Foo Fighters – Medicine At Midnight

Jag har alltid gillat Dave Grohl. Först hans dynamiska och personliga trumspel i Nirvana och därefter hans sätt att närma sig och utöva musik i Foo Fighters som frontman. Dessutom verkar han vara en genomsympatisk och hyvens grabb. Under senare tid beundrar jag dock vanligtvis hans konstnärsskap mer än vad jag faktiskt uppskattar resultatet av det. Missförstå mig rätt, visst har Foo Fighters stundtals lyckats beröra mig och visst förtjänar de sin plats i rockens elitserie, men drivkraften att utforska och experimentera överskuggar ofta den faktiska kvalitén på resultatet som i mina öron brukar pendla kraftigt mellan storslagenhet och effektsökeri. 

Pressbild

Med det sagt är ”Medicine At Midnight” en innovativ och potent mixtur av ingredienser tagna ur rockhistorien med en karaktäristisk Grohlsk twist. Foo Fighters benägenhet att blanda influenser och stilar till något eget är alltjämnt en styrka och en konstant genom hela diskografin.

Lyssna till exempel på den sofistikerat dansanta pop/rock mix vi bjuds på i titelspåret. I synnerhet basgången är smått genial i all sin enkelhet och för direkt tankarna till ”China Girl” (David Bowie) och ”Once In A Lifetime” (Talking Heads). Här finns också melodier och sound som bär spår av giganter som Tom Petty & The Heartbreakers och INXS. 

Soulig alternative rock med funksväng och kvinnliga na na na körer? Jamen varför inte! ”Making A Fire” har Lenny Kravitz DNA ända in i märgen, och helt ärligt skulle den ikoniske multiinstrumentalisten knappast göra detta bättre idag.

Foto: Danny Clinch

”Medicine At Midnight” är gjord både för dansgolvet och arenan och visar tydligt på Foo Fighters mångsidighet. Här finns allt från galopperande brit-pop i Pulp doftande ”Love Dies Young” till skira ”Chasing Birds” med luftigt omhuldande värme från John Lennons ”Woman” i melodispråket. ”Holding Poison” hade vält vilket dansgolv som helst, vore det inte för den satans pandemin. Tänk Franz Ferdinand och Blur i ett möte med Queen på bushumör så har du bilden klar i denna solklara höjdpunkt. ”Cloudspotter” är en giftig cocktail av Lenny Kravitz, Prince, Red Hot Chillipeppers och Nirvana och den punkigt ettriga Rock’n rollen i uppkäftiga ”No Son Of Mine” hade gjort Lemmy stolt.

Med pondus och mod skruvar Foo Fighters till alla beståndsdelar alldeles lagom mycket så att allt låter just som Foo Fighters. Ibland håller det dock inte hela vägen. Känslosamma ”Waiting On A War” som Grohl skrivit till sin elvaåriga dotter inleds akustiskt för att växa till ett galopperande crescendo av stridslysten kakafoni. Taylor Hawkins bevisar ånyo att han är en mästare på effektiva och personliga trumkomp i struttiga ”Shame, Shame”. Med hi-hat lyften och spökslagen ges ett statiskt sväng. Tyvärr är det också det bästa med detta nummer som i övrigt blir lite för monotont och trist. 

Drygt 25 år in i karriären besitter bandet samma hunger till utveckling som alltid. Lyssningsupplevelsen är genomgående intressant. Medicinen smakar således inte illa alls, men några fler droppar känslomässig trolldryck hade inte skadat för att beröra mig mer.

Pressbild

Band: Foo Fighters

Titel: Medicine At Midnight

Genre: Rock

Skivbolag: Roswell Records/RCA/Sony Music

Releasedatum: 5/2

Bästa spår: Holding Poison, Medicine At Midnight, Making A Fire, Love Dies Young, Chasing Birds, Cloudspotter

Betyg: 7/10

Peter ”Amber St Pete” Johansson