En av vem som har kommit till att bli en av världens största musikklenoder, Wolfgang Van Halen, har med sin konstellation äntligen släppt sitt andra album vid namn Mammoth II. Albumet är en uppföljare till debutalbumet som var självbetitlat och släpptes 2021. Jag, likt säkert många andra, hade full koll på Wolfgang då han är son till Edward Van Halen. Under många år spelade Wolfgang även bas i Van Halen, samt körade i bandet. När hans första platta, Mammoth WVH kom ut, sopade han i mitt tycke banan med alla som hatat på honom i Van Halen under alla år och som bara tyckt han har ridit på pappas namn. 

Jag älskar första plattan och det kan vara en av de starkaste debuter som släppts någonsin. En bred och extremt musikalisk samt hit-vänlig skiva. Jag fick äran att se Mammoth WVH live på Sweden Rock Festival tidigare i år. Jag skrev då om konserten och ni kan läsa om den här, om ni inte redan har gjort det: https://themaloikrockblog.se/konsert/mammoth-wvh-sweden-rock-festival-2023/

Kort sammanfattat, Mammoth WVH och samtliga i bandet visade verkligen var skåpet ska stå och hur de kan leverera det välproducerade materialet live. Då var förhoppningarna höga, men de lyckades överskriva även de höga förhoppningarna. Nu vid skiva nummer två är förhoppningarna inte lägre.. Snarare mycket, mycket högre. Det är både positivt och även negativt. Risken att bli kraftigt, kraftigt besviken är mycket högre när fallet är som sådant. Men det finns bara ett sätt att ta reda på hur denna skiva står sig mot debuten.. Låt oss bege oss till skivans första spår.

Skivan börjar med spåret Right? Ett spår som börjar med en käftsmäll i form av ett bra driv i trummorna, en intensitet och ett intro/vers som bygger väldigt väl mot refrängen. Det är likt förra skivan extremt välproducerat. Till och med bättre, och även om jag tycker det inte skett någon jätte drastisk skillnad i produktionen, hör man att det har tvekats lite extra. Detta gör att man känner att det känns bekant, men ändå med ett steg upp och framåt. Det är en låt med en kraftig hook och Wolfgang sjunger i vanlig ordning helt fantastiskt bra. Jag trodde först, att eftersom att han hade extremt kompetenta musiker med sig live, skulle dessa även spela på plattan. Men nej, likt förra skivan spelar Wolfgang allt själv och har likaså skrivit samtliga spår på skivan. Hur bred får man vara som musiker egentligen? Helt magiskt. 

Härnäst kommer Like A Pastime, ett intro som bjuder på ett rejält gung i bas och gitarr. Lite Foo Fighters vibe men ändå Mammoth WVH. En stark refräng och en låt som bjuder på olika delar som bryter av och bidrar till att det inte blir enformigt. När Wolfgang i slutet tar ut tonerna och kliver upp i en distad ton får man lite smått gåshud. Wolfgang är inte bara stabil som sångare utan han visar också på en stor bredd i sin röst. Allt som han gjorde bra på förra skivan, har blivit lite bättre. 

Another Celebration Of The End Of The World, ett uptempo trumintro som möts av en gitarr som sedan bryter ut i totalt moshpit, headbangar-vänligt intro. Bra tempo i låten som har snygga tempofärgningar allt eftersom låten fortskrider. Återigen en stark refräng som likt de andra låtarna sätter sig på hjärnan. En låt som är farlig live. Wolfgang skriver extremt musikaliska låtar på ett sätt som ändå inte är “over the top”. Det är inte fullt ut Eruption, för det behöver inte vara sådana partier. Och vi vet att han skulle kunna skriva och göra sådana delar om han vill. Istället skriver han snygga gitarrslingor och smått subtila instick som gör stor skillnad i helheten. Det är ösigt, hookigt och jävligt bra driv, i samtliga delar i låten samt framförallt så skriver han dynamiska låtar. Ett steg upp från förra skivan tycker jag är trumljudet och framförallt drivet och trycket i trummorna. 

Miles Above Me fortsätter på det ösiga spåret med ett bra driv i trummorna och det infinner sig snygga call response körer samt snygga stämmor som även de är lagom. Wolfgang skriver också väldigt välskrivna texter, vilket bara ökar med hans bredd som musiker. Den här låten är lite lättare än de tidigare vilket jag uppskattar, det gör att det inte känns enformigt att lyssna på. Tre väldigt ösiga låtar för att sedan bryta av med en lite lättare, gör att det blir lite mer lättlyssnat och att intresset hålls upp, det vill säga att man som lyssnare lyssnar mer aktivt. 

Take A Bow, en dynamisk och snygg vers. Wolfgangs lena stämma blir nästan smått hypnotiserande. Sedan givetvis en stark refräng och efter den petar han lekfullt in delar som bryter av mellan refräng och vers. Snygga piano delar smyger sig in och det är sådant som jag verkligen uppskattar med Mammoth och hur han skriver musik. Om man lyssnar på denna låt ett par gånger efter varandra kommer man hela tiden höra lite nya saker, som man missar vid till exempel första lyssning. Det är så man ska skriva en skiva, det gör att skivan växer för varje gång man lyssnar på den och det håller lyssnaren på tårna. Ett väldigt välskrivet gitarrsolo med mycket känsla infinner sig även i denna. Det övergår i att Wolfgang släpper loss monstret och flexar musklerna lite. Gällande hur solot är skrivet blev det väldigt rimligt att läsa, att just detta solo ska vara inspelat med en av hans fars gitarrer och förstärkare. Kanske, troligtvis, en hyllning till sin far, även här. 

Photo Credit: Travis Shinn
Photo Credit: Travis Shinn

Optimist, kanske en av de snyggare verserna på skivan. Lite 90-tals vibe över hur sången är skriven där tillsammans med stämmorna/körerna. Refrängen är riktigt stark och även denna låt ger mig lite modern hårdrock vibe a la 2000-2010. Riktigt tunga riff kommer in senare i låten och basen får ta bra plats, liksom trummorna. Partiet efter refräng två är riktigt, riktigt tungt instrumentalt. Det bryter av men det känns ändå helt rimligt att partiet ska vara där i låten. Det ger ännu mer tryck och punch i refrängen när den kommer tillbaka efter just det partiet. Kaggespelet, trumrullningarna och trycket i trummorna gör säkerligen hans farbror väldigt varm i hjärtat. Wolfgang lyckas hela tiden överraska mig, vilket inte borde vara möjligt, jag vet ju hur kompetent han är som musiker och låtskrivare, men han lyckas ändå toppa sig själv rätt ofta. 

I’m Alright, mer piano smyger sig in och jag älskar det. Stora körer, snygga gitarrslingor och bra nedtempo på refräng som bryter av mot verserna. Riktigt läckert gitarrsolo på denna också. Framförallt melodin på första delen av solot. Stabil och stor låt. 

Erase Me, överraskar med ett snyggt gitarriff skrivet som tvåstämmigt. Denna låt känns lite punk rock-pop, a la 2000 tals Green Day eller andra stora band från den tiden. Dock inte fullt ut, men verserna och hur gitarrerna är skrivna exempelvis, tillsammans med val av melodier känns lite inspirerat av just det. Läcker refräng där sången kompas av en riktigt bra gitarrmelodi, som gifter sig riktigt, riktigt bra. 

Waiting, lite melankolisk känsla infinner sig över låten. Är det kärlek eller saknaden av sin far som inspirerat låten? Det vet nog bara Wolfgang, men låten får nog lyssnarna tolka fritt, och det är precis så man bör skriva låtar. Vad lyssnaren känner och förknippar en låt till, är helt individuellt. En vacker semi ballad med mycket känsla. 

Better Than You, plattans sista spår. Fan vad jag älskar när man släpper en skiva med 10 spår som samtliga är helt fantastiska. Det behövs inte mer än 10 spår på en skiva, speciellt om samtliga spår levererar. Det är verkligen vinylformat och helt i min bag. Även här bra gung i intro. Denna bröt av ännu mer, jag får lite Panic! At The Disco vibes på verserna. Det är poppigt men tyngre instrumentalt. Snygga partier som kompletterar varandra. Imponerande att man lyckas gå från ett parti som är rätt luftigt och poppigt till ett instrumentalt parti som är chuggigt och mer åt metal hållet. Ordet är finess och Wolfgang har verkligen just det när han skriver musik.

Sammanfattning:  

Vilken bred och magisk skiva detta är. Musikalisk, dynamisk, stark och imponerande. Wolfgang har utvecklats sedan förra skivan men står ändå på den grund som vi gillade på den skivan. Starka låtar och produktionen är riktigt, riktigt bra. Wolfgang, och Mammoth WVH är en kraft att räkna med. Han har gått sin egen väg och alla ni som lyssnar på detta och vräker ur er på hans sociala medier, “du skulle inte vara något om du inte var son till Eddie Van Halen” och all annan dynga ni skriver, från botten av mitt hjärta, dra åt.. 

Wolfgang visar återigen vilken fantastisk låtskrivare han är och hur kompetent och bred musiker han är. Hatten av och det vore fan i mig tjänstefel att inte dela ut högsta poäng till denna skiva. Rasmus Harnesk Wiklund, signing off.

Band: Mammoth WVH

Album: Mammoth WVH II

Releasedatum: 04/08/23

Skivbolag: I Am The Sheriff

Av // Rasmus Harnesk Wiklund