Ny recension: Kissin Dynamite – ”Not The End Of The Road”.

Kissin Dynamite, det tyska heavy metal bandet som formades 2007, är tillbaka med sitt sjunde studioalbum ”Not The End Of The Road”. Jag har följt bandet sedan deras andra skiva ”Addicted To Metal” som kom 2010, då bandet var mer åt heavy metal hållet än nu. Kissin Dynamite är ett band som jag tycker har släppt väldigt mycket bra material, men som tyvärr efter plattan som kom 2010, skiftat väldigt mycket i kvalitet. Det har funnits ett par bra låtar på varje skiva, men långt i från någon 10/10. Vissa skivor har varit bättre, andra sämre. Men att de har velat utvecklats för varje skiva, på något sätt, det ska jag ge dem!

Den nya skivan börjar med titelspåret ”Not The End Of The Road”. Ett upptempo spår som bygger väldigt snyggt mot refrängen. Sedan pang, en större refräng med en bra hook. Det är snygga sångstämmor och gitarrerna har lite Def Leppard känsla. Starkt första spår. Gitarrsolot av Ande Braun är riktigt läckert och trummorna i låten driver på precis som man vill ha det. Hannes Braun briljerar med sin stora och väldigt speciella röst.

What Goes Up, en av singlarna som släpptes från skivan. En av de låtar som har gått hårt hemma hos mig sedan den släpptes. En modern Def Leppard låt skulle jag säga, mycket pga gitarriffet. Refrängen lyfter så det heter duga. En av deras absoluta bästa texter också, jag gillar temat. Solot är helt magisk på denna låt dessutom och Hannes tar verkligen ut svängarna i sången.

”Only The Dead”, snyggt intro med trummor och refrängsång/körer. Bra driv, lite Eclipse känsla på introt. Tre riktigt starka låtar efter varandra, det bådar gott för denna skiva. Jag gillar verkligen produktionen på denna skiva också, inte för att de tidigare skivorna varit sämre, men det är något som är snäppet vassare här!

Good Life (featuring Saltatio Mortis / Alea, Guernica Mancini & Charlotte Wessels), kul att se Guernica från Thundermother här. Låten är då en ballad, vilket ändå passar på fjärde plats. Lite Steel Dragon/Steelheart känsla, med akustiska gitarren på versen och Hannes sång och då tänker jag givetvis på ”We All Die Young”. En skön ballad med en stor och hookig refräng. Snygga synth-inslag dessutom.

Yoko Ono, först och främst. Vem kom på att skriva om Yoko? Det är ju en cool idé, textmässigt i alla fall. Men för det andra, ironiskt nog likt Yoko Ono, så är fan inte detta bra. Vad i hela helvete skedde här? Verserna är det väl inget fel på alls, men jag tål inte refrängen. Och upprepningen av ”Yoko Ono” med den kvinnliga rösten känns som ”crinch” på hög nivå. Nej, platt fall.

”Coming Home”, lite mer åt ballad hållet igen. En bra refräng men den sticker inte ut speciellt mycket, lite slätstruken.

”All For A Hallelujah”, nu börjar jag se den här röda tråden jag nämnde tidigare igen.. Snacka om enformig refräng? Kom igen nu Kissin Dynamite, ni började starkt från början på denna skiva. Hämta er igen.

”No One Dies A Virgin”, något spännande låttitel.. Men låten börjar med ett bra drag i alla fall. ”No One Dies A Virgin, in the end life fucks us all”. Det känns parodiskt på något sätt, som Steel Panther men som de inte tagit steget fullt ut. Helt okej refräng, men det spretar hejvilt nu känner jag. Snygga gitarrpartier är det i alla fall och trummorna briljerar på denna.

Gone For Good, tillbaka till en ballad. Jag har inget emot ballader alls, men det finns inte ont om dom precis på denna skiva. Men denna är nog den jag gillar mest på skivan. Denna känns väldigt Alter Bridge och Hannes påminner sångmässigt lite lätt om Myles Kennedy i verserna.

Defeat It, här hämtar de sig igen. En bra hook och stark refräng. Snygga gitarrpartier, lite UFO känsla på tonen. Klockrent.

Voodoo Spell, pampigt intro. Lite känsla av andra skivan på denna. Men sedan, refrängen. Inte dålig, absolut stark! Men Belinda Carlisle ringde och ville ha tillbaka sin melodi. (Heaven Is A Place On Earth). Förövrigt inte första gången Kissin Dynamite ”lånar” av någon. Säger bara DNA från fjärde skivan..

Sista låten på skivan, Scars. Avslutar skivan med ännu en ballad. Fin text, lite tyngre rent textmässigt. Skulle kunna vara en Sixx:AM låt. När väl refrängen lyfter, så lyfter även låten.

Sammanfattning:

Problematiken med denna skiva är att den är helt enkelt för spretig. Ena stunden är det renodlad partyrock, andra stunden någon typ av Steel Panther parodi och ena stunden tyngre samt mer allvarligt. Svårt att få grepp om skivan och det blir inte lättare då låtkvalitén skiftar hejvilt ungefär från mitten av skivan och framåt. Det är synd, skivan börjar extremt starkt. Sedan efter låt nummer fyra, så dalar det väldigt fort. Produktionen är super, Hannes sjunger som vanligt riktigt bra, gitarrerna har både bra ton och snyggt ljud, samt spelandet är också fantastiskt. Men det sitter i låtarna och det är det som drar ned betyget. Det här är en platta som man plockar ut låtar i från och lägger in i sina spellistor. Men att spela den rakt igenom? Nej den är inte byggd för det tyvärr.

Artist: Kissin Dynamite

Album: Not The End Of The Road.

Skivbolag: Napalm Records.

Releasedatum: 21/1-2022

Bästa spår: Only The Dead, What Goes Up, Not The End Of The Road.