Your one stop place for all things rock!

Sweden Rock Festival 2019. Dag 4, 2019-06-08

Electric Boys

Niclas Sigevall med tomteskägg kickar igång Aerosmithsvängande ”Hangover in Hannover” och det är som att trycka på knappen till världens största groovemaskin, vilket tryck! Groovus maximus”, ”Electrified” och ”Knee deep in you” har tillsammans det mesta svänget i norra Europa och inte blir det sämre när bandets andra trummis Jolle Atlagics röda trumset rullas in på scenen för en magisk version av funkbomben ”Rags to Riches”! 

Att ett Electric Boys i högform välter vilken arena som helst bevisas inte bara under avslutande kioskvältaren ”All lips and hips” utan genomgående under spelningen med pondus, spelglädje och publikfriande call and response. Toppbetyget är snubblande nära och det är ett under att de inte är större!

STYX

Jag är mållös… Inget annat band kommer musikaliskt i närheten av STYX!!! Vilka jävla körer, vilken leverans av samtliga!! Det är precis som att tiden stått still sedan de var här sist, 2011 tror jag bestämt. Lawrence Gowan är en riktig showman och spelevink och samtidigt en virtuos både på sång och sin snurrande keyboard. Tommy Shaw har inte åldrats en dag sedan 1976 och James ”JY” Young är på samma gång butter och jovialiskt cool. Todd Sucherman är förmodligen en av världens absolut bästa trummisar och Ricky Philips är superbasisten med både Bad English, Montrose, Ted Nugent, The Babys och Coverdale-Page på meritlistan! Tillsammans utgör de den amerikanska superinstitutionen STYX, pomp-rockens mästare, och idag gör de det de gör bäst: Rockar SKITEN ur publiken på SRF!! ”Gone, gone, gone”, ”The grand illusion”, ”Blue collar man”, ”Rockin’ the Paradise” och Powerballadernas creme de la creme, den makalösa, monumentala, oerhörda, gigantiska ”Come sail away”!! Det är också lite rörande att HIV sjuka originalbasisten Chuck Panozzo fortfarande orkar kuska runt med bandet och får spela en handfull låtar. Detta är helt ofattbart! Jag är inte värdig…

UFO

UFO ger inledningsvis tyvärr ett rätt stelt och gubbigt intryck. Varken ”We belong to the night”, ”Venus” eller ”Lights out” framförs i några minnesvärda versioner.

Green Jelly

Under ”Only you can rock me” vaknar dock både den loja publiken och bandet till liv en aning. Det är bara tillfälligt ska det visa sig för redan under kraftlösa ”Love to love” är det dags att somna om igen. Det är först när superklassiker som ”To hot to handle” och ”Rock Bottom” luftas som energi och spelglädje känns ordentligt. Innan bandets set är till ända får vi naturligtvis eviga örhänget ”Doctor, doctor” och deras i mitt tycke bästa låt ”Shoot, shoot” i pigga och allsångsystra versioner.

Green Jelly ska ha cred för att de med riktigt simpel humor lyckas behålla publiken under sin timme på 4sound stage. Det är nämligen infantil lågstadiehumor som är fundamentet i bandets show snarare än musik. Några exempel på detta är när vi ombeds tillbedja en kille i ko-mask i ”The Cow God”. Killen slussas av säkerhetsvakter ut i publiken som dirigeras runt  honom i en moshpit. Vi får också fira Bill Manspeakers son Chaos Diablo’s födelsedag genom att sjunga ”Happy birthday, fuck you”. Mot slutet av spelningen behöver gitarristen David Lee Joe Dirt Roth rena kläder. Publiken ombeds därför ta av sig på överkroppen och snurra sina plagg över huvudet. 

Innan bandet avslutar som de börjar med ”Three Little pigs” ställer jag mig själv frågan om de faktiskt bara är ett dåligt skämt som legat och möglat sedan 1993? Svaret på det är ett tveklöst ja. Det är riktigt billig humor som fungerar bra på en uppsluppen festivalpublik, och det är faktiskt ganska roligt… i ungefär en kvart. Därför är det med glädje jag sätter ett lågt betyg.

Green Jelly suxx!

Rainbow (Richie Blackmoore’s Rainbow)

Nä, Richie Blackmoore är varken någon flamboyant showman eller muntergök, men ikväll fyrar han faktiskt av några leenden när han och utmärkta vokalisten Ronnie Romero ibland skojar med varandra och resten av bandet. Bakom tangenterna återfinns också välkände svenske keyboardvirtuosen Jens Johansson som har ett förflutet i bl a Dio och Yngwie J Malmsteen’s Rising Force. 

Blackmoores Rainbow behöver ingen presentation egentligen. Detta superband hade under senare hälften av sjuttiotalet och det tidiga åttiotalet en lång rad välkända hits och flera av rockhistoriens bästa sångare såsom Ronnie James Dio, Graham Bonnet och Joe Lynn Turner har vid olika tidpunkter frontat bandet. 

Som helhet är detta tyvärr inte någon magisk spelning. Anledningen är att Richie fokuserar på att köra trötta gamla utdragna bluessolon istället för att ge oss mer av Rainbows makalösa låtskatt. Vi får trots allt finfina versioner av ”Since You’ve been gone”, ”All night long”, ”Long live rock’n roll”, ”Spotlight kid” och ”Man on the silver mountain”. Ikväll bjuds vi också på några väl valda Deep Purple klassiker såsom: ”Perfect strangers”, ”Woman from Tokyo”, en fantastisk ”Burn” och hårdrocksriffens grundplåt: ”Smoke on the water” som final. Det är dock i den sinnessjukt vidunderliga ”Stargazer” som Ronnie Romero visar varför det är han och ingen annan som fått det ärofyllda uppdraget att fronta denna version av Rainbow på sin exklusiva, endast fyra datum långa, festivalturné. HERREGUD vilken röst!! Vilken leverans!! Tårögd står jag och blir ett med musiken samtidigt som jag sjunger med, med sprucken röst!! Weltklasse!!!

Peter ”Amber St Pete” Johansson