Your one stop place for all things rock!

Dream Theater – ”The distance over time”

Drömteatern, som nu har levererat suggestiva, drömska och innovativa ljudlandskap i trettio år, har alltid skapat starka reaktioner. Ett band som delar fans av rockens hårdare genrer i för och emot. Dream Theaters säreget progressiva sound blandar blytungt med lättsamt där extremt tekniskt invecklade passager mixas med inslag av både klassisk och symfonisk metal, teknisk thrash och AOR influerade melodier.

Så är också fallet med nysläppta ”The distance over time” som är producerat av gitarristen John Petrucci. För första gången har också trummisen Mike Mangini bidragit med texter. DT brukar ofta (och gärna) bre ut sig i långa konceptuella låtsviter om tio minuter eller mer. Denna gång är de betydligt mer koncisa. Här finns endast tio spår varav inget som överstiger tio minuter, de flesta låtarna ligger på mellan drygt fyra och sju minuter. Som jämförelse har t ex 2016 års mastodontplatta ”The astonishing” hela 34 spår och låten ”Octavarium” (från skivan med samma namn) klockar in på 24 minuter.

DT’s styrka har dock alltid varit att man lyckats kombinera den tekniska musikaliska briljansen med genialiska melodier och tunga riff. Under 2017 genomförde DT en turné där 25 årsjubilerande ”Images & Words” fick en prominent position. Således är det förmodligen ingen slump att ”The distance over time” hämtat inspiration i både sound och låtstrukturer från nämnda platta. ”Images & Words” innebar ju dessutom bandets genombrott för den breda hårdrockspubliken.

Mest märkbart blir det i mina öron i spår som inledande ”Untethered angel”. Lika delar brottartung som suggestiv och melodiös med urballat stick och lekfullt solo är den en perfekt öppning. ”Paralyzed” är hypnotiskt skön och vackra ”Fall Into the light” låter vintage Metallica. Alla är självklara höjdpunkter på skivan.

Det är också melodiösa och lite mjukare ”Barstool warrior”. Oerhört vacker i sina sorgkantade melodier med fantastiskt gitarrsolo och efterföljande avslutning. Episkt! Här finns även spretigt experimentella ”Pale blue dot” som tar med lyssnaren på en resa genom både sött och salt, blytungt och luftigt. ”Out of reach” är den stora balladen på plattan och kommer som ett välkommet avbrott i all sin melankoliska enkelhet. Längst på plattan är mastiga och mångfacetterade musikstycket ”At wit’s end”, ett spår som innefattar allt från crunchiga riff till finstämda slingor och själfull sång. Bonusspåret ”Viper king” förtjänar också ett omnämnande. Detta korta spår har ett proggigt bluesigt sväng som i kompet för tankarna till Van Halen’s ”The full bug”.

Personligen föredrar jag DT när de är lika delar lekfulla som melodiösa, varför tunga monotona ”Room 137” och AD/HD fladdriga ”S2N” i mina öron känns som de svagaste spåren på plattan.

DT är som en påse lösgodis för öronen där alla smaker och färger blandas. Det blir aldrig tråkigt att lyssna på, samtidigt som soundet är konsekvent då DT låter ungefär som de alltid gjort. Alla gillar dock inte den scizofrena blandningen, men om man som jag uppskattar musiker i den yppersta elitklassen, storslagen äventyrlig musik där man inte kan räkna ut hur utgången blir och gillar devisen ”more is more” (för att citera en viss herr Malmsteen) så är ”The distance over time” och Dream Theater som band och koncept definitivt något för dig!

Band: Dream Theater

Titel: The distance over time

Genre: Progressive metal

Skivbolag: InsideOutMusic

Releasedatum: 22/2

Bästa spår: ”Fall Into the light”, ”Paralyzed”, ”Barstool warrior”, ”Untethered angel”, ”Pale blue dot”, ”Out of reach”, ”Viper king”

Betyg: 8/10

Peter ”Amber St Pete” Johansson