Superstar Experience”. Jag tar av princip aldrig med liveskivor eller coverskivor på mina årslistor. Detta är både och – men Herre Jesus på vilket sätt de levererar historiens bästa musikal: Jesus Christ Superstar. Det är bara så jävla bra.

Hedersomnämnande 3: AC/DC. Om de hade gjort en hel platta med låtar som ”In the mists of time” så hade det tveklöst varit den bästa plattan någonsin med kråkan Johnson på sång. Som (tyvärr) väntat är dock det mesta av resten på ”Power up” – förutom ”Devils fire” – rätt sömnigt. De flesta som säger annorlunda vill att det ska vara annorlunda. Men på nämnda spår närmar han sig första gången på 40 år Bon Scott.

That’s all folks! Det ligger nya, riktigt spännande intervjuer och skivor i pipeline, och jag kan lova att det på alla plan blir ljusare i slutet av tunneln. Kärlek, rock’n’roll och gott nytt år till er alla!

Av Tony Johansson