Your one stop place for all things rock!

Crash,Boom, Bang…en av årets bästa?

Hårdrocknördar, fluffiga rosa troll, ni utan hår, ni med hår, ni med extrajävligt grått hår – ingen av er har väl inte missat ett av årets bästa album? Det är ett ytterst oväntad konstellation bestående av Kalle Moreus på bas, Marcus & Martinus på bas, Anna Book på bas, Anna Books syrra på bas, Anna Books syrras barn på bas och Siv Malmqvist som vokalist. Skämt åsido, hon sjunger inte, utan spelar också bas. The Unity är gruppen, Pride heter deras halvnya alster. Plattan släpptes i april och passerade en ganska obemärkt genväg förbi de flesta hårdrocksnören som hade fullt upp med att enas om vilket Metallica, Kiss, eller Mötley Crue albumomslag var bäst utifrån kriteriet: det måste finnas insekter på bilden.

Hårdrockhybrisen över det förflutna, kontra ny musik, vilken i mina ögon är minst lika bra som något som gjorts tidigare, är ett epitet som lätt kan appliceras på hårdrockssläktet. Egentligen inget fel i det alls, men jag upplever en obalans i processen, då vi översköljs utav så bisarr mästerlig musik under 2000-talet. Visst, de uppmärksammas i hårdrockstidningar, och även i konservatismens högborg – hos fansen själva. Dock oftast en temporär sådan, därefter fastnar de i ”måndag hela veckan syndromet”, tvistande om vilken platta som var bäst i maj 1982, vilken trummis som hade minst penis eller vilken basist som kunde ansa sitt skägg bäst med fendersträngar och samtidigt sörpla yoghurt, utan att spilla.

Oh my god, men det var i veckan som polletten trillade ner och trycktes djävulskt långt ner i halsen. Det bryska uppvaknandet gav mig den harmlösa vetenskapen varför jag nu dyrkar The Unity. Det är inte för att jag tycker om korv eller att jag håller tummarna för att kålälskarna inte ska starta ett tredje världskrig. Njet, en handfull tyska band har förstått det här med en välavvägd metalformel mellan tungt och lättuggat. Kanske det är därför tyskar älskar sin bratwurst och sin brysselkål – lättuggat, men knaperstekt? Om de ogenerat snott de från skandinaverna låter jag vara osagt, men Masterplan, A life divided, Darkhause, Scorpions, Avantasia, Pink cream 69, Jaded heart, Edguy, Axxis, Oomph och Kissin dynamite tillhör dem som knäckt koden.

Jag läste nyligen i Sweden Rock Magazine, där The Unity biktade om att deras gemensamma musikreferensram var Pretty Maids. Bandet hade så mycket olika genrer i sitt musikbagage, att de blev tvungna att hitta och enas vid gemensam nämnare. Pretty Maids blev svaret, varför inte, en toppenidé helt enkelt. Utifrån mitt hårdrockperspektiv är de ett av världens bästa hårdrocksband. Deras högsta lägsta nivå är i paritet med Anders Bagges hundkollektiv. Det finns inget band i världen som kan mätas sig med danskarna när det kommer till att skriva förhistorisk hårdrockhistoria, tillika visa kompassriktningen 40 år senare, på hur hårdrock bör låta. Kan över 2 000 band influeras av Judas Priest anno Painkiller-eran, och ändå inte förkastas av partiska skivrecensenter, så borde definitivt fler påverkas av Pretty Maids underskattade kvalitetsstämplade ballader, mellantempo, snabba eller heavy metaliserade hymner.

Tyskt stål

Gitarristen Henjo Richter (Gamma Ray, Charon, Avantasia) och trummisen Michael Ehré (Gamma Ray, Love.Might.Kill, Unisonic, Metalium, Firewind) tog initiativet till bildandet av The Unity. I ärlighetens namn är bandet egentligen samma som Love.Might.Kill. Christian Stöver utgick, och ersattes av Henjo Richter. Ett band som existerade mellan 2010-2015 och släppte två hyfsade plattor: Brace for impact (2011) och 2 big, 2 fail (2012). Sascha Onnen (Mob Rules, Love.Might.Kill) sköter all keybordsklink, medan Jogi Sweers (Love.Might.Kill) hanterar basen. The Italian Stallion: Gianbattista ”Gianba” Manenti (Love.Might.Kill) har en röst som är som gjuten för den här typen av bombastisk musik – en klassisk hårdrockvokalist av rang.

Tre plattor på fyra år, har kvaliteten fått sig en törn utifrån den frekventa utgivningen av musik? Ärligt, trots riktigt bra musik tidigare toppar de sig själva via 2020 års styrkedemonstration. Visst, på debuten avlades det fram en av 2017 års bästa låtar ”No more lies”. På uppföljaren 2018 frammejslades det juveler som ”You got me wrong”, ”The storm”, ”Welcome home” och ”Above everything”. Tredje gången gillt, gäller ifall jämnhets-kriteriet får råda. De två tidigare albumen var inte i närheten att bli en kontender of the year. Melodic metal, A.O.R, hard rock och power metal blandas på ett ytterst förtjänstfullt sätt, precis som tidigare. Den mest uppenbara skillnaden är mängden klockrena låtar. Parallellt har Stef E och Henjo Richter sakta men säkert vuxit ihop sig, likt ett tvilling-gitarrist-team, för att på Pride blomma ut fullständigt. Bandet i sig känns tightare, mognare, mindre splittrade och mer Pretty Maids målinriktade; de har liksom hittat sig själva, kanske fel ordval, men så tycks det vara, trots subtil medverkan ifrån vårt södra grannland.

Tyskarna bjuder sina lyssnare på 12 spår, varav inledningen består av ett nästintill obligatoriskt intro. Åtta av de kvarvarande elva alstren är en ren skär härdsmälta utav fingertoppskänsla. Dels skapar The Unity variation utöver det vanliga, dels marinerar de den i kvalitet. Bruksanvisning inledes med lite semi-dubbeltramp a´la Pretty Maids. ”Hands of time” växlar i tempo parallellt som refrängen är majestätisk. Efterkommande ”Line and sinker” sänker tempot, men tummar inte på refrängstarkheten, mer Ozzy-a.o.r, än metal. ”We don´t need them here” är i mitt tycke en av plattans bästa låtar. Den smakfulla stämsången dyker upp när det behövs i låtmaterialet. Bakomvarande ”Destination unknown” är urläcker melodisk hårdrock när den är som allra bäst. Spår sex: ”Angel of dawn” innehåller lager på lager dimensioner, något som gör att man som lyssnare inte tröttnar. Refrängen är dessutom extraordinärt diktatorisk. ”Damn nation” dubbeltrampar iväg med en smittsam refräng omgärdad av maffiga arrangemang, typ Rainbow och Dio.

Wave of fear” är första låten på plattan som kan kategoriseras som ”välgjord, men sömnig”. ”Guess how I hate this” är en melodi i mellantempo som återigen kan stoltsera med en rakbladsvass monsterrefräng. Efterkommande ”Scenery of hate” tillhör en av de tre låtar som är sisådär. The Unity manglar fram snygga tungsnabba Accept riff, men kryddar dem med en enerverande refräng som endast låter ansträngt i Gianbattista Manentis struphuvud. I ”Rusty cadillac” visar bandet på viljan att infoga något annorlunda, något som sticker ut, något med blues-vibbar. Det finns säkert de som älskar detta, men jag tillhör inte en av dem. Albumet avslutas med en a.o.r.-stänkare, ”You don´t walk alone”, ett alster som tar andan ur en, ungefär som Pretty Maids patenterade melodikassaskåp. Låten i sig är en riktig brottarhit, en sådan som skulle kunna tituleras som förrädiskt beroendeframkallande.

År 2020 kommer inte bara gå till historien som: ”War with corona”, utan också som 12 månader, sprängfyllda med fantastisk melodiös hårdrock i alla dess varianter och former. Tidigare i år har H.E.A.T, gått i bräschen för kvalitetshybrisen, precis som Magnus Karlsson´s Freefall, Nils Patrik Johansson, Vega, Night Flight Orchestra, One Desire, Dynazty, Firewind, och Harem Scarem, och då har vi bara kommit till juni det vill säga över ett halv år kvar. Visst, vill man hitta influenser hos The Unity så behöver man inte leta länge, men de fungerar i mitt tycke mer som inspiratörer, inte som källor till ren stöld. Sextetten framavlar också texter som handlar om samhället vi lever i, inte drakar, demoner, hundraprocentig kärlek eller hur mycket alkohol man bör dricka för att ha roligt. Jag är stolt att dela ut årets andra fullpoängare, den första var Magnus Karlsson´s Freefall. Måste jag välja någon av dessa så vinner i så fall The Unity.

Band: The Unity
Titel: Pride
Genre: Melodic hardrock anthems
Skivbolag:  SPV/Steamhammer 
Releasedatum: 6 april 2020
Bästa spår: We don´t need them here, Angel of dawn, You don´t walk alone
Betyg:


By Mats ”Hammerheart” Widholm