Your one stop place for all things rock!

Konsertrecension: Hardcore Superstar – Pustervik, Göteborg 2018-12-20

Tjugo år har passerat sedan Hardcore Superstar (HCSS) exploderade som en neutronbomb på Göteborgs livescen. Undertecknad minns spritindränkta tidiga spelningar på Belzepub och Sticky fingers under sent nittiotal. HCSS gick sakta men säkert från att vara ett energistint klubb-band till att blåsa nytt liv i sleazerocken, en vid tillfället avsomnad subgenre inom hårdrocken.

Det tog ett par skivor för de unga slynglarna att förädla sitt sound och utveckla låtskrivandet. Först 2005, med sitt självbetitlade album, föll bitarna på plats. Albumet markerade en nystart för ett band som då kändes ganska bedagat. Plötsligt blev HCSS ett band som inte bara levde på ett högenergiskt framförande, utan som faktiskt gick all in för att skriva högkvalitativa album. På köpet fick man en betydligt större publik än bara de inbitna sleazefansen och blev ett band som på allvar tog klivet upp till elitnivå.

Senaste skivan ”You can’t kill my rock’n roll”, som släpptes i september, har under året föregåtts av ett antal singelsläpp. En smart strategi då HCSS succesivt har kunnat lyfta in nytt material i sitt liveset. Albumet är också något av en triumf då det inte bara sammanfaller med bandets tjugoårsjubileum utan även är HCSS starkaste och mest helgjutna album någonsin.

Det är alltså med höga förväntningar jag denna afton bevittnar HCSS turnéavslutning på hemmaplan.

Bandet gör en explosiv entré under kulsprutesmattrande trummor i finfina ”ADHD”. Sedan följer konfettiregn, rök och ett helvetiskt drag under efterföljande ”Electric rider” och partylåtarnas anthem nr ett ”We don’t celebrate Sundays”. I Slade pastischen ”Bring the house down” skanderar en del av publiken just refrängen ur gamla Slade dängan ”Run run away” och feststämningen i lokalen är skyhög. Det är fantastiskt att få delta i den genuina kärlek som HCSS visar sin publik. Martin Sandviks ständiga leende och Vic Zinos yviga poserande skvallrar om att HCSS njuter i fulla drag. Märkbart höga av publikens entusiastiska gensvar levereras ”Wild boys” och ”Someone special” med energi och pondus innan man bjuder upp valda delar av publiken på scen för kramar, selfies och drinkar under ”Last call for alcohol”.

Titelspåret ”You can’t kill my rock’n roll” är ett av de tydligaste exemplen på de framgångsfaktorer som gjort HCSS till ett världsband. Med urstarka och direkta melodier som är så slagkraftigt allsångsvänliga det bara går är det omöjligt att värja sig mot detta refrängmonster. Jag tror inte det finns någon i publiken som inte sjunger med för full hals. Under efterföljande vindsnabba ”Have mercy on me” uppstår en kollektiv orgasm och efterföljande ”Dreaming in a casket” får till viss del lida för detta då den i sammanhanget bleknar något.

HCSS har aldrig varit något vidare bra på ballader. Samtidigt förstår jag att både band och publik behöver hämta andan, men ”Standing on the verge” blir något av ett antiklimax då den både känns en smula ansträngd och Jocke Berg dessutom sjunger falskt.

Ordningen återställs i en högoktanig ”Moonshine” men kraschlandningen är ett faktum i efterföljande ”Goodbye” som i mitt tycke är det svagaste spåret från senaste plattan. Framförandet är slarvigt och orkeslöst. Det märks tydligt att bandet är inne på energireserven nu. Lyckligtvis lyckas man samla krafterna för en heroisk final i fantastiska ”Above the law”. Adde langar ut en av sina grönskimrande bastrummor till publiken som befinner sig i ett lyckorus. Tack för i år Hardcore Superstar, vilken uppvisning! Ikväll tror jag ni laddade ur både era egna batterier och publikens. Jag lämnar mycket nöjd Pustervik med ett brett leende på läpparna och går ut i den vackra Göteborgsnatten. På återseende!

Betyg: 8/10

Setlista:

ADHD

Electric Rider

We don’t celebrate sundays

Liberation

Bring the house down

Wild Boys

Someone special

Last call for alcohol

Can’t kill my rock’n roll

Have mercy on me

Dreamin’ in a casket

Standing on the verge

Moonshine

Goodbye

Above the law

Peter ”Amber St. Pete” Johansson