Nu Skivrecension: Seventh Crystal – Delirium

Nya svenska band inom melodiös hårdrock dyker upp som flugsvampar ur jorden. Mångt och mycket av denna flora är stöpt i ungefär samma mall, typ en musikalisk benchmarking. Då är det extra intressant när ett sådant band experimenter lite, eller försöker implementera inslag i sin musik som särskiljer dem från den stora massan. En strategi som som sopar rent för dem själva som genren i sig. Det behöver inte alls betyda att man uppfinner hjulen på nytt utan snarare att man som band vågar vidga sina vyer lite mer.

Max Martin (Karl Martin Sandberg) är en person jag både respekterar och beundrar. Det som inleddes med Dennis Pop och Cheiron Studion, fortsatte med Max och lite senare Shellback. Att de idag producerar världshit på löpande band till artister som Ariana Grande, Katy Perry, Justin Timberlake, Ed Sheeran, Taylor Swift och The Weekend är bara tecken på att deras grundkoncept är minst lika starkt nu som då. När The Weeknd’s ”Blinding Lights” i april 2020 toppade Billboardlistan så var det hans 23:e listetta. I veckan fick han en ny fullträff med samma artist: ”Save your tears” tillika hans 24:e. Endast Paul McCartney (32) och John Lennon (26) övertrumfar honom. Det är inte bara en gigantisk bedrift, utan snarare ultraexceptionellt, och nu pratar vi global musikhistoria! Till saken hör det att Max Martin bara är 50 år fyllda, något som möjliggör vidare avancemang till topplisteodödlighet.

Envåldshärskaren Kristian Fyrh är en stor anhängare av just Max Martin och company. Enligt honom själv brygger han sina skapelser med pop som grund. Med denna inställning till sitt musikskapandeförfogande så är hälften redan vunnet. Då har man som individ kommit till insikt att det är okej att leka med flera genrer, än den som man oftast fastnar i. I och med det öppnas en Pandoras box av möjligheter. Insikten innebär att man kommer till en platå där frasen ”när begränsningen inte har några begränsningar” visar sig på en klarblå himmel. Det i sig öppnar upp för en full konstnärlig musikalisk frihet, och trollar bort molnen från ”så här bör du göra mentaliteten”.

När jag skrev recensionen på Escape – Fire in the sky, så trilskades jag med ordet lagom. Det är ett epitet jag dessvärre måste etikettera Kristian Fyhr också, periodvis ska tilläggas. Det är varken bra eller dåligt det vill säga lagom. Alla kan ju inte vara en Kent Hilli, men om musikkostymen inte kan bäras fullt ut genom avsaknad av adekvat vokalistakrobatik så blir det svårt för låtarna att lyfta till nivåer som Reach, Art of Illusion, Eclipse, The Nightflight orchestra eller H.E.A.T för att ta fem bra exempel.

Albumet inleds med ”Say what you need to say”. Det är en poppig sak med ett litet härligt skrik innan den sköna refrängen avfyras. Den anger dels tonen på plattan, dels visar på hur en inledning ska konstrueras. Efterföljande ”When we were young” fortskrider med samma meloditräffsäkerhet. Dessa två låtar är dessutom de låtar de släppt som ”singlar”. Det tredje spåret på plattan ”Broken mirror” drar ner på tempot. Den är melankolisk, välgjord men också lite sömnig. Det omvända kan tituleras till efterkommande ”Delirium”. Titellåten är annorlunda, kraftfull och smittsam. Kristians röst kommer verkligen till sin rätt i låten. Den lite mer pop-skolade rösen dominerar låten lika mycket som det snygga bakomliggande pianoklinkandet. Refrängen är rakbladsvass majestätisk. På femte låten ”I´m gone” är versen betydligt mer intressantare än själva refrängen som blir aningen ”grötig”. I ”Should´ve know better” upplever jag ungefär samma fenomen som i förra låten; refrängen känns lite sisådär.

Nu har vi kommit till sjunde på alstret: ”So beautiful”. Oerhört sköna krigiska trummor samsas med en utmärkt vers som återigen kunde ha toppats med en betydligt starkare refräng. Kristians röst blir i dessa lägen också något ansträngd. Jag är absolut ingen sångpedagog, så det som jag upplever kan någon annan tycka är genialiskt. Som backup har de hjälp av Emelie Alm samt av resten av bandet. Det råder Kristian och bandet bot på genom att implementera ”Time to let it go”. Här får bandet till en av albumets allra starkaste refränger och låten håller fullt ut. ”Déjà Vu” är plattans nionde låt tillika deras tredje singelsläpp. Kristian visar prov på lite falsettakrobatik. På näst sista låten ”Bright and clean” briljerar bandet genom att dels genomföra en snygg vers, dels konstruera en bombastisk refräng. Albumet knyts ihop med balladen ”Hope it will be alright”. Kristians poplika röst gör sig bra till Hampus Linderholm cello-ackompanjerade. Vill man ha vemod, vill man ha melankoli, vill man ha gråta ut lite så är detta ett utmärkt tillfälle. Vackert är ett annat passande epitet.

De låtar som är bra är djävulskt bra, det vill säga sex refrängstarka brottarhits. Samtidigt är det ett antal låtar som inte riktigt blommar ut, de liksom förblir aningen intetsägande då Seventh Crystal kunde gjort en större musikalisk okulär besiktning i syfte att slipa till refrängerna.

Johan Älvsång är Seventh Crystals keyboardist. När man ändå har en fast medlem som sköter ett eget instrument så hade jag mer än gärna vilja sett att denne fick en mer framträdande roll i ljudbildshierarkin. I nuvarande form påminner de mig lite mera om brittiska Praying Mantis i sina melodiösare stunder, vilket i sig inte är någon dålig referens. Jag tror ändå att ett mindre anonymt keyboarderi skulle leverera musiken till nya höjder, och då ännu större möjligheter till nyskapande, lekfullhet och popfrierier.

Jag gillar Kristians Fyrhs sång. För mig känns den som en skolad popröst med potential att bli en adekvat rockröst också. Som sagt, om den blir aningen kraftfullare och ännu mera synkad till helheten så botoxas musiken upp ytterligare ett snäpp, vilket är ett måste om man ska slåss mot de stora drakarna.

Jag vill också se betydligt kraftfullare flirtar med Max Martin på uppföljaren. För då kan nästa album bli en sensation, typ Reach tredje platta. Med detta sagt så är det bara abdikera för ett debutalbum med ambitioner som nästintill uppnås. Att betyget slog över till nästa siffra beror till stor del på att Seventh Crystal vill addera något annorlunda i sin musik. Budskap och arrangemang som de måste uppträda med på i klubbar, festivaler och varför inte arenor, utan att skämmas. Den ambitionen måste i mina ögon premieras fullt ut. Musiken är varierad, intelligent konstruerad samtidigt som texterna inte är klyschiga. Att skivomslaget också är estetiskt tilltalande är ju bara en bonus. Om de anammar lite av denna konstruktiva kritik så är det inte omöjligt att Seventh Crystal uppföljare kan nosa på det årets bästa album, för grabbarna har verkligen potential.

Line-up:
Kristian Fyhr – Lead Vocals
Johan Älvsång – Keyboard/Backing Vocals
Emil Dornerus – Guitar/Backing Vocals
Olof Gadd – Bass/Backing Vocals
Anton Roos – Drums/Percussion

Band: Seventh Crystal
Titel:
Delirium
Genre:
Melodic Rock/AOR
Skivbolag:
Frontiers Music s.r.l.
Releasedatum:
14 maj 2021
Bästa spår:
Say what you need to say, When we were young, Delirium, Time to let it go, Bright and clear

Av Mats ”Hammerheart” Widholm