Skogsröjet 2019!!

Innan jag ger mig på att berätta lite mer om banden som spelat på Skogsröjet så vill jag uppmärksamma Rejmyre. Varför? Jo, för att utan allt engagemang och allt arbete de lägger ner skulle festivalen inte finnas. Och de gör allt med ett leende. Så tack!! Tack till alla från Festival-General till städpersonal för att ni ger oss en av årets bästa helger varje år!! Det blev publikrekord även i år och är det någon som är förvånad? Med den line-up de presenterar från år till år växer intresset för festivalen. Fler besökare betyder mer jobb för personalen att göra och de gör det ändå med ett leende på läpparna.

Kolla gärna in bilderna vi tagit längst ner i inlägget också!

Festivalen öppnar officiellt på fredagen men redan på torsdag kväll öppnas området upp med ett öppet hus för lokalbefolkningen och dem som kommit tidigt. Conny Bloom lirar och väcker liv i festivalen. Han säger ”Dom bjöd in mig för att spela ett akustiskt gig, men skit i det!” innan han drog igång att spela på sin elgura och rocka igång alltihop. Det är dans och energi i öltältet där alla svettas. Det är varmt. Det är festival. Fy fan vad bra helt enkelt. Mike Tramp fortsätter med ett akustiskt set som sätter fart på publiken. Tramps röst är i toppform och han spelar lite material från senaste plattan men varvar med gamla favoriter. Alla verkar nöjda, även Tramp själv.

Fredagen kommer och campingplatserna börjar fyllas av förväntansfulla festivaldeltagare.

Kardinal Sin får starta upp och det gör de med råge! Inledningen på första festivaldagen är en tajt röst och ett skarpt trumljud som skulle få vilken rocker som helst att få spring i benen. Vad kallar vi det för då? Melodisk Power metal? Hårdrock? Metal? Eller all of the above? Jag vet inte, de kallar det just melodisk power metal. Och jag gillar det. Det är en ära att få starta upp festivalen säger de. Det är nu ni har chansen att öva på höjda armar, headbanging och allsång. Och vad rätt de har. Publiken börjar lite tamt men bandet får igång dem så det tar inte alls lång tid innan en svettig klunga står längst fram med händerna i luften och sjunger med. ”Ni följer oss på Facebook, ni gillar det vi gör och ni köper vår merch därborta!” Och ja. Det är väl bara att göra det då!

Vokonis fortsätter dagen och först blir jag förbryllad. Vad är det här? Men så ser jag basisten dansa omkring med sin bas på scenen. Trummorna börjar forma ett tempo och allt byggs samman. Sången faller in i ledet och det blir en enhet. Sången känns lite monoton men det klär musiken på något vis. Och vilken energi från scenen. De spelar hårt och de tar sin plats. Det är en liten men engagerad publik vid scenen. Det dyker upp överraskande detaljer under spelningen. Ett gitarrsolo som låter mer som hämtat ur en klassisk hårdrockslåt. Medan det här känns betydligt mycket mer metal. Basisten tar ton och hans röst är en bjärt kontrast mot gitarristen. Här finns mer skönsång och melodi. Ett djup som påminner lite om Paradise Lost Nick Holmes, fast något ljusare. Deras yngsta Fan på plats är en tjej i 6–7 års åldern med flätor och hörselkåpor som nästan vägrar lämna publiken trots att resten av hennes sällskap vill gå. Det här är skogsröjet, metal för alla åldrar!

Nästa akt ut är Liv Sin. Tja, vad säger man? Liv Sin tar sin nya stil och höjer den ett snäpp varje gång. Hon känns bara mer och mer självklar i den roll hon axlat och det märks. Scennärvaron är 100, publik kontakt 100 och framträdandet 100. Jag personligen har lite svårt för det men jag förstår förtjusningen och jag gläds åt att metalfansen får njuta av det!

Man Machine Industry följer upp och Industry var rätt ord att använda här. Där står ett gäng hårda killar på scenen. De ser hela och rena ut och har en superskitig attityd. Precis som industriell metal ska vara. Samtidigt har den något mer dämpad ton än andra typiska industriella band. Det är snarare melodiöst i en del partier och det gör det intressant på en annan nivå. Det är galet bra röj på scenen. Det är en riktigt professionell nivå på detta och jag vill bara ha mer!!
Senare på kvällen sprang jag på sångaren/frontmannen/låtskrivare och producenten Johnny Bergman och passade på att fråga vad han tycker om festivalen. ”Det är första gången på länge jag är på en festival med gräs!” utbrister han. Han jämför festivalen med ett tidigt Hultsfred och berättar att det här är hans changer. ”Gubbrock, även om det inte är det jag spelar!” Han trivs på Skogsröjet och kommer definitivt att komma tillbaka!

Primal Fear går ut på scen och de gör det dem ska. Alla är nöjda och glada! Publiken är, inte helt oväntat väldigt blandad i både ålder och stil. Primal Fear är ett band som ”funkar” för de flesta hårdrockare. Framför scenen står den något yngre skaran spelningen igenom. De bakre fem raderna består av solstolar och solskyddsblanka kroppar.

Apropå det. Ska snacka klädsel på festival? Det är varmt!! Jävligt varmt till och med. Så folk klär av sig. Det är bara överkroppar. Kortkorta kjolar. Bikinitoppar och jeansshorts. Det finns inget som heter ”beach body” på en hårdrocksfestival!! Men det finns gott om omtanke och vänlighet. Inte bara bland den Underbara personalen utan bland alla besökare. Vatten erbjuds, sällskap om man är ensam och någon som kollar hur du mår om du somnat i gräset.

Men åter till Primal Fear. I låten ”Let’s test the audience” (eller…?) får de hela publiken att hoppa och sjunga med. Det är som det ska. Det är Primal Fear.

MUSTASCH!! Bandet gör sin grej. Publiken jublar. Raffe gör sin grej. Publiken jublar. I år hällde Raffe whiskey på och i publiken. Till slut tog han whiskey i munnen och spottade den i munnen på dem som ville ha. Frågan är när det går för långt? Är Mustasch ett sådan band där gränsdragningen och de höga trösklarna gör dem lite extra spännande att tycka om? Oavsett vilket gjorde de en bra spelning. De körde Kvinnaböskes Änglahund och det gav en skön känsla av igenkänning. Vi vet vad vi får av Mustasch.

Gamma Ray. Gillar man det tyska soundet är ju Gamma Ray bandet man ska se. Tysk Power Metal och power är det! Publiken blir nästan spattig av dubbelkaggarna och de snabba men trallvänliga melodierna. Samtidigt är det väldigt städat. Folk öser men de röjer inte. Det är inte hårt utan publiken är soft och diggar istället. Men det är lätt att förstå. Jämför man med t ex Man Machine Industry är tyngden i Gamma Ray’s musik inte i samma damm. Nu spelar de ju väldigt olika musik och det är ju det som är tjusningen med en festival. Alla kan hitta något som passar och Gamma Ray passar många!!!

Glenn Hughes pcdp. Kan ni gissa? Deep… Purple!! Självklart får vi höra DP när Glenn spelar. Det är såklart bra. Vi snackar rutinerade musiker och jag kan nästan se en tår glänsa i några göbbars ögon. Musiken är helt okej. Men det går tyvärr inte. Jag tycker inte det. Sorry, eller nej, not sorry. Det här skulle ha spelats i en stor fet lokal med en rejäl jävla scenshow. Inte på den ”lilla” scenen på Skogsröjet. Så tycker jag. Men jag erkänner, Smoke on the water bara tog sin plats och behöll den. Glenn lämnar scenen men kommer tillbaka in och kör Burn som Extranummer. En långhårig kille kring 13/14 bryter ihop i ren extas. Tio meter bort står en man i övre 60 årsåldern, de ser på varandra och börjar spela luftgitarr! Vad säger man? Det sitter i hjärtat.

Näst ut är Uriah Heep. Jag tror jag var 11 första gången jag hörda Come away Melinda. Jag grinade. Stortjöt. En så tragisk text och med den uttrycksfulla rösten. Och här står de och spelar. Bandet firar 60 år I år och de firar genom att spela några av bandets äldsta låtar i gott samspel med nyare material. Publiken påverkas av den stämningsfulla musiken och det ligger en nästan salig njutning i luften. Ibland är det bara att hänga med i svängarna.

Airbourne, bandet som så otroligt många älskar och ser fram emot ikväll. Det klappas och ropas framför scenen. De kommer upp, börjar spela och succén är given. För dom flesta. Jag sitter och diggar lite smått när en kompis börjar nynna på Balls to the wall. En annan säger ”är inte det här världens enda coverband med egna låtar?” Jag börjar lyssna lite mer, analysera mera heter det ju. Och är det inte rätt mycket AC/DC i deras stil? Och det menar jag med all kärlek. För är det något som behöver bevaras så är det det äldre skitiga hårdrocksljudet! Så tack Airbourne för att ni tar stafettpinnen! Bara lite tyngre och mer välproducerat. Men vilken trogen publik. Trots några blöta droppar och en ganska kylig kväll följer de anvisningar och sätter sig på backen. Det såg rätt maffigt ut när publiken reser sig unisont. Ett värdigt avslut på Airbournes spelning på årets skogsröjet!

Publiken sitter ner på order av Airbourne.

Accept, Die by the sword. De startar med Die by the sword! Det känns som en liten smocka i maggropen och mitt 18 åriga jag vill rusa fram och headbanga tills jag får whiplash. Men mitt 40 åriga jag sätter sig i princip och tindrar med ögonen (hur man nu gör det?) och njuter av det som kan vara en av de bästa Accept spelningar jag sett. Visst. Det är lite skorrigt. Det är en väldigt tung bas emellanåt och man kunde önska lite mindre baskagge. Men skulle det vara Accept i så fall? Det är nog tveksamt. Det spelar heller ingen roll när de melodiösa mellanspelen kommer och de sjunger i stämmor. Då är det som att kvällskylan lyfter och alla bäddas in i en varm publik som alla bara ser och hör en sak. Riktigt jäkla bra musik som framförs på scenen.

SAREA är dagens andra Wow moment. SAREA startar upp en riktigt tung låt. Det står en rätt bra klunga framme vid scen och efter ett par låtar förstår jag varför. Bandet är inte bara svintajt. De har harmonier och melodier som överraskar och gör musiken intressant att lyssna på. När sångaren dedikerat en låt till den tuffaste människan han vet, sin mormor, har de vunnit en bit av mitt hjärta. Musiken är riktigt riktigt bra. Så enkelt är det. Och jag håller med sångaren om att sångarna idag är lite lite argare än dem på 80 talet. I alla fall om vi jämför stilarna mellan det som var ”poppis” då och nu.

Lördag

Midnattsskri får starta upp lördagen på Skogsröjet. Det här är metal. En rå skön känsla av Metal. Sången delas upp i en råare röst och en mer clean som ändå ger ett starkt och tungt intryck. Det är ett ungt band och energin de utstrålar på scenen är helt underbar. Det är ett band jag vill se på en större scen om tre år. Det kan bara gå uppåt.

Self Deception följer upp. Det är melodiöst och tungt. Det är vemodigt och det är ilsket. De är riktigt bra och man kan höra att de hållit på ett tag. Det här är musik man vill ha i bilen, spela lufttrummor och sjunga sådär högt som man inte vågar i duschen. Sångaren är så sjukt viktig i ett sådant här band och som tur var är rösten klockren. Medryckande och klart godkänt på scen! Jag mötte sångaren Andreas Clark som sa att hade väntat sig en mindre publik men som Andreas själv sa ”Rockers kan man alltid lita på!”. När jag frågar om de skulle vilja komma tillbaka får jag ett klart ja till svar. Så har ni tur får vi se dem på Skogsröjets scen igen! Bandet har nyheter på gång till hösten. De har jobbat på ett album sedan januari och i september kommer de att spela in och förhoppningsvis kan vi se fram emot ett album efter det!

Wayward Sons är ett levande publikfrieri. Och publiken svarar med ett leende. Det regnar lite men det skrämmer inte bort dem. Det öser på från scenen, bandet ler stort och man kan se hur energin sprudlar när publiken klappar och sjunger med. Musik är livet och hela publiken lever genom den här spelningen.

Gathering of Kings eller GoK som både fansen och bandet själv kallar sig fortsätter. Vad kan man förvänta sig av artister som Rick Altzi, Apollo Papathanasio, Tobias Jansson, Alexander Frisborg, Victor Olsson, Magnus Mild, Nalle Påhlsson, Efraim Larsson, Erik Wiss och Joel Selsfors? Inte mindre än succé! Publiken har vuxit igen och bandet får jubel och applåder och det förstår jag. Det är liv och det är rock. Flera fantastiska sångare och ett band som har tillräckligt mycket erfarenhet tillsammans så det räcker åt tre band. Det är lite svårt med ett mäktigt ljud när publiken stundtals är mer bred än lång och emellanåt slog basen över men vad gör det när resten var prima. Klart bra!!

Jag sprang på Dave Hill som sjunger i Demon och frågade vad han tycker om festivalen. Han gillar skogsröjet skarpt! Han hade precis varit och sett Wayward Sons spelning och älskade ljudet så han såg fram emot att gå upp på scen. Och ja, ljudet är fortfarande bra när de kliver upp. När man känner igen ett intro och man ser hur folk springer för att missa så lite som möjligt av spelningen då vet man, då är det något riktigt bra på gång. Och det vet vi ju, att Demon är något riktigt bra. Night of the Demon får igång rörelsen i publiken. Det är bra ljud även om det stundtals slår igenom en diskant som kanske skulle varit lite mindre markant. Publiken skanderar ”Demon Demon” och de svarar med Sign of a Madman från Unexpected Guest. Sorry Kan inte skriva mer. Måste fram till fronten!!!

Helix är ytterligare ett band som sällan sviker. Den typen av rock som de spelar passar många av de besökare som befinner sig på Skogsröjet. Det är sådan musik som man känner igen. Det finns paralleller mellan detta och så många andra band och jag tror att alla i publiken kan känna igen sina favoriter i Helix musik. Självklart har de ett omisskännligt Helix sound. Det är därför publiken står kvar när det kommer lite regn. För att höra Helix. Frågan är ”Does a fool ever learn?” svaret är nej, vi lär oss aldrig. Lite regn skadar ingen. Och solen mötte oss till slut ändå.

Amaranthe, bandet som har tre sångare som alla fyller sitt syfte. Metal med såväl skönsång som growl. Bandet är samspelt. Elize börjar med att ge en komplimang till publiken, det är en snygg publik. Bandet är glada att vara tillbaka efter två år och jag förstår dom. Dom är uppskattade här. Skillnaden mellan denna publiken och den som var där för två år sedan är att det antagligen är de som stod längst fram för två år sedan som idag är här och sitter på filt med sina småttingar. Lika engagerade i sin lille som i musiken. Bra uppfostran! Men jag tror inte riktigt de uppskattade när Elize uppmanade till lite sköna höftrullningar. Det gjorde däremot första raderna framför scenen.

Venom skriker ”Let me fucking hear you motherfuckers!” så börjar spelningen, några från Amaranthes publik ser på Venom. Men de flesta gör det inte. Istället ser vi en salig blandning av old school Metal fans blandas med rent svartklädda doom/black metal fans. Många står helt still med händerna i fickorna men längst fram kan man se en hårman eller två vifta. Venom är tungt. Vad ska jag säga? Under 90-talet lyssnade jag på en del metal och det fascinerar mig ändå att de här banden står upp än idag. Det är så rått, Bring out your dead faller sig naturligt ur Cronos mun. Det ska vara så. Att känna basen och baskaggarna pulsera genom bröstkorgen är inte helt bekvämt. Men för en stor skara framför scenen verkar det vara precis det de vill ha. Fucking metal!

The Darkness! Let’s do it big. Jag är säker på att det är så The Darkness tänker varje gång de går upp på scenen. Falsettsång och tunga riff med en träffsäker trummis. Vad kan gå fel? Justin har en kostym som skulle kunna vara en karatedräkt. Ni vet den typen som var med i Karate Kid? Han är som vanligt full av energi och får ur sig den på alla möjliga sätt och vis. Att jucka mot en scenarbetare som springer upp för att fixa något på trumsetet till exempel. Det är liksom inget konstigt när The Darkness är på scen. Men jävlar vad bra det är. Om de andra banden haft lite småproblem med ljudet har The Darkness nästan för bra ljud. Men vem klagar?
Det är inte bara musikmässigt som det händer grejer! Under spelningen ställer en tjej den stora frågan till hennes stora kärlek!! Och hon sa Ja!!! Spelningens andra höjdpunkt är the ”sing off” mellan Justin, the green t-shirt guy och the green garment child. The green garment child Vann överlägset och fick då alla gröna kläder Justin hade på sig. Det barnet har ett minne att prata högt om när höstterminen börjar!

Backyard Babies. Hur jävla bra är inte detta då? Ja, jag älskar Sliver and Gold. Det är en grym skiva. Be mig inte välja favoritlåt, det går inte. På scenen ger Backyard Babies allt. Det driver på med musiken och det är alldeles perfekt skitigt och rent på en gång. Nicke Borgs röst hörs lite dåligt emellanåt men det spelar ingen roll. Dregen är Dregen. Ni vet den galna glada gitarristen som levererar. De firar 30 år som band i år. 30 år?!? Jag var tio när de satte igång.   De står däruppe och firar 30 år. Och de gör det med bravur.

Avantasia, lekfullheten och kärleken bland dessa världsartister är helt fantastisk. Musiken är felfri. Jag har aldrig sett en såhär stor publik framför en scen på Skogsröjet innan!! Tobias Sammet har en förmåga att skriva och matcha låtar med rätt sångare och artister. Hans rockopera är något av det häftigaste man kan uppleva live och det märktes hos såväl publik som fotografer som bara njöt av scenkonsten och musiken. Det är mycket humor i uppträdandet. Bland annat har Tobias Sammet lärt sig lite svenska och talar om för Jorn Lande att han är en vacker sköldpadda. Publiken brister ut i gapskratt. I Twisted mind visar de att de inte bara spelar melodiös rockopera, de spelar även tungt hårt och snyggt. Ingen ser ut att vara uttråkad av musiken. Ingen lämnar publiken. Avslutet med Sign of the cross lämnar publiken med ett stort leende.

Nashville Pussy är inte alls min kopp te. Men de är underhållande. Och de är duktiga musiker. Det går inte att sticka under stol med. Jag gillar ju skitigt men det här är på gränsen till något annat. För att inte ge en orättvis bild säger jag såhär. De fick avsluta festivalen och det är en ära i sig.

Hur är skogsröjet då? Det är en Rockfest. Det är en underbar samling människor som samlas i sin gemensamma kärlek till rockmusiken. Det är människor som ber om ursäkt när de går in i en tom tältstol och som ler mot varandra och spelar luftgitarr. Människor som hjälper varandra att hålla koll på väskor eller stolar när man behöver köpa mat eller gå på dass.

James från Uppsala säger att det här Är Sveriges bästa festival. ”Jag har nog lärt känna en miljon människor! Eller jag kanske överdrev lite nu.” Inget av detta hade ju vart möjligt utan den underbara personalen. Här finns bajamajor som töms varje morgon. Dusch för 30 kronor. Flera matvagnar att välja mellan. Signering med flera stora band. Köerna ringlar sig långa men alla har tålamod och det funkar. Det finns vakter, poliser och sjukvårdspersonal på plats. Det finns vatten att fylla flaskorna med. Det finns öltält att fylla besökarna med! Det är en liten men jättestor festival helt enkelt. Detta var vårt tredje år på festivalen och jag kan garantera en sak, Vi kommer tillbaka!

/P ”The Poser” Pousár

Foton: Dennis Kjellander