Nytt album av “the force of nature” som är Slipknot. Första albumet sedan “We are not your kind” från 2019.

Jag tyckte förra plattan var en av de bästa alster de någonsin har släppt. Jag tycker ärligt att Slipknot hållit en extremt hög nivå sedan… Ja, början av karriären. “Men Slipknot slutade ju vara bra efter IOWA”. Nej, du har rätt till din åsikt, men ledsen att säga det, du har fel, din j*vla gatekeeper.. Oj, nu tappade jag bort mig, vad skulle jag komma med här? Ja just, nytt album av Slipknot!

Förväntningarna är höga, nytt album är alltid spännande och jag tycker Slipknot varit duktiga på att utveckla sig och experimentera med sitt sound. Det gör dom även här.

Spår ett, Adderall. Första gången jag hörde spåret tänkte jag, säkerligen likt ni andra som hört spåret, “vad i hela helvete händer här?”. Är detta Slipknot eller ett Depeche Mode spår? Men det sätter tonen för skivan och introt är väldigt läckert. Jag har nog aldrig hört Jay Weinberg spela så här enkelt och rakt. Nästan så jag tror det är en trummaskin. Låten är speciell och den retar garanterat gallfeber på tidigare nämnda “fans”. Den är lite hypnotiserande, refrängen är galet cool. Det händer en hel del och den känns väldigt flytande. Pampigt att öppna med ett spår som detta. Bryter av i den tidigare Slipknot strukturen. Corey´s röst gör sig riktigt bra på ett sådant spår dessutom, men det vet man ju sedan tidigare, med exempelvis Stone Sour’s material.

Nästa spår, The Dying Song (Time To Sing), mer åt det klassiska Slipknot som vi känner till. Ni vet, lokomotivet som kommer i hög fart. Ösig, pampig och tung som bara den. Jag älskar stämmorna i låten, som kommer i refräng och intro. Det är en snygg fusion av klassiska verser och en refräng som lyfter rejält. I vanlig ordning snygga gitarr inslag av Jim och Mick. Även snygga inslag av Sid (DJ). Jay spelar sinnes tekniskt och allt flyter på så jävla bra. Det är melodiöst men ändå fullt av aggression. Garanterat farlig låt live. Jag läste i Sweden Rock Magazine att Clown säger detta kanske är Corey Taylors bästa insats på en skiva hittills. Jag håller med. Ur en sångares perspektiv det vill säga. Growlet låter fantastiskt, clean sången lika så och bytena emellan är klockrena.

The Chapeltown Rag ösig och klassisk Slipknot låt. Introt är väldigt Vol.3. Den här låten om någon är i linje med “äldre” Slipknot. Ja, det kommer en mer melodiös refräng än vad det kanske förekom på exempelvis första skivan som Slipknot släppte. Men verser/bryggor är brutalt aggressiva. Bra driv i trummor på refrängerna. Snygga inslag här och där, händer mycket. Klockren, helt enkelt. Snygga “tempo” ändringar.

YEN. Kanske min favorit på skivan. Jo, det är det nog. Annorlunda, nyskapande och en refräng som heter duga. Atmosfärisk och dynamisk. Lätt en av Slipknots topp 10 i mitt tycke. Svårt att inte falla in i refräng, nickandes med huvudet, lätt hypnotiserad. Texterna på denna skiva är verkligen on point. Smärta och nerv. Sitter nog mycket i Clown och hans förlust av sin dotter “Gabrielle” som gick bort 2021. Aggression, nerv, ledsamhet, tomhet och att vandra på en helt ny väg sedan dess. Är inte denna skiva ett form av utlopp och konst så vet jag inte vad som skulle klassas som det.

Hive Mind. Läckert intro, lite Halloween känsla. Riffet som kommer därefter, köttigt värre. Jay visar återigen att han är en av världens bästa trummisar och Jim och Mick levererar gitarrslingor i vanlig ordning. Oljefatet är tillbaka. Fan vad jag älskar oljefatet. Gillar körerna och groovet. Garanterat farlig live också. Refrängen bryter av klockrent.

Image credit: Jonathan Weiner

Warranty, de fortsätter med ösiga, tyngre låtar. Jävligt arg låt. Klassiska körer på refrängen, a la tidigare Slipknot. Typ “The Heretic Anthem”. 2:34 ca, körerna, GÅSHUD! Atmosfäriskt och stort. Jag gillar verkligen dom inslagen.

Medicine For The Dead, ännu ett ballt intro som sätter standarden. Sid kan verkligen framkalla ljud från helvetet. Jäkligt groovy riff som inleder denna låt. Låten andas bra då det bryter av lite i struktur från tidigare låtar. Lokomotivet får vila lite. Lite “Devil In I” känsla på gitarrerna och effekterna på verserna. Refrängen är brutalt bra, stämmorna lyfter den till skyarna.

Acidic, ännu ett intro som kan ge en lite mardrömmar. Inte IOWA introt mardrömmar men ändå. Kanske en av de fetaste riffen på plattan. Snyggt att basen får ta plats på verserna. Denna låt är lite åt samma håll som första spåret, flytande. Kanske inte den mest klockrena refrängen men den har något skönt över sig.

Heirloom, pampigt intro med trummorna. DJ Sid leker av sig lite. “Chuggit“ värre av gitarristerna. Denna kanske inte sticker ut i mängden på skivan. Den är bra men försvinner lite i bruset.

H377. Ösig vers och jag imponeras i vanlig ordning hur Corey helt plötsligt går in i något Eminem mode och rappar/growlar på samma gång. Jävligt ballt och bra. Kanske den ösigaste låten på skivan.

De Sade, kanske plattans snyggaste verser. Just dom där “gan, gan, gan”. Pre-refräng är läcker också och refrängen är lite i stil med “All Hope Is Gone” albumet. Extremt bra spår.

Finale, lite Iron Maiden känsla på introt, med basen och känslan. Snyggt med pianot och melodin i sången är helt fantastiskt. När stråkarna kommer in, gåshud, igen. Texten, ni kommer ihåg vad jag sa om Clown? Lyssna ordentligt på känslan och texten. Refrängen är galet stark. Det här är SNUFF, version 2 i mitt tycke. Hur den bygger med körerna, jävlar vad pampig den är.

Sammanfattning:

Smärta, nerv, bra melodier, allt man gillar med Slipknot, fusionen av aggression, ösigt och det melodiösa, melankoliska smärtan. Det här är ett jävligt bra album i sin helhet. Plocka inte ut låtar från denna. Lyssna rakt igenom. Åk med på resan som denna skivan är. The End, so far.

Artist: Slipknot

Album: The End, So Far

Releasedatum: 30/9 – 22

Skivbolag: Roadrunner Records

Betyg: