Ett av mina absoluta favoritband är tillbaka med sitt sjunde studioalbum “Force Majeure”. Det är dessutom första plattan som har Kenny Leckremo i fronten, sedan “Freedom Rock” från 2010. Självklart togs Kenny emot med öppna armar av fansen och utifrån vad jag har sett live, briljerar han klockrent som frontman och sångare igen i H.E.A.T. Men detta kan vara ett av de få band där originalsångaren har större skor att kliva in i, än vad han lämnade när han klev ur bandet 2010. Man kan inte sticka under stolen att Erik Grönwall varit med och tagit bandet till dom skyarna de florerar i år 2022. Jag är dessutom ett stort, stort fan av Grönwall och hans range, inte bara i hur han kan ligga högt eller lågt, utan mer i hur han kan sjunga elakare lika väl som mer cleant och “fint”. Så, min största fråga inför denna nya skiva var givetvis, vilket håll kommer de gå i låtskrivandet och hur kommer Kenny passa in i dessa låtar? Låt oss börja.

Back To The Rhythm, plattans första spår. Också den andra singeln som bandet släppte inför skivan. Först och främst, vilket jävla introspår. Pampigt, episkt och stort. En jäkla hook i refrängen och i låten överlag. Kanske en av H.E.A.T´s topp tio låtar. Klockrent öppningsspår som gör en taggad på att höra mer låtar. Det känns väldigt hungrigt, modernt och en bra fusion mellan “gamla” H.E.A.T och det nya. Detta spår är en 10 poängare i sig.

Nationwide, första singeln som släpptes inför plattan. Snabbare spår, men lika hookigt som första spåret. Bra energi. Det är snygga riff, lite Iron Maiden vibe stundtals. Tänk “Two Minutes To Midnight”. Refrängen är en jäkla käftsmäll och jag kan med facit i hand säga att den lyfter ännu mer live, likt Back To The Rhythm. Kenny har en riktigt bra nerv i rösten under låten. Inte riktigt fullt ut elakt som Grönwall, men det behövs inte heller. Det är lagomt. Har Kenny rösten i behåll? Ja jag tycker till och med att han låter bättre än vad han gjorde på första två skivorna. Samtliga musiker levererar starkt och med fortsatt hungrig energi.

Tainted Blood, ett intro riff som skulle kunnat varit med på “Adress The Nation”. Det svänger bra, kortare refräng men den lyfter ändå, melodiös och hookig. Bra tryck i Kennys röst. Väldigt dynamisk låt, där man låter låten få andas efter andra refräng. Dave spelar i vanlig ordning fingrarna av många gitarrister där ute. Bra ton, bra riff och shreddigt där det behöver vara det. Starka låtar efter varandra som man kommer på sig själv att gå och nynna på.

Foto: H.E.A.T

Hollywood, tredje och sista singeln från albumet. Jag har hört lite olika vad folk tyckte om denna singel. Jag å andra sidan har gillat den från första gången jag hörde den. Likaså här, stark hook i refräng och den har något “lagomt” över sig. Jag tycker den både är skön men jag vill likaväl dansa och sjunga med till den. Garanterat en farlig låt live. Känns både nyskapande men med Kenny i spetsen får jag någon nostalgisk känsla över mig från de första två H.E.A.T plattorna.

Femte spåret, Harder To Breathe. Känns som något från “Into The Great Unknown”. Kennys nerv i första versen ger mig lätt gåshud. Jag har lite svårt för den här låten, även om jag lyssnat flera gånger. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag tror att det är att Kenny har sådan extrem känsla och nerv i verserna och bryggorna. Men jag tappar lite känsla i refrängerna. Det är såklart hookigt och nog är det en bra refräng. Kanske skulle behövt lite mer nerv i refrängerna bara, i mitt tycke.

Not For Sale, lite “One By One” vibe från H.E.A.T 2 i riffen. Stor refräng även här. Hookigt och här trycker Kenny på ordentligt i sången. Gillar tyngden i instrumentala efter refräng två. Lite åt “Tearing Down The Walls”, a la “Emergency”. Det händer en hel del snygga grejer i denna, som är lite subtila. Den känns väldigt “live” och flytande. Snyggt.

One Of Us, piano och sång inleder. Mäktigt, bygger snyggt dynamiskt och har en bra tyngd i det instrumentala. Extremt stor refräng, där Kenny verkligen fyller skorna han fick tillbaka av Grönwall. Bra nerv överlag i låten. Storslagen är ordet. Garanterat farlig live även denna. Man är ju såklart svag för tonartshöjningen i slutet också. Hade de ställt upp igen i Melodifestivalen med denna som uppföljare till 1000 miles hade de.. Ja, kanske inte vunnit på grund av, ja ni vet hur Melodifestivalen är, men de hade garanterat haft en stor chans.

Hold Your Fire, skönt gung i intro. Gillar att basen får ta en bra plats i mixen. Skön refräng men dock lite slätstruken i mitt tycke, när man jämför med de andra tidigare låtarna. Men de håller en hög lägsta nivå.

Paramount. När jag hörde introt första gången, så gapade jag bara. Vilken annorlunda H.E.A.T låt, oväntat! Men jäklar vilken låt. H.E.A.T har skapat ett anthem. Det osar 80-tals fanfar. Men jävlar vad bra det är. Refrängen sätter sig som en smäck och lika så melodin i låten är något jag kan nynna på i dagar. Jag tänker Top Gun och Days Of Thunder. Lite folk vibe i refrängen, tänker Gary Moore känsla. Bästa spåret på denna platta? Den har ni här. Fan H.E.A.T kommer riva varje lokal de spelar i med denna, jag ser framför mig hur publiken hoppar upp och ned.

Demon Eyes. Första tanke, oj vad händer här? Tillbaka till Iron Maiden viben, men ännu mer åt det hållet. Verserna är klockrena. Sen vet jag inte riktigt vad jag tycker. Det känns inte jätte mycket H.E.A.T, kanske lite mer åt New Horizon projektet som Jona har med Erik Grönwall. Den är såklart inte dåligt, men den känns malplacerad. Dubbelkaggar och solot som skriker power metal. Ösig absolut, men i en sån här låt skulle jag velat haft lite mer elakhet i sången av Kenny.

Foto: H.E.A.T

Wings Of Aeroplane. Sista spåret på skivan. Stark refräng och mer i linje med H.E.A.T i mitt tycke än förra spåret. En klassisk H.E.A.T låt skulle jag säga, en bra avslutningslåt.

Sammanfattning:
Funkar H.E.A.T utan Grönwall, efter såhär lång tid med honom? Svar ja. Fyller Kenny Leckremo skorna? Svar ja. Är det här H.E.A.T´s bästa platta hittills? Svar nej. Men innehåller den några av deras starkaste spår någonsin? Svar ja!

Det är magiskt kul att se Kenny tillbaka, som inbitet H.E.A.T fan, i bandet igen. Samtliga i bandet verkar frodas med honom tillbaka och jag ser fram emot att se denna konstellation live fler gånger. Såhär tycker jag om plattan, för att sammanfatta: Det är extremt höga toppar och inte jätte djupa dalar. Det gör att vissa av låtarna inte sticker ut på samma sätt som de som har de högsta topparna. Jämfört med tex Tearing Down The Walls, Address The Nation och H.E.A.T 2, så är den lite ojämn på det sättet. Men att H.E.A.T är här för att stanna, med Kenny i fronten är ingen tvekan. Och att samtliga fortfarande kan skriva rejäla hits, är ingenting att tveka om heller. Jag hade bara velat haft lite mer röd tråd ibland, för skivans helhet. Med det sagt och med tanke på topparna i de bästa låtarna på skivan, hamnar skivan på betyget nedan.

Band: H.E.A.T

Album: Force Majeure

Release: 5/8-22

Skivbolag: Ear Music

Bästa spår: Paramount, Back To The Rhythm, Nationwide, One Of Us, Hollywood.