Äntligen är Judas Priest tillbaka med ett nytt album, i form av Invincible Shield. Det är deras senaste release sedan Firepower från 2018. I mitt tycke och säkert i många andras tycke, fick Judas Priest och framförallt Rob Halford en rejäl revival med just Firepower. Energin var tillbaka, Rob sjöng märkbart bättre, låtarna var bättre och produktionen likaså. Detta i jämförelse med skivan Redeemer of Souls från 2014 som i mitt tycke kanske är den absolut tråkigaste skivan med Judas Priest någonsin. Rob och samtliga kändes bara trötta på den skivan och även live var det svajigt. Både Richie Faulkner och kanske framförallt Andy Sneap är att tacka för att energin kom tillbaka.

Firepower var i mitt tycke en fantastisk skiva rakt igenom, den var modern och hade elementen av vad vi alla älskar med klassiska Judas. Starka låtar, refränger, energi, melodier och produktion. Nu är äntligen ännu en platta här och förväntningarna är då höga. Detta på grund av att förra plattan var så pass bra och även för att det är just Judas Priest vi pratar om. De singlar de släppt från skivan tycker jag alla varit väldigt starka och framförallt haft bredd. Det har funnits en känsla av nyskapande lika väl som en känsla av de forna dagarna. Låt oss sätta tänderna i Invincible Shield.

Först ut har vi Panic Attack, vilket också var deras första singel från denna skiva. Här har man tänkt till. Ett värdigt öppningsspår på skivan, likt Painkiller från 1990 eller till exempel Iron Maidens The Wicker Man från Brave New World (2000). En låt som öppnar starkt och som gör att man fort faller in i skivan. En låt som sätter standarden av vad som komma skall. Rob sjunger fantastiskt i hela sitt register. Energin är uppskruvad till 120 %. Löjligt snyggt intro som ger en känsla av Turbo Lover plattan, som sedan fasar över till känsla från Painkiller. Det är inte bara Rob som har hög energi utan energin genomsyrar samtliga medlemmar i Judas. Glenn Tipton, Richie Faulkner och Rob Halford verkar vara en drömtrio när det kommer till låtskrivandet, då samtliga tre står som låtskrivare på alla låtar på denna skiva. Jag tycker att Rob som sagt redan hade fått ett rejält uppsving i sången på Firepower. Det måste vara verket av rejält med té och sångpedagog? Blåa piller, en om dagen? Injektion med Ozzy´s gener? Vad det än är, har det funkat extremt bra. Rob Halford, 72 år gammal, slår helt surrealistiskt nog de flesta sångare på fingrarna som är i alla fall hälften av hans ålder.

Härnäst The Serpent And The King, som likt Panic Attack, startar stenhårt. Också en av singlarna från skivan. En låt som ger känsla mellan All Guns Blazing eller Hell Patrol Painkiller samt Freewheel Burning från Defenders Of The Faith. Robs röst på detta spår kan skära genom glas. Det låter liksom nästan lika vitalt som Resurrection från år 2000. Scott Travis bakom trummorna får jobba, gitarrerna är elaka och produktionen är verkligen on point. Breaket är svintungt, om även kanske lite kort? Svinbra riff, hade gärna haft det partiet lite längre. En blandning av modern metal och Pantera typ. Stark refräng, det är hårt, melodiöst och precis som man vill ha sin Judas Priest.

Vi fortsätter med titelspåret Invincible Shield och energin har inte svajat en enda gång sedan starten av skivan. Hög energi och tempo även i denna låt. Även stark refräng på denna, där Rob blandar in lite mer dynamik gentemot verserna. Lite mer lågmäld sång på refrängen, i sitt register som mer är åt British Steel än Painkiller. Det är just det som gör det intressant, katalogen av Judas Priest är bred och lång och det finns element i dessa låtar av allt som är bra i den katalogen. Läckra solon på detta spår, likt egentligen alla spår på denna skiva. Melodiöst, shreddigt och med mycket nerv. Lite av en känsla i outrot av The Game Is On av Helloween, från skivan Master Of The Rings, kul!

Vidare till Devil In Disguise. Tempot tas ned lite, tyngden är kvar och även energin. Snygg pre-chorus och även refrängen är riktigt, riktigt bra. Bra melodi och bra gung i denna låt. Headbanger-vänligt kan man minst sagt säga. Löjligt snyggt med china-inslaget också i pre-chorus.

Gates Of Hell öppnar med, ja som det mesta på denna skiva, ett riktigt läckert riff och snygga twin-guitar melodier. Även här är det en stark refräng som känns stor. Garanterat ett starkt live-kort. Plattan känns so far precis som du vill ha en skiva. Det vill säga att det känns som en skiva som är skriven för att lyssna igenom back-to-back, om och om igen. Det är breda, starka låtar och bara riktigt härligt att lyssna på i sin helhet.

Härnäst Crown Of Thorns, som också var en av singlarna. Ett spår som jag älskade från första gången jag hörde den. Extremt melodisk låt och den bryter av mot den tidigare låten. Inte bara refrängen är stor utan hela låten känns bara allmänt stor, med mycket dynamik. Rob sjunger med en sådan nerv och inlevelse i denna, att den grabbar tag i dig och dina långt instängda känslor. Det är något melankoliskt och man sugs in i vad Rob inte sjunger, utan vad han berättar för dig. Gitarrmelodierna kompletterar på refrängen och det är allmänt vackert. En av de bästa låtar de släppt sedan Painkiller plattan, helt ärligt. Känns som den varit i deras katalog för alltid. En sådan låt som publiken kan i ryggraden och vrålar högre än bandet på samtliga konserter.

Photo: James Hodges

As God Is My Witness, här plockar vi upp farten igen ordentligt. Dubbelkaggarna jobbar och Judas visar att även om förra låten är fantastisk, är det dags att vakna igen. Något jag tycker de verkligen fått till på denna skiva är pre-chorus delarna, de är riktigt starka och melodiska, lagom längd och bygger bra mot refrängerna. Stenhård och melodiös låt. Väldigt Painkiller vibe.

Trial by Fire, även denna en av singlarna från skivan. Sinnes bra gung i låten, bra nerv, elakhet och melodi. Stark refräng och hög energi. Kan man verkligen tro att det är gamla gubbar som skrivit, spelat in och framför detta? Denna låt går också till historien som en av Judas bästa låtar, i alla fall sedan 1990.

Escape From Reality, här blir det ännu tyngre. Ett blytungt riff, basen får snacka och den är väldigt dynamiskt skriven. Om inte hardcore Judas Priest fansen går igång på detta, då vet jag fan inte alltså. Stark refräng, Rob låter stenhård (no pun intended i och med snacket om det blå pillret i början) och det infinner sig en snygg 70-tals känsla i vissa delar av låten. Effekten som används/klangen i Robs röst under sticket känns lite hyllning till Ozzy Osbourne också.

Sons Of Thunder, blytungt, stenhårt och snygga hockeykörer infinner sig på refrängen. En klassisk Judas Priest låt helt enkelt, men några element som gör att den känns modernare. Lite Saxon vibe faktiskt.

Sista spåret på skivan, Giants In The Sky. Även detta känns lite som en homage till Ozzy. Jag tänker på Killer of Giants från The Ultimate Sin (1986). Just när Rob sjunger “The sound of the giants”, är det lite liknande melodi och även sätt att sjunga det på. Kort och gott, en riktigt stark låt att avsluta skivan på.

Sammanfattning:

Judas Priest är piggare än någonsin. Plattan består av välskrivna låtar och det en riktigt välproducerad skiva. Rob sjunger riktigt bra i hela sitt register, bättre än han gjort på flera, flera år. Plattan är bred, melodiös, stenhård och osar allt ifrån slutet på 70-talet i Judas karriär till modern tid. Men kanske mest Defenders Of The Faith, Painkiller och Firepower. Det känns nytt, modernt, energiskt och även nostalgiskt. Denna skiva är faktiskt riktigt bra från början till slut. Det finns ingenting att klaga på. Jag är varm inombords och jag kan bara säga att fan vad lyckligt lottade vi är, att ett band som Judas Priest som funnits så länge, levererat sådan bra musik, fortfarande finns och fortfarande levererar ny musik, som låter såhär bra. Bästa plattan sedan Painkiller, punkt slut.

Artist: Judas Priest

Album: Invincible Shield

Skivbolag: Sony Music

Release: 08/03-2024

Betyg:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *