Manowar blandar och ger.

Skivrecension
Manowar – Final battle I
Betyg 6/10
Manowar är som bekant ute på sin The Final Battle turné som till säkert en hel del svenska fans stora besvikelse inte kommer till Sverige på grund av produktionsmässiga skäl.
Vi får i stället nöja oss med denna fyra låtars EP som är den första av en triologi som kommer släppas med tiden
I beskrivningen till The final battle slår bandet verkligen på stort. Det utlovas att det garanterat kommer spränga både ditt huvud och dina högtalare. Plus att detta släpp kommer gå till historien som ett av ”det mest episka släppet i hårdrockens historia”.
Att Joey DeMaio gärna slår sig själv på bröstet vet vi sen gammalt men självinsikten är det nog si och så med ibland.
The Final Battle bjuder som sagt på fyra nya låtar. Bakom trummorna sitter ingen mindre en svenske Anders Johansson som vi känner igen från bland annat Hammerfall.
Inledande Blood and Steel är en klassisk Manowar dänga med en catchig refräng. Dock hade jag gärna sett en mer fyllig ljudbild. Det hade gjort låten bättre men Eric Adams sjunger som han aldrig hade gjort något annat. Rösten har han lyckats konservera trots att han snart fyller 65.
Andra spåret March of the heroes intro är en ren instrumental historia som passar bra som intro på en konsert men känns onödigt att ta med på en skiva.
Mäktiga balladen Sword of the highlands ger mig vibbar från filmen Bravehart och här visar äntligen bandet är powerballader är något man bemästrar till fullo. Återigen sjunger Eric som den mästersångare han är och man får en maffig ljudbild med gitarrer, körer och säckpipor.
Fjärde och sista låten You shall die before i die är en helt fruktansvärd och rent ut sagt usel låt med DeMaio på sång.

Eller sång och sång. Han försöker göra en mix av prat och usel growl. Hur bandet ens kom på tanken att ta denna låt är för mig en gåta. Uselt är bara förnamnet.
Till nästa del i triologin så hoppas jag att han håller sig så långt ifrån mikrofonen som möjligt.
Som sammanfattning kan man konstatera att plattan innehåller 2 bra låtar och 2 helt onödiga spår vilket naturligtvis inte på långa vägar kommer att räknas in som ett av de mest episka släppet i hårdrockens historia.
Av Wolfman Romedahl.