För er som inte känner till bandet, låt mig berätta lite bakgrund till Extreme; De är ett amerikanskt hårdrocksband som bildades runt 1985 av sångaren Gary Cherone, gitarristen Nuno Bettencourt, basisten Pat Badger och trummisen Paul Geary.

Extreme släppte sitt debutalbum 1989 som fick översvallande recensioner, men mindre uppmärksamhet i övrigt. En stark debut, men uppföljaren skulle sätta dom på kartan. Samma år utsågs gitarristen Nuno Bettencourt till ”den nästa Eddie Van Halen” av Guitar Magazine.

År 1990 spelade Extreme in sitt andra album Pornograffitti i Los Angeles Scream Studio. Albumet släpptes i september samma år och blev snabbt känt med hits som ”Get the Funk Out” och ”More Than Words”. Under 1991 tog sig ”More Than Words” upp på förstaplaceringar på topplistor såväl i USA som resten av världen, som till exempel Israel.

1991 spelade de på Freddie Mercury tribute-konserten och jämfört med exempelvis Guns N ’Roses och Metallica, som också spelade i första akten av konserten, körde de inte sitt eget material. Utan de bjöd på ett Queen-medley som visade upp hur sjukt musikaliska de var, och är. 1992 spelade bandet på festivalen Rock in Rio i Brasilien, inför en publik på 60 000 personer. Senare samma år släppte bandet sitt tredje album III Sides to Every Story. År 1995 släppte de det fjärde studioalbumet Waiting for the Punchline. Året därpå beslutade sig medlemmarna sig för att gå skilda vägar.

År 2007 återförenades bandet, trummisen Paul Geary är dock utbytt till förmån för Kevin Figueiredo. Sommaren 2008 släpptes studioalbumet Saudades de Rock.

Nu är bandet tillbaka med sitt nya album Six. Det är alltså 15 år mellan förra albumet och denna. I nyaste upplagan av Sweden Rock Magazine så kallar Nuno Bettencourt denna skiva skämtsamt för ”Portuguese Democracy” (Nuno är född i Portugal) och han anser att detta är lite av Extremes svar på Guns N Roses ”Chinese Democracy”, som tog 14 år att göra (från att de började spela in 1994 till att den släpptes 2008). Han menar dock på att under den 15 år långa perioden mellan dessa album hade de kunnat släppa ca 4 album om de ville. Men det är just det som är grejen, de ville inte det! Extreme ville inte ge ut något bara för att ge ut något. Därför har det tagit så lång tid emellan för Extreme.

Jag har varit ett extremt stort fan av Extreme sedan jag först hörde deras andra album Pornograffiti. Jag är svag för den lekfulla musikaliteten som infinner sig i Extreme, likt Van Halen eller Queen. Det har svajat sedan den skivan, även om de fått ur sig ett flertal svinbra låtar från samtliga skivor som släppts sedan Pornograffiti. Extreme är också ett band som du MÅSTE förvänta dig att det kommer att spreta på skivorna. Det spretar inte för att spreta, det är just där lekfullheten i musiken kommer in. De gör precis vad de känner för, likt Queen. Älskade alla Queens album när de kom och var det lätt att ta till sig albumen när det spretade så mycket som det gjorde? Nej, absolut inte. Har samtliga album någon typ av kultstatus idag på grund av det? Svar ja.

Två saker vi måste benämna innan vi kommer in på recensionen av Six. Nej, Nuno försöker inte “härma” Eddie Van Halen och han tror inte att han kommer att ersätta honom. Albumet är inte en hyllning till Eddie heller för den delen. Läs Erik Thompsons intervju med Nuno i Sweden Rock Magazine gällande det. Och om ni endast tycker Extreme är ett sellout-band och en one hit wonder med “More Than Words”, då kan ni sluta läsa här. Nuno gör väldigt klart för oss i Sweden Rock Magazine att “More Than Words” var en välsignelse för dem, både ekonomiskt och chansen till att få spela för tusentals människor.

Nåväl, nu är det äntligen dags att rulla in på albumet Six.

Först ut är Rise, första singeln från skivan. En perfekt inledning på skivan och en väldigt stark singel. Ett bra tempo hålls under låten, Nuno driver på med ett snyggt gitarr-riff som är mer åt en rakare hårdrocks genre än deras funkigare grejor på Pornograffi tex. Det infinner sig snygga stämmor och en stark refräng, lika väl som ett bra gung överlag i låten. Nuno levererar i vanlig ordning och visar under framförallt gitarrsolo delen hur han är en tydlig ikon inom den klassiska gitarrskolan a la 80-tal. Många förknippar/jämför Nuno med Eddie Van Halen, jag förstår varför, men Nuno har sitt eget ID både i solo och riff. Gary Cherone låter extremt bra fortfarande, framförallt för sin ålder. Det låter Extreme, modernt, rockigt och hookigt.

Rebel fortsätter på det moderna hårdrocksspåret men osar likt förra Extreme. Mer gung infinner sig och det är attityd på denna, både instrumentalt och i sången. Riktigt bra driv av samtliga musiker, det är en snygg mix där körer kommer fram, lika väl som basen, gitarren och trummorna. Det infinner sig också en riktig läcker hook i refräng men även överlag i låten. Det är tungt, modernt och allt som man älskar med Extreme helt enkelt. Sinnes läckert gitarrsolo här också. Det är shreddigt men Nuno har också en jäkla nerv och känsla för melodi. Även här kommer Gary fram extremt väl i låten, han låter ju typ 15 år yngre än vad han är. Han ligger och pitchar högt men även botten finns kvar.

Banshee fortsätter med ett tungt riff och gung med snygga markeringar. Versmässigt känns närmare Pornograffiti än tidigare låtar, i gitarr och hur sången är skriven. Lika så känns refrängen närmare. Gillar man tex He – Man Woman – Hater från den skivan, bör detta falla en i smaken. Men det känns ändå nytt och modernt. Snygg refräng där man håller ut tonen på sången och fyller upp med läckra stämmor. Extreme låter väldigt hungriga och engagerade på samtliga låtar. Jag tycker kontra de två plattorna innan att det känns som en nytändning.

Vi tar ned tempot på Other Side Of The Rainbow, sista singeln från skivan. En semi-ballad. En låt som man blir väldigt glad över, den utsprider hopp. Extreme har som tidigare nämnt alltid fått lite skit för att de skrivit ballader som slagit. Men de är extremt bra på det! (Haha, såg ni vad jag gjorde där?!). En riktigt välskriven semi-ballad, med snygga körer och stämmor, med snygga instrumentala inslag med akustisk 12 strängad gitarr. Det som också gör sig så bra att likt Queen så kan typ samtliga i bandet sjunga, riktigt, riktigt bra! I alla fall Gary, Nuno och Pat. (Sångare, gitarrist,basist). Så det blir en helt annan fyllighet i sången och en helt annan känsla/färgning då samtliga alla har “leadsångare röster”.

Copyright: Jesse Lirola

Vidare på balladspåret med Small Town Beautiful. Löjligt snygg låt, där Nuno och Gary pendlar att sjunga på verserna. För att sedan mötas i stämmor med Pat. Det infinner sig en nerv a la kommer du ihåg hur det var i vår gamla stad. Det är både vackert och så infinner det sig en melankolisk nostalgi. Vacker låt med stark hook helt enkelt. Väldigt stark Queen vibe på denna.

The Mask leder oss tillbaka till det hårdare spåret. Med ett intro som påminner mig starkt om Warrants “The Power”. Här möts vi också av Nuno som sjunger i verserna, i lägre register med en kaxig pondus i rösten. Han möts sedan av Gary i refrängerna, där en bra hook i refrängen infinner sig. Det kanske inte är plattans starkaste låt men det är en solid rocklåt. I mittenpartiet får vi dessutom snygga harmonier som bryter av mot refrängerna.

Thicker Than Blood bryter av och överraskar med lite 90-tals techno-influencer, tänkt Rob Zombie eller Nine Inch Nails. Det funkar klockrent i denna låt och bidrar till en snygg fusion i låten. Det gifter sig extremt väl med Gary´s sång och med Nunos gitarrpartier. En kraftig headbangar låt i techno funkrock-kostym. Stark refräng i vanlig ordning, den lyfter rejält och snyggt med lite rappare sång i just refrängerna. Lite av en “boxare” låt.

Save Me inleder med ett snyggt gitarrplock och med körer al a Extreme. Sedan fortsätter vi på det tyngre spåret med ett nedstämt gitarrriff. Snygga skriktoner på gitarren från Nuno, en refräng som skriker 90-tals grunge i form av mer Alice In Chains än Nirvana. En snygg distad gitarr, snygga riff och ett bra driv i trummorna. Just “Save Me from myself” som Gary sjunger i refrängerna, i kombination med hur låten har en vibe av just Alice In Chains, tar mina tankar till “Man In The Box”. Jag gillar flörten och det visar på Extremes bredd i att skriva låtar. Extreme möter Alice In Chains, det funkar helt enkelt!

Hurricane leder oss in på ännu en ballad (inget fel med det). Nuno sjunger vackert, lent och med nerv. Här blandar vi återigen lead sång på verserna mellan Nuno och Gary. Lite “Dust In The Wind” känsla på plocket (Kansas). Väldigt snygga harmonier och en somrig känsla infinner sig. Vackert helt enkelt och återigen kraftig Queen vibe på harmonierna. Nuno och Garys röst gifter sig verkligen tillsammans. Kanske den låt på skivan som har de mest välskrivna stämmorna. Man kan se den som “More Than Words” på denna skiva, men samtidigt inte, för det är en helt egen låt.

Härnäst X Out, tillbaka till techno-influenserna och ett sjukt bra driv samt tyngd. Men det är lite mer åt en Stranger Things vibe som osar över detta spår. Bra nerv av Gary på sången och snyggt att låten får andas mellan verser och refräng. Det ger dynamik och ett jäkla tryckt när den kommer igång igen. Gary visar återigen på hur stor range han fortfarande besitter. När den kommer igång ordentligt på slutet så infinner det sig en riktigt bra hook i refrängen också. Läckert solo av Nuno här som inte är för “over the top”.

Copyright: Jesse Lirola

Näst sist på skivan, i mitt tycke skivans bästa låt,”Beautiful Girls. En typ av reagge-pop låt som osar slutet på 90-talet/början på 2000-talet. Jag dras också till en känsla av Van Halens lekfullhet med David Lee Roth. En extremt välskriven låt som skulle kunna vara 2023s sommarplåga. Snygg baktakt, mycket glädje och snygga stämmor. Enkelt, lekfullt och snygga “chops” av Nuno. Den är klockren helt enkelt och jag skulle lätt lägga in denna som en av Extremes topp tio låtar. Jag blir så JÄVLA glad av denna låt, tack Extreme! Den har gjort min sommar och den kommer att gå varm. Vill man inte bara stå vid en beach-bar och dricka pina colada till denna?! Stundtals för övrigt lite Bryan May vibe på Nuno under denna.

Sist ut på skivan har vi Here’s To The Losers. I Extremes egna ord, We Are The Champions för “förlorarna”. Ett anthem helt enkelt. Lite bitterljuv känsla infinner sig och mina tankar går till deras låt “Hole-Hearted”. Perfekt avslut på skivan.

Sammanfattning:

Extreme har släppt sin bästa platta sedan “3: Sides To Every Story” från 1992. Det infinner sig bredd, en tydlig lekfullhet och en hunger från bandet. Det finns något för alla olika Extreme fans och även om den i vissa kritikers öron “spretar” så säger jag, det är precis det som den ska göra. De skriver inte låtar ur en viss form utan de skriver helt enkelt bra låtar och de låtar som blir, men viss sållning såklart, hamnar på skivan. Precis som Queen. Det händer mycket men det finns en röd tråd. Just att det är extremt välskrivna låtar och att det är just; Extreme. Hatten av.

Band: Extreme

Album: Six

Releasedatum: 2023-06-09

Skivbolag: Ear Music

Betyg: