Skivrecension: Noice – Först. Sist. För alltid.

Är du syntare eller hårdrockare? Är du Kiss eller Sweet? Är du Noice eller Gyllene Tider? Frågorna var många i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Själv var jag hårdrockare. Jag var både Kiss och Sweet. Och självklart var jag Noice (även om jag senare blev svag även för den stundtals briljanta popen på GT:s två första skivor).

För ett år sedan släppte Noice sina två första plattor ”Tonårsdrömmar” och ”Bedårande barn av sin tid” i remastrade nyutgåvor, och nu är det dags för deras femte studioalbum ”Vild, vild värld” (plus den akustiska versionen av titelspåret) att väckas till liv på nytt. Man kan dock fråga sig varför man inte ger ut skivorna på nytt i kronologisk ordning och släppte tredje studioplattan ”Det ljuva livet” istället för denna nu.

Ska vara helt ärliga så kommer ”Vild, vild värld” dock totalt i skuggan av resterande tio spår på denna release, även om den bjuder på en hel del finfin pop. Först den första studioinspelningen från 23 maj 1979 med åtta av låtarna på debutplattan ”Tonårsdrömmar”. Och det mest kittlande av allt: de två sista demoinspelningarna med Hasse Carlsson, som legat och samlat damm sedan 1998, respektive 1999.

Men vi börjar med de första versionerna av låtarna som skulle landa på bandets debutplatta (de låtar som tyvärr saknas är ”I natt é hela stan vår”, ”En kväll i tunnelbanan” och ”Din tid kommer också”). Det första man slås av är energin, attityden och gitarrspelet. På dessa versioner är det Robert Liman som spelar gitarr, som sedan hoppade av bandet redan innan ”Tonårsdrömmar” skulle ges ut. På de slutliga versionerna på skivan är det Hasse Carlsson som spelar gitarr, men han var i sanningens namn inte i närheten av Liman.

”Rock’n’roll å droger” låter riktigt fet, med testosteronstinn gitarr och snyggt piano (vilket gäller för flera av dessa låtar, Freddies piano fick på slutversionerna ge plats åt fluffigare och poppigare syntar). ”Nina” känns betydligt luftigare och fräschare än på skivversionen (och här slås jag även tydligt av att ett visst Ebba Grön nog hade lyssnat på basgången när de skrev ”Svart & vitt”).

”Du é inte man” är mycket snabbare och röjigare än i slutversionen, den bjuder dessutom på coolare keyboards och fetare basspel. ”Jag är trött på tonårsdrömmen” var redan på skivan den kortaste låten som Noice spelade in, 1:56. Här klockar den in på 1:38!

På ”Television” är beatet tyngre och pianot mer framträdande. Denna version är 32 sekunder kortare än slutversionen, vilket bara är till låtens fördel då slutet var lite väl repetitivt. ”Jag vill inte va (som alla andra)” är däremot längre, och i introt hörs endast piano och inte keyboards. En liten ändringen är också textraden ”för jag vill va mig själv” som här från början var ”för jag vill va som mig själv”.

”Jag kommer inte in” lät på skiva som om den var inspelad i en kaffeburk med en våt filt över. Här är det istället riktigt klart och piggt. Och pianot framträder tydligare och snyggare i refrängerna. Avslutande ”Nu bryter jag upp” var den svagaste och tradigaste låten på ”Tonårsdrömmar”, men här är den betydligt rockigare, bröligare och med mer Status Quo-sväng.

Slutomdömet av dessa versioner är att jag med all säkerhet endast kommer att lyssna på dessa fortsättningsvis. Väldigt synd bara att tre spår (varav de två mest kända) saknas i denna utgåva.

Så är vi då framme vid det som alla Noice-fans har väntat på i över 20 år: de två sista demoinspelningarna med Hasse Carlsson. Han skrev dessa låtar tillsammans med Chris Laney (Pretty Maids), och det är även han som spelade in dem.

”Allt som jag vill ha” låter faktiskt väldigt mycket Mello, och det finns en naturlig förklaring till det. 1998 kom Hasse upp till Sweden Musics kontor och sa ”jag har en låt som jag vill ha med i Melodifestivalen”. Från början hade den en engelsk text, vilken skrevs om på svenska av Lasse Sahlin. Hasse och Chris skrev sedan färdigt låten och spelade in demon hemma i Chris lägenhet i Abrahamsberg. En lustig detalj är att Hasse satt i sängen och sjöng in låten under ett täcke, för att inte störa grannarna.

Den sista inspelningen med Hasse Carlsson är ”Telefonen ringer” från 1999, och här doftar det betydligt mer klassisk Noice med en snygg mix av keyboard och gitarr och en refräng som fastnar snabbare än ett tuggummi under fotsulan på stranden. Även denna gång spelades demon in hemma hos Chris, som nu hade flyttat till Enskede. Och återigen satt Hasse under ett täcke och sjöng, men denna gång för att inte störa Chris lilla dotter som låg och sov! Om hon hade varit vaken hade hon varit den första att få höra en given sommarhit 23 år senare.

Som ni förstår är detta en release som är omöjlig att betygsätta. Åtta originalversioner från debuten, hela femte plattan i remastrad utgåva och sedan två juveler som äntligen fått se dagens ljus. Låt oss bara konstatera att det är ett stycke ypperlig, svensk pophistoria. Och att Noice fortfarande är bedårande barn av sin tid. Och att jag fortfarande, och nu mer än någonsin, är Noice och inte Gyllene Tider.

Artist: Noice
Titel: Först. Sist. För alltid.
Genre: Svensk pophistoria
Skivbolag: Wild Kingdom (Sound Pollution)
Releasedatum: 2022-07-08

Av Tony Johansson