Ny albumrecension: Def Leppard – Diamond Star Halos

Det anrika bandet från Sheffield, Def Leppard är nu tillbaka med sitt första studioalbum på sju år. Det är bandets 12:e studioalbum. Def Leppard är ett av 80-talets mest framgångsrika band, med en skiva som Hysteria i bagaget som har sålt mer än 20 miljoner exemplar. Dom har haft en bredd i sin katalog, med hårdare alster från början i form av High N Dry och Pyromania. Jag älskar verkligen Def Leppard, det är få band som kan slå dom på fingrarna när det kommer till sådana hits som de har i sin katalog. Allt från hårdare låtar till dom mer polerade låtarna. Men fakta är att att efter Hysteria, har Def Leppard pendlat upp och ned i låtkvalitet. Förra skivan, helt enkelt betitlat “Def Leppard” från 2015, tyckte jag började rätt starkt men sedan dalade det väldigt fort efter 1-3 spår. Från att känna att “fan, gubbarna kan än!” till att känna “nu blev det mellanmjölk och tröttsamt”. Jag hoppas på att få ut mer av denna skiva och att helheten är starkare än på förra skivan. Men denna skiva innehåller 15 spår… Jag är redan orolig där. Jag läste något om att de inte har spelat in en studioplatta i samma studio sedan början på 2000 också. Kan det påverka energi och att pusha sig själv, både i låtskrivande och framförande?

Vi börjar med spåret “Take What You Want”, vilket var deras andra singel som de släppte från denna skiva. Det här är ett galet bra spår, som ligger helt rätt i stil med hur jag vill att Def Leppard ska låta a la 2022. Det är ett tyngre riff, det är bra proddat och vi har en extremt hookig refräng som skriker allsång med Def Leppard på festival. Känner direkt att denna kommer gå varm i sommar, få band som går så bra på sommaren som just Def Leppard. Jag gillar det tyngre soundet, det är lite Gotthard känsla på stuket. En bra kombo mellan det tyngre men att ändå behålla “Def Leppard” soundet. Snygga körer och Joe Elliots röst passar denna typ av låt samt sound. Han låter riktigt bra för åldern. Svårt att stå still till denna och jag är villig att säga att detta är kanske Def Leppards bästa låt de släppt sedan 1999. Känns som man behållit magin i vad som funkat hit-mässigt för Def Leppard men ändå gjort det modernt. Känns hungrigt.

Sedan, ”Kick”. Första singeln som släpptes. När den kom var jag inte alls övertygad. Men den har växt på mig. Dock inte lika stark som första spåret. Samt håller inte lika tydlig röd tråd heller, musikmässigt. Känns väldigt “Joan Jett” över det och jag förstår inte riktigt kopplingen där. Men som sagt den har vuxit. Det enda jag känner är att det inte riktigt känns som Def Leppard, utan mer att dom gör någon typ av hyllning till de låtar som har inspirerat dom som yngre.

”Fire It Up”, tredje singeln som kom. Mer i linje med första spåret. Snygga klassiska Def Leppard riff, en rätt hookig dock enformig refräng. Kanske lite trött refräng, känner inte riktigt fullt ut för att “Fire It Up”. Joe Elliot ligger möjligtvis lite väl lågt i mixen på refrängerna.

“This Guitar”, fjärde spåret. Där kom balladen, som jag väntat.. Lite country-pop stuk på denna. Med gästartist i form av Alison Krauss. Vad är det med 80-tals banden att gå country när de blir äldre? Eller “pop-country”, såsom Bon Jovi tex. Jag förstår helt och hållet att man vill utvecklas, experimentera, men det här är ju att gå utanför sin genre. Svintråkig låt dessutom, trött deluxe. Snyggt gitarrsolo i alla fall.

”SOS Emergency”, lite mer fart igen. Bra riff och bra tryck i trummorna. Men det lyfter inte, det lyfter verkligen inte alls. Verserna är väl rätt OK, med klassiska “oh oh oh” körer i bryggorna, men när refrängerna kommer så känns det så TRÖTT. Det känns som att Def Leppard gjort en tröttare kopia på någon tidigare låt de gjort som slagit förut. Jag har hört det förut och jag är inget jätte fan av “radio rock-pop Def Leppard”. Men även det har känts hungrigare, för detta är trött alltså.

”Liquid Dust”, de fortsätter med low-key verser. Ännu tröttare refräng. Vad i hela helvete? Nästan att jag somnar?! Jag börjar känna mig provocerad. Kan någon ge gubbarna varsin redbull eller valfritt uppåt tjack?!

“U Rok Mi”, börjar lite likt i stil med Scorpions “Sting In The Tail”. Snyggt att basen får ta lite mer plats, Rick Savage är en fantastisk basist, gärna mer av det. Ja alltså, det är lite mer energi här, men refrängen känns ju nästan som de gjort parodi på sig själva? Är det här det bästa de kan få ur sig, helt ärligt? Tycker att efter så lång tid att man kunde haft lite mer finess i text och melodi? Det är en enformig refräng men den är också väldigt monoton.

“Goodbye For This Time”, snyggt piano intro. Problematiken blir att balladerna inte uppskattas lika mycket, då tidigare “rockigare” låtar har varit så trötta. Den här låten börjar tex rätt pampigt och bygger bra mot refräng. Snyggt med orkester delen i bakgrunden. Jag gillar verkligen refrängen också, rätt typ av ballad för Def Leppard. Inte för pop och absolut inte country. Men som sagt, då tidigare låtar varit rätt jävla trötta, så gör det inte denna låt rättvisa. Det är synd.

“All We Need”. Kommentar? Enda jag har att säga är zZZzzZzZZz….

“Open Your Eyes”. Uppskattat med snygg basslinga som får öppna låten. Lite tyngre här igen, i stil med första spåret, instrumentalt i alla fall. Snyggare refräng, än vad som infunnit sig på ett bra tag. I övrigt? Ja ni gissade rätt, trötta verser och refrängen är inget nytt under solen. Att refrängen är starkare än på ett tag, ja absolut. Räcker det hela vägen? Nej.

“Gimme A Kiss”, lite tyngre riff även här. Starkare vers än på de tidigare “rockigare” låtarna, bortsett från första spåret då. Helt klart ett av de starkare spåren, skulle kunnat varit med på ”Adrenalize” (1992) eller ”Euphoria” (1999). Här kommer de tillbaka på ett bra spår. Känns inte alls lika trött. Vilket gör mig ännu mer störd på att, de uppenbarligen kan skriva låtar med energi i.

”Angels (Can´t Help You Now)”. Tillbaka till ballad. Börjar starkt! Får återigen påminna er som läsare att jag inte har något emot ballader. Men att de inte riktigt kommer till sin rätt på denna skiva på grund av att den svajar hejvilt. Även denna hade kunnat varit med på ”Adrenalize” (1992) eller ”Euphoria” (1999). Väldigt fin ballad, snyggt med större körer som tar rätt plats a la Def Leppards signum.

”Lifeless”. Alison Krauss är tillbaka på detta spår. Återigen tillbaka till något pop-country stuk. Om alla får sin vilja igenom med låtskrivandet på en skiva, är det nödvändigtvis bra? 15 spår, alla ska få sin vilja igenom? Är det där skon klämmer? Är det därför det spretar hejvilt på denna skiva? Suck..

”Unbreakable”. Fint med textraden “Heading For A Heartache”. Började bra. Men sedan, radio-pop rock deluxe. Förstå mig rätt, jag har ingenting emot viss typ av radio-pop rock. Men problematiken är att det inte lyfter i refrängerna. Om jag lyssnar låt för låt och jag inte kommer ihåg hur en låt gick efter att ha lyssnat, då är det problematiskt!

Sista spåret, “From Here To Eternity”. Lite släpigt och tyngre. Gillar sången starkt i första refräng smakprovet, med körerna/stämmorna. Lite pyromania känsla över den. Hade dock velat att andra refräng skulle lyft ÄNNU mer än vad första refrängen gjorde. Men helt klart en av de starkare spåren på skivan.

Sammanfattning:
Ja, vad ska man säga? 15 spår är på tok för mycket och det hämmar skivan kraftigt. Det känns verkligen som att alla ska ha fått komma till tals, med de olika låtar som de skrivit för skivan. Vilket också skadar den röda tråden på skivan, vilken är i stort sett nonexistent, förutom att det står Def Leppard på skivan. Energin är i överlag väldigt låg på skivan och jag kan känna att identiteten av Def Leppard är också väldigt tunn. Om det beror på att de inte spelar in tillsammans i studio längre eller att de under åren har blivit urvattnade, kan jag inte svara 100% på. Men det gör faktiskt rätt ont att ett band som fått ur sig skivor som High N Dry, Pyromania, Hysteria, Adrenalize och Euphoria, tyvärr inte kan leverera låtmaterial på samma sätt längre. Jag funderar på hur Def Leppard hade låtit idag om Steve Clark fortfarande var vid liv och med i bandet. Samt hur bandet hade låtit om de faktiskt skrev låtar “på riktigt” med varandra i studio och spelade in tillsammans. Spretigt, energifattigt, saknaden av en röd tråd, för många låtar och stundtals en dov mix på Joe Elliot på refrängerna, gör tyvärr att skivan hamnar på följande betyg..