Ny recension: Reckless Love – ”Turbo Rider”.

Det finska Reckless Love är nu tillbaka med sitt femte studioalbum “Turbo Rider”. 11 spår utgör nya skivan och soundet som bandet själva beskriver är ett återbesök till t.ex. 80-talets spelvärldar. I mitten av soundet finns 80-tals teman och synth-vågens moderna samt mörkt talande värld. Bandet dyker djupt in i spelvärlden och filmkänslan i genren samt eran. Plattan skulle ha släpps 25:e februari men blev framskjuten till nu på fredag den 25:e mars, pga problem med leverans av fysiska exemplar av skivan. Förståeligt och helt rätt val i mitt tycke. Många vill lyssna på skivan första gången fysiskt.

Denna skiva börjar med det kolossalt energifyllda titelspåret “Turbo Rider”. Ett renodlat synthwave intro inleder, som bryter av med tyngre gitarr, bas och trum-markeringar. Sedan åker tåget iväg med ett Judas Priest osande riff, Olli Herman (bandets leadsångare) i hög falsett och ett shreddigt solo instick av Pepe, deras gitarrist. Vi går ned lite på verserna, vilket gör sig jävligt bra. Låten får på så sätt andas och det gör att de olika delarna som ska lyfta låten verkligen gör det. Olli får ta plats och låten drivs framåt på ett snyggt sätt i form av synthwave feelingen. Snygga instick av elektroniska gitarr drop också. Pre-chorus får Olli sjunga lite elakare och riffet får återigen ta mer plats. Sedan får vi en refräng som lyfter rejält, där vi snackar en rejäl fusion på hur låten är uppbyggd. Klockren låt inom denna genre. Den här låten känns hungrig och nytänkande. “A running hybrid to the core”, som Olli sjunger, det sammanfattar verkligen låten, för nog är det en snygg hybrid av lite olika influenser och genrer. Pepe briljerar verkligen här, både i riff och solo.

Sedan över till spår nummer två, “Eyes Of A Maniac”. Här är det lite mer “low-key” och det infinner sig ett lugnare tempo. Men den gör sig väldigt bra efter första spåret. Det infinner sig en bra fusion genom att verserna är lite mer renodlad 80´s synthwave och sedan kliver gitarr riffet in på refrängerna och tar plats, vilket gör att refrängen får sig ett lyft. Väldigt hookig refräng, den sätter sig väldigt fort. Osar sommar, en kall pys, ett par sköna 80-tals solglasögon och en varm strand.

Outrun, första singeln som släpptes. Introt osar verkligen 80-tals film soundtrack. När jag hörde denna första gången fastnade jag inte alls för den för att refrängen lyfte inte alls enligt mig. Nu har den vuxit inpå mig. Kanske är det att våren är i stort sett här och sommaren är runt hörnet. För om det är något jag känner är det att denna kommer gå varm i sommar. Den har inte världens största refräng som lyfter, men den behöver nog inte det heller. Den gör sig bra i bakgrunden, på en altan där solen skiner. (Ja vi fattar Rasmus, någon längtar efter sommaren..). Visst, refrängen kanske hade lyft mer om man likt tidigare låtar haft lite mer tryck i gitarr och trummor. Men vafan, låten är riktigt skön och den ger mig en varm känsla av nostalgi.

Kids Of The Arcade, intro/refräng lite inspirerat/lånat av “Prisoner” av Miley Cyrus och Dua Lipa, från 2020. Nåväl, skulle också kunna vara med i en diverse 80-tals film. Synthljudet på denna känns stundtals som något från “Snuten i Hollywood”. Snyggt, det tar inte över utan det sticker fram bra då och då. Stark hook i refrängerna, den sätter sig också väldigt fort på hjärnan, men är det för att jag känner igen det från Miley Cyrus? Solot av Pepe är snyggt i vanlig ordning. Kan bli en fan-favorit.

Bark At The Moon (Ozzy Osbourne cover). När jag läste detta tänkte jag, varför gör man cover på just denna låt? Jag hade ett gott snack med Olli Herman för några veckor sedan (intervju kommer upp i veckan) och där får ni läsa hur det kommer sig att det blev just denna. Men kort kan jag säga att det handlar om att deras producent (också extremt duktig musiker) pitchade denna för dom då han tydligt kände att den skulle göra sig bra i synthwave elementet. Vad tycker jag om denna låt då? Ja den passar då helt klart i en synthwave form. Det är en solid cover och jag föredrar helt klart att man gör en helt ny take på en cover, om man ska göra en. Med det sagt, jag hade hellre kanske haft en till en egenskriven låt på denna plats, i stället för denna cover. Jag kommer nog inte spela den på Spotify, men jag kommer njuta av den när den spelas upp på vinylen.

Prelude (Flight Of The Cobra), ett instrument spår, som osar “Flight Of The Bumblebee eller”“Eruption”. Väldigt Van Halen/Extreme känsla på detta spår. Fantastiskt bra spelat av Pepe, i vanlig ordning. Coolt spår, passar temat, kanske lite väl gjort och även lite filler. Älskar titeln dock.

Like A Cobra, jag får lite vibes i synthintrot av “True Survivor” med David Hasselhoff från King Fury filmen. Också lite Night Crawling av “Miley Cyrus”. Jag gillar verserna, dom är väldigt sköna och har ett rätt bra driv. Nästan lite melodi-gitarrer a la modern In Flames stundtals på verserna. Refrängen lyfter tyvärr inte alls, det går mig rätt fort förbi. Synd. Plus på ett riktigt snyggt solo av Pepe.

“For The Love Of Good Times”, fortsatt kraftigt synthwave som dominerar verserna och även lite mer low-key i tempo här också. Även här känner jag att refrängen inte riktigt lyfter heller. Det är inte dåligt, men jag börjar sakna lite av den fusion som etablerades med de tre första spåren. Känns som vi nu ett tag lutar mer åt synthwave och mindre åt fusion. Det är ju ett riktigt skönt spår, men kanske mer en låt som går förbi en i bakgrunden när man sitter ute på sommaren.

89´sparkle. Nu händer det något. Ett funk element kommer in, a la Daft Punk. Lite mer poppig synthwave med en typ av funkig fusion. Det funkar, och kommer helt klart vara lite av en sommarplåga, i alla fall för mig. Den växter mer och mer ju mer man lyssnar på den dessutom.

Future Lover Boy, lite mer i stil mot de första tre låtarna på skivan. Lite mer upptempo. Större refräng och lite mer tryck i gitarrerna. Men det är något som saknas, den lyfter inte fullt ut. Men klart ett lyft i drag och tryck i refräng än vad det varit på ett tag. Stick/pre-chorus är kanske nog det bästa på låten.

Sista spåret, Prodigal Sons. Jaha nu snackar vi. Mer tryck, elakare gitarr som driver i intro/vers. Nästan lite mer metal/synthwave fusion här. Uppskattar att man tagit det lite tyngre på denna låt och att man framhävt lite mer tryck i trummorna. Ogillar dock STARKT hur abrupt låten slutar. Denna växer också ju mer man lyssnar på den, men det är även här något som gör att det inte lyfter till skyarna.

Sammanfattning:

Är det här Reckless Love´s starkaste skiva? Svar nej. Det börjar starkt men i mitten börjar det dala. Men jag uppskattar att de provar lite nya stilar och fortsätter involvera en fusion i stilar. Det kommer dock med en fara, vilket är att vissa inte riktigt får grepp om dom som band. Tyvärr är denna platta riktigt ojämn och det är lite av Reckless Love´s svaghet. De är alla riktigt skickliga musiker och de spelar jävligt bra tillsammans. Dom låtar som är starka, de är RIKTIGT starka. Men det pendlar alldeles för mycket i låtkvalitet. Jag gillar också synthwave fusionen som infinner sig, men jag måste vara ärlig och säga att de var lite väl sen på det tåget. Jag hade också önskat att man tagit fusionen lite längre. Jag kan tycka att synthwave bitarna präglar denna platta lite för hårt. Vissa låtar hade mått bättre av mer tryck trummorna och låtit gitarrerna kommit fram mer. Vissa låtar känns som de har bra potential, men inte riktigt lyfter.

Nåväl, gillar man synthwave/retrowave tror jag att man hittar en hel del gott här. Den har en bra “80´s nostalgic vibe” och vissa av låtarna blir farlig i sommar. Men helheten på skivan är inte jättestark, tyvärr.

Betyg: