Sweden Rock Festival 2019. Dag 3, 2019-06-07

The Night Flight Orchestra

Få andra band kan som TNFO börja på topp för att därefter fullständigt köra om de flesta andra band. Björn kämpar visserligen en aning med sången i ”Can’t be that bad” och bitterljuva ”Lovers in the rain” kanske känns en liten smula tam jämfört med övriga låtar i den monumentala setlistan. Detta är dock små, små petitesser i sammanhanget och jag är, som vanligt helt tagen av bandets professionalism, kompetens, spelglädje och galet bra material. Trots att jag saknar den oerhörda ”Moments of thunder” kan det därför inte bli något annat än topp-betyg!

Bäst: ”1998” där Kapten Strid får en välförtjänt drink av de alltid lika förtjusande, skönsjungande flygvärdinnorna ”Airline Annas”. Björn gör här också en av dagens starkaste sånginsatser. Jag måste ju såklart också nämna publikens congatåg under ”West Ruth Ave”! Galet kul!

Easy Action

Efter 33 år händer det som vi aldrig någonsin trodde skulle ske! Där står de tillsammans igen: Kee Marcello och Tommy Nilsson! Helgjutet backade av ytterst välmeriterade basisten Nalle Påhlsson, Björn Höglund (trummor), Chris Lind (gitarr) och Jörgen Ingeström (Keyboards). Hela det legendariska albumet ”That makes one” luftas och jag njuter i fulla drag av Tommys fantastiska pipa och favoriter som ”Partners in crime”, ”Code to your heart”, ”Teachers do it with class”, ”Talk of the town” och sist men inte minst självhjälps-anthemet ”Rosie”. Som lök på laxen får vi också höra kommande singeln och en riktigt obskyr klassiker i ”Round and round” som visar sig vara en riktig rackabrakare. Nu kan jag dö lycklig!

The Quill

Magnus Ekwalls höga och klara urkraft till röst är nästan overkligt bra! Han är en självklar publikuppviglare med en scennärvaro som lätt skulle kunna skära igenom ett betydligt större publikhav än ett nästintill knökat Rockklassiker tält. Jolle Atlagic har ett självklart driv som sitter som en smäck. Vissa trummisar har groovet i blodet, andra måste kämpa sig till det och långt ifrån alla lyckas få till det. Det känns glasklart att Electric Boys valde honom vid sidan av eminente Niclas Sigevall. Krille Karlsson (gitarr) och Roger Nilssons (Bas) närvaro och samspel vittnar om musikanter som känner varandra utan och innan.

The Quill är absolut värda att ses, detta var första gången för mig men definitivt inte den sista om jag får bestämma. Höjdare som ”American powder” och ”Hole in my head” växer till monster live.

Finalen med ”Stone believer” låter nästan inledningsvis som The Cults ”She sells sanctuary”. Här står allsången som spön i backen och stämningen går nästan att ta på. 

ZZ Top

Grånande skäggrock från Texas. Jag vill så innerligt att det här ska vara bättre än ZZ Tops katastrofspelning på SRF för tiotalet år sedan. Tack och lov verkar gubbarna vara lite piggare än sist, men det är ändå en tämligen orkeslös inledning med mycket tråkblues. Först under andra hälften av konserten när ”Gimme all your loving” kickar in släpps sargen något. Innan ZZ Top tackar för sig hinner de även med att lufta godkända versioner av ”Tush”, ”Legs”, ”Jailhouse rock” och ”Sharp dressed man”. 

KISS

Jag väljer här att citera min kollega Calle Englund på Rocknytt. Varför? Därför att han på ett väldigt kärleksfullt sätt klär i ord vad jag, och många med mig upplevde i fredags: Ett värdigt avslut! 

”Konserten sparkar igång med öppningslåtarnas öppningslåt i Detroit Rock City med all den pyro och bomber som det innebär. Låtmässigt bjuder bandet på en hitkavalkad som firar bandets fyrtioåriga karriär, och även om det inte innehåller några direkta överraskningar så tar bandet ändå en stor revansch konsertmässigt från bandets större Sweden Rock-spelning 2013. Självklart finns det skavanker som är ganska tydliga, konserten svajar betydligt i tempo och jag hade väl velat öka BPM med ett antal snäpp i till exempel ”100,000 Years” och ”Deuce”. Men jag vill inte fokusera på skavankerna.

Jag vill inte tänka på att Paul Stanley låter fruktansvärt hes i mellansnacken och att hans sång till största del är inspelad. Det finns redan tusen elaka kommentarer och sensationsjournalistik som behandlar det. Jag vill istället fokusera på när han är världens coolaste frontman i ”Detroit Rock City”, ”Love Gun” och ”Psycho Circus”. Jag vill inte tänka på att Gene Simmons skulle kunna vara en trött gubbe, jag vill bara se när han är kung över världen i ”War Machine” och ”God of Thunder”. För det är något speciellt med det bandet och varje gång jag ser dem live så förvandlar det mig till en tioårig grabb igen. Paul Stanley och Gene Simmons, ja till och med Tommy Thayer och Eric Singer, blir rocksuperhjältar som just där och då kan få alla våra problem att försvinna med låtar som ”Cold Gin”, ”Shout it out Loud” och bästa numret ikväll ”Crazy Crazy Nights”. 

Det kommer aldrig att komma ett nytt Kiss, det kommer aldrig komma något band som har den inverkan på generation efter generation. Om det här var sista spelningen i Sverige för bandet så var det ett värdigt avslut. Det är fortfarande den bästa visuella rockshowen som du kan se på planeten, för även om konserten hackar lite tempomässigt i mitten så är inledningen och avslutningen så fyllda med adrenalin, pyro och rök att det inte kan finnas någon i publiken som är oberörd. Kiss är, och kommer alltid att vara The Hottest Band in The World!

Slutligen vill jag bara säga tack Kiss, för allt. Tack för alla de gånger ni fått mig och mina kamrater i Kiss Army att tro på oss själva, följa våra drömmar, och att tro på något som är större än oss själva. The Power of Rock n Roll!”

Dream Theater

Bandet öppnar lite ”lagom” med ”Untethered angel” och Sabbath/Metallicadoftande ”As i am” innan de öppnar alla spjäll och blir sådär vansinnigt galna som bara, och då menar jag bara, de kan bli. Nattens vackraste stund infaller i ”Fall Into the light” vars gitarrsolo är så vackert att man kan gråta åt det. Snöpligt att vi inte fick mer bara. Ynka 45 minuter känns alldeles för rumphugget. På tok för mycket fattas för att konserten ska kännas fullkomlig.

Peter ”Amber St Pete” Johansson