Ny albumrecension: Crashdiet – ”Automaton”

Crashdiet är tillbaka med sitt sjätte album, “Automaton”. Det är andra studioalbumet med sångaren Gabriel Keys. Jag har följt detta band sedan de släppte sitt andra studioalbum “In The Raw”, då med sångaren Olli Herman (Reckless Love), som blev sångare i bandet efter Crashdiets originalsångare “Dave Lepards” tragiska bortgång. Det här ett band som om man googlar “Rolling with the punches”, så får man upp deras namn. Ett flertal motgångar, avhopp av sångare, original sångarens bortgång och ändå har de orkat fortsätta.

Crashdiet stod verkligen för mina tonårs soundtrack. Jag kommer ihåg när jag först hörde “Generation Wild” och jag var totalt frälst. Timmarna som de tre första skivorna, Rest In Sleaze, In The Raw och Generation Wild gått hemma hos mig är oändliga. Jag kommer ihåg när jag sprang på Simon Cruz (bandets tredje sångare, Generation Wild och Savage Playground), efter Ozzy Osbourne konserten på Stockholm Stadion 2012 och fick ta en bild med honom. Jag var helt starstruck, de var mina hjältar.

En ung Rasmus med Simon Cruz.

Savage Playground hade tyvärr i mitt tycke en mix på skivan som hämmade låtarna. Men det fanns pärlor där såklart och det materialet gjorde sig fantastiskt bra live. Ett av mina finare minnen från den eran är när jag var med och bokade dom till “Adrenaline Festival 2013” i Örnsköldsvik och jag fick äran att springa upp på scenen och flytta på den akustiska gitarren som Martin Sweet spelade på i introt på Cocaine Cowboys. Sedan gick de skilda vägar med Simon Cruz och jag kommer ihåg hur bestört jag blev. Jag var övertygad att detta var spiken i kistan för Crashdiet och så såg det ut under flertal år. Men sedan, Crashdiet var tillbaka. Något jag aldrig trodde skulle ske. Gabriel Keys var namnet på sångaren som skulle axla sångare och frontman rollen. Simon Cruz var en fantastisk sångare och hans image var en stor del av varför man fastnade för Crashdiet. Självklart var man on the fence gällande om Gabriel kunde axla denna roll. Men det visade sig väldigt fort att det skulle inte vara några problem.

Från Adrenaline Festival. Foto: Carola Harnesk Photographer

Deras förra album “Rust” släpptes 2019 och jag hann med att se Crashdiet med Gabriel och det materialet en gång, februari 2020, precis innan pandemin tog över världen. Nu är då alltså deras nya album ute och hur står den sig mot Rust och resten av Crashdiets diskografi? Jo låt oss börja..

Plattan startar med att titelspåret “Automaton” ljuder. Ett spår som sätter tonen för skivan. Det känns lite domedag över spåret. Lagom längd också, den sätter tonen fort och sedan går vi rätt in i skivan. Det sista vi hör är Gabriel Keys säga “All right motherfuckers”, vilket kanske känns lite malplacerat i ett annat pampigt och atmosfäriskt intro.

Together Whatever, plattans andra spår. En av singlarna som släpptes. Väldigt stark refräng och en riktigt bra hook. Intromelodin av Martin sätter sig väldigt fort på hjärnan. Här har vi lite av den här “rolling with the punches” känslan som jag tidigare nämnde. Det infinner sig en bra hook av melodisk hårdrock/sleaze men även med tyngre inslag åt metal hållet. Det är svängiga riff, bra tryck i trummorna och Gabriel sjunger fantastiskt bra. Det är bra tyngd i gitarrerna och de kompletteras även av snygga gitarrmelodier. Garanterat en farlig livelåt.

Shine on, farligt pampig intro. Pre-chorus och refräng är riktigt stark på denna. Väldigt mycket vibes av melodisk hårdrock på denna låt, det låter mer melodisk hårdrock/aor än Sleaze. Men givetvis med lite tyngre inslag. Oh-oh körerna i mitten med markerande trummor bryter av låten på ett bra sätt och Gabriel klämmer verkligen iväg på slutet. Förstå mig rätt, Gabriel är den typ av sångare som är känd för sina höga toner, men i denna typ av stuk kommer hans röst fram på ett annat sätt i klang, vilket jag verkligen uppskattar. Det visar på ännu mer bredd i hans röst.

No Mans Land, första singeln som släpptes. Lite mer åt metal hållet på denna även om denna är också en hel del mot melodisk hårdrock. Starka verser som är lite mer low-key och en refräng som verkligen är en käftsmäll. Snygga körer som driver refrängen framåt tillsammans med Gabriel. Snyggt gitarrsolo av Martin och det händer en hel del i låten, som gör att låten byggs på bra dynamiskt. Jag ska vara ärlig och säga att detta sound inte riktigt fastnade då jag först hörde det. Man är ju extremt van med “hur Crashdiet ska låta”, vilket är naturligt. Men jag är, för det mesta, för att band vill och ska utvecklas. Jag är inte den som står och nitiskt säger att jag inte lyssnat på något efter tex “Clayman” med In Flames och att allt efter det är skit. (Samma människor som ändå inte tycker om AC/DC, för de låter likadant..). Aja, sidospår. Denna låt har vuxit på mig och även soundet. Jag tycker Crashdiet gör sig bra i denna typ av genre och de olika element de leker med. So far so good.

Darker Minds, denna är helt klart min favorit på hela skivan. Extremt melodisk låt. Väldigt Melodic rock/AOR vibes. Verserna är fantastiska och refrängen sätter sig som en smäck. Det finns en melodi där i refrängen som kraftigt påminner av en låt av min bästa väns far, som han skrev och spelade in innan han gick bort, som hette “Autumn Sky”. Jag vet inte om det är just därför den fastnade och verkligen tagit tag i mig, eller om det bara är för att denna låt är så pass bra, men den har verkligen grabbat tag i mig. Men denna låt i sig är i alla fall en 10/10, textmässigt som allt annat på låten. Gabriel gör sig extremt bra i denna typ av låt, hans röst kommer verkligen fram och det finns en riktigt bra nerv i rösten.

Foto: Tommy Bäcklin.

Dead Crusade. Slås direkt av “Anarchy” från Savage Playground i introt på denna. Samma grej, men bättre prodd. Kul hint till sig själva kanske? Tyngre gitarriff och komp tar vid efter det i alla fall. Lite mer skitig metal över verserna, än melodic rock som det varit på tidigare låtar. Det bryter av på bra sätt. Känns som en bra fusion på 90´tals hårdrock/metal med modernare metal/hårdrock. Lite mer Sleaze över refrängen dessutom. Bra fusion på denna. Gillar dom instrumentala tyngre partierna får ta stor plats.

Powerline, gästinhopp av Michael Starr från Steel Panther. Michael och Gabriels röster gör sig väldigt bra tillsammans. Även om jag kanske hade velat att Michael skulle ta mer plats på refrängerna. Men verserna gör han sig fantastiskt bra på och såklart även tillsammans med Gabriel på refrängerna, där Gabriel ligger i överstämma. Riktigt läcker melodi på denna, Gabbes röst gör sig riktigt bra här också. Lite mer pop/melodic rock över denna. Sjukt stark hook. En partydänga deluxe, kommer garanterat gå hårt på flertal fester lika väl som den kommer bli farlig live.

Resurrection Of The Damned. Kanske den låt som känns mest “Sleaze” på skivan. Skitig hårdrock i alla fall. Hookig refräng, men kanske lite dussin refräng känsla. Gillar skitigheten i riffen och även i Gabriels röst. Men med så starka låtar fram tills denna, blir det lite av en dip.


We Die Hard, tillbaka till mer melodic rock. Läckra verser som är lika catchy som refrängerna. Jag gillar ju både Sleaze men är mer lagd åt Melodisk hårdrock, så det här går jag verkligen igång på. Hookig refräng som lyfter och snygga körer som tar precis rätt typ av plats. Snyggt hur låten får andas när de tar ned refrängen mot slutet, innan de sen drar iväg i en sista riktig refräng. Inget att klaga på här inte.

Shell Shock, svinbra intro. Tungt och groovy. Gillar hur basen får ta plats på verserna och Martins gitarrljud på verserna i “chugget”, löjligt bra. Det är melodisk men samtidigt jävligt tungt. Bra fusion på denna. Refräng körerna är precis lagomt feta och får leda refrängen framåt. Jag gillar också hur man kommer tillbaka till lite mer skitig rock i solot. Och den är snyggt byggd dynamiskt också, med de olika delarna i låten.

Unbroken, troligtvis plattans svagaste spår. Känns lite stressad i verserna. Visst det är en fet refräng men den känns väldigt rak och den melodin känns väldigt dussin låt i genren. Går mig fort förbi. Gabriel känns också väldigt tunn i verserna och nästan lite ansträngd.

Foto: Valentina Fellina

Sista spåret, I Can’t Move On (Without You). Det är något som ligger i mixen, troligtvis en bastrumma som låter extremt konstig i mixen. Det blir ett väldigt kraftig störningsmoment för mig, då det låter som ett missljud i hur den är i mixen. Konstigt värre. Annars en fin ballad, snyggt med akustiskt och syntharna. Frisk vind att höra Gabriel sjunga lite mer “cleant” och ligga i det lägre registret. Den går sedan över att bli mer powerballad än akustisk, vilket gör att den lyfter mer. Kanske lite för lång för sitt eget bästa.

Sammanfattning:
Crashdiet prövar nytt vatten, där man går åt mer melodisk hårdrock/metal än Sleaze. Funkar det? Ja, för det mesta. Stundtals är det lite dussin hårdrock/metal på några låtar och vissa delar. Men för det mesta så innehåller denna skiva väldigt starka hits. Garanterat att denna skiva delar Crashdiets fans i två camp, ett som gillar denna utveckling och en som tycker att det låter för lite “Sleaze” och inte låter Crashdiet. Om man med det menar att det inte låter som de första tre skivorna, nä då har man rätt. Är det en dålig sak? Nej, bandet utvecklas och vill prova ny mark. Helt rätt säger jag och man når nästan fram hela vägen. Några få dippar och ibland lite väl identitetslöst, men i det stora hela, välskrivna och starka låtar. Jag tycker dessutom att texterna är bättre på denna skiva än på rust.

Bästa spår: Darker Minds, Powerline, We Die Hard, Together Whatever

Betyg:

Band: Crashdiet

Album: Automaton

Release: 2022-04-29

Skivbolag: Crusader Records

Av // Rasmus Harnesk Wiklund.

Liked it? Take a second to support Rasmus Harnesk Wiklund on Patreon!