Ny Skivrecension: Alicate – ”Butterfly”.

Alicate – Butterfly (7 Oktober 2022)

Bandet i fokus för dennna recension är det svenska melodiska hårdrocksbandet Alicate. Det var en ny bekantskap för mig och informationen är lite sparsmakat när jag gör enkla sökningar på google. Bandet grundades redan på 1980-talet av Jonas Erixon på leadsång och gitarr, samt Fredrik Ekberg på bas och bakgrundssång. Bandet kom fram i en tid då väldigt många band i Sverige växte fram lite överallt och släppte egna demos och kanske en singel. Som jag förstått så har band som Alicate och liknande svenska band på den tiden lirat mycket på livegig för att ses, hörts eller önskat att bli upptäckta. Alicate måste ha varit ett sådant band ifrån den tiden.

Av infon så börjar bandet andra era ifrån 2006 när de kraftsamlar och jobbar på ett första album. Redan här får man ha i åtanke att det är en ny era inom hårdrocksvärlden och inspelningsmöjligheter. Hårdrock säljer eller syns inte lika mycket längre, men genreträdet är väletablerad och en rik historia med mycket fans och beundrare. Så småningom har internet exploderat och streamingtjänster som inneburit nya omställningar till musiker och att behovet att synas har blivit viktigt igen. Sedan den nya eran började för bandet så har de släppt tre fullängdsalbum som bedömts som framgångsrika inom genren melodisk hårdrock: World of Anger (2009); Free Falling (2013); Unforgiven to Be Forgiven (2018). Av att döma är bandet ett populärt liveband.

Jag får två första intryck av den nya skivan Butterfly. När jag tittar på omslaget så är det första jag tänker på är det klassiska grungebandet The Melvins skivomslag till deras hyllade skiva Bullhead (1991). Det omslaget pryds av en en färgad bakgrund och en fruktkorg med ett vinglas lite åt sidan. Butterflys omslag är estetisk rätt likt, men inte till själva detaljerna. Bakgrunden är enfärgad, men fruktkorgen utbytt mot vad jag tror är en måne. Sen istället för frukt, så har vi en fjäril, en blomma och tre blad. Bedömingen är att jag gillar omslaget och att det väcker intresse, det är ett omslag man skulle kunna rama in. Mitt andra intryck när jag provlyssnar är att jag får lite känsla för den amerikanska melodiska gruppen Giant som släppt mycket bra material. Och mycket riktigt, i promoinformationen står det att Jonas Erixon bland annat har sammarbetat med Giant rätt nyligen. Min förhandskänsla har alltså lett mig in i bra dager redan. Jag vill bara innan jag gå vidare att verkligen tipsa om Giants låt ”Lost in Paradise” ifrån skivan ”Time To Burn” (1992). Låten är helt fantastiskt och omslaget är verkligen coolt.

Promoinformation gör gällande att nu skall Alicate släppa låtmaterial på Butterfly som är mer ”10 hi-octane”, alltså hårdare låtar! Låt oss nu se då hur detta uppfylls?

  1. I Can Run – Öppningsspåret och det intrycket får man ganska snabbt då låten byggs upp med sångrader och sedan med en större ljudbild och gitarren som kör igång. Här får jag lite känsla av Arenarock. Låten fortgår med Erixons sång och alla instrument som spelar i sin rytm och takt. Jag tycker låten är bra, men det jag hade saknat var att det skulle vara lite högre tempo i musiken och att Erixon skulle sjungit med en kraftigare röst. Gitarrsolot är inget särskilt senare tyävrr, det känns som att det är matning på något invant. Det är synd för skelletet finns där för hela låtuppbyggnaden, men hade tempot och sången varit annorlunda så hade det höjt låten ännu mer.
  • My Last Godbye – Nu blir det bättre med en gång för Erixon sjunger kraftfullare och mer inifrån, det är det som hade räckt med föregående låt för att höja den. Men här blir det kraftfullare då alla instrument spelar på mer känsla och då framhävs i ljudet på ett tydligare sätt i en typiskt låtuppbyggnad som är slät, vilket ju är kännetecken för melodisk hårdrock. Körsången efter 2:50 är fint tänkt, men jag tror ärligt talat att det inte hade behövts utan blir ett lite onödigt avbrott. Gitarrsolot som börjar strax efter 3:30 är mycket starkare än föregående låt, för här får jag känslan att den spelas på bättre känsla. Hade kören tagits bort och det istället skett en fin övergång till själva gitarsolot så hade det stärkt låten och hårdrockskänslan. Men detta är hittils den bästa låten och första jag kan känna av lite ”10 hi-octane”.
  • Butterfly – Nu blir det finsång här. Erixon sjunger väldigt fin och känsligt och jag får faktiskt vibbar av klassisk svensk melodisk rock – och popmusik ifrån förra seklet. Varför kan jag inte sluta tänka på Tommy Nilsson när jag hör sången? Den melodiösa inledningen framhävs av att keybordens ackord tar sin plats och även senare akustisk gitarr, men den släta uppbyggnaden där alla medlemmarna bär upp låten tillsammans märks, teamwork helt enkelt. Här byggs en känsla hoos mig att bandet verkligen tar fram sin melodiska sida och musikaliska kompetens. Vi har då inte att göra med några måttstockar som är ”10 hi-octane”, utan gruppen verkar ha lite av en trygghetszon och jag får känslan att i låtar som dessa så är Erixons röst mer passande. Helhetsintrycket är att detta är en låt som passar utmärkt live, när publiken får vara med och delta och kan ta fram sina ficklampor ifrån mobilerna. I audio kommer kanske inte samma känsla till att man kommer ihåg låten eller låter den rulla varmt, utan bara spelas i bakgrunden. Men eftersom Alicate är ett upräglat liveband så har de faktiskt fått fram en bra ballad måste jag säga. Se till att spela den på kommande turné!
  • Rise Once Again – Nu blir hårdare rock och Erixon sjunger lite hårdare. Här känns produktionen slät på ett bra sätt då låtens uppbyggnad och melodier är ganska stabila rätt igenom, de jammar sig fram. Och gruppen bryter det med att det äntligen hörs en övergångsfas efter andra refrängen som åtföljs av ett fint gitarsolo med bra känsla som jag hade önskat redan på My Last Goodbye. Jag tycker gruppen anpassar bra i tempot och rösten är hårdare. Åter igen hade jag önskat lite mer känsla ifrån Erixon i sången även om styrkan är bättre. Men om jag förmodar att låten kanske inte skapades som albumets hårdaste låt, så tycker jag det är ok.
  • Monday – Nu är vi där som jag var inne på när jag analyserade Butterfly. Här känns det som att gruppen går in i sin trygghetszon och kör melodisk rock, något lägre tempo, körer och mer jamming där slätheten skall få alla medlemmarnas instrument att spela i bra takt. Dessutom bjuds det på solo i både keybord och gitarr som är ganska fina. Det är i låtar som dessa jag upplever att Erixons röst passar bra och där han kan köra på komfortabla stämmar. Låten är en mycket bra melodisk rocklåt. Den följer regelboken på hur man skall producera och arrangera en bra låt. Jag upplever att detta är en stark låt ifrån gruppen som de antagligen är mycket nöjda med själva, men kanske inte den som lyssnare kommer att minnas bäst eller spela på repeat.
  • We Will Get Bye –  Återigen trygghetszonen. Bandet bjuder på en fin, slät och bra uppbyggd melodisk rocklåt där jag återigen får vibbar av förra seklets svenska melodiska pop – och rocklåtar, lite likt som jag bedömde Butterfly, men nu inga akustiska gitarrer. Här får Erixon sjunga i sin röst där den är som tryggast. Återigen får man säga att låten är en bra melodisk rocklåt som bandet säkert är nöjda med själva, men jag vet inte om den kommer spelas på repeat av lyssnare.
  • Let It Out – Nu blir det mer snabbare. Jag gillar hur Erixon försöker stämma sången efter tempot, men återigen får jag uppfattningen att känslan i rösten inte sitter där riktigt när tempot skruvas upp. Visst tar han i refrängen, eller när han skall ”Let It Out”, eller när han slänger en katchig fras som ”You know what i´m talking about”. Men jag saknar mer av det i sången rakt igenom hela låten, känslan är att han inte framhäver rösten framför instrumenten utan här skall slätheten stämma (trygghetszonen), då i åtanke med låtens tempo och titel. I tempot, låtiteln och textens innehåll får jag en känsla av det amerikanska pudelrockbandet Danger Danger och framfrallt deras andra album ”Screw it!” (1991). Men skillnaden där är att Danger Danger spelar mer likt ”10 hi-octane” och att Ted Poley har känslan och volymen på sin sida. Det kanske är orättvist att jämföra, men jag fick de vibbarna av låtens titel och av dess budskap, dessutom använde Danger Danger även de bakgrund- och körsång i flera låtar även om det är en annan undergenre. Låten är en feelgood låt och bra melodiskt uppbyggd, men tyvärr saknar jag det i rösten som hade höjt den ännu mer.
  • Out Of Control – Nu blir det hårdrock, då låten inleds med ett tungt riffande. Denna förvandlas till en låt med snabbare tempo då det märks på trummslagaren håller den takten. Jag tycker Erixon anpassar rösten ganska bra den här gången. Runt 1:16 märks också varför bandet är ett melodisk rockband istället för mer åt heavy metal. Det blir ett kort parti bakgrundssång där Erixon gör tillägg, och sedan går kören igång och sjunger ”Out Of Control”. Hade det varit mer heavy metal så hade bakgrundsången skippats och basen hade hållt leaden i nån sekund innan Erixon hade dånat ut ensam låtens titel! Jag får vibbar hur Joey Tempest gjorde i Europes debutskiva och låten ”In The Future To Come”. Varför jag drar dessa paralleller är ju för att låten inleds tungt och tyngden hänger sedan med plus tempot i trummorna, såsom det blir uppbyggd. Jag tycker Erixon gör ett bra jobb, Men hade det varit ”10 hi-octane” till sitt esse, som låten såklart hade potential att vara, så hade bakgrundssången tonats ner och Erixon skulle ha tagit mer plats själv och betonat låtens titel med en kraftigare röst. Men om måttstocken håller sig till melodisk hårdrock är det återigen en välproducerad låt som jag tror bandet är ganska nöjda med. Men potentialen för en tyngre röst och som hade kanske etsat sig fast hos fler lyssnare och blivit lite mer ”wow”.
  • Highway – Nu blir det lägre tempo och bandet går mer mot sin tryggade zon med en powerballad, då jag tycker instrumenten visar på en viss tyngd utefter tempot. Bandet jammar på fint och slätt, och Erixons röst passar. Här tycker jag återigen att när Erixon är i sin trygghetszon så får han bättre känsla i rösten och sjunger mer inifrån. Det är väldigt klokt textmässigt tycker jag att sjunga en låt om att vara på motorvägen, köra bilen och drabbas av känslostorm och lite olycklig kärlek. Det är ett framgångsrecept som fungerat i Pop- och rockvärlden och det kan nog många relatera till. Jag tycker detta är en av de starkaste låtarna på albumet.
  1. Done For The Weekend – Avslutningspåret och redan på titeln så passar det bra. Annorlunda inledning där Erixon inleder med att sjunga mer finkänsligt och i bakgrunden, där inlendingsången avslutas med ett coolt tillägg av ett fint gitarriff (gissar på att det är en trop). Jättefin inledningn som sedan kommer igång då där trummorna slår lite hårdare och byter till högre takt, och där Erixon drar igång med ”Hey yey”. Texten är jordnära och relaterbar, då den behandlar en vanlig arbetsvecka som äntligen går mot sitt slut på fredag där man checkkar ut. Och återigen är låten i ett tempo där vi får höra det bästa ifrån Erixons röst då han får igång känslan och sjunger inifrån, synd att han inte sken av samma känsla i rösten i flera av de andra låtarna där jag tyckte det saknades. Låten igenom efter inledningsfasen har en fin uppbyggnad som man får lite vibbar av arenarock och gitarren gör sin beskörda delen av jobbet också med bra känsla. Låtens sista del består av ett fint parti med handklappningskänsla och Erixons röst går tillbaka i bakgruden med lite finkänsla. Jag tycker gruppen avslutar snyggt och denna låten gör sig nog bra live.

Sammanfattning: Det har varit spännande att bekanta sig med Alicate. Som bakgrundsinfon som följde med Promon så har jag utgått ifrån bandets melodiska stil men också att det stod att flera låtar skulle spela mer åt ”10 hi-octane”. Min samlande bedömning att detta inte efterlevdes helt och hållet. Det som saknades tyvärr att Erixons röst i flera av dessa låtar saknade rätt känsla och styrka som kunde ha höjt flera av dessa låtar som skulle aspirera på att vara tynngre. Det är synd, för potentialen fanns verligen där. Gruppen har ett bra skelett som synnerligen består av kompetenta musiker som kunde växlat upp ett hack till. Men när bandet är i sin trygghetszon som jag identfierade med något lägre tempo och mer melodiös stil med slät produktion, då låter det mycket bättre. Jag ger betyget 6/10 då jag ändå tycker att det är ett bra jobb överlag ifrån bandet och det skulle vara kul att se de live i någon följande turné då de verkar vara ett utpräglat liveband.

 Band: Alicate

Albumtitel: Butterfly

Bolag: GerMusica

Release: 221007

Genre: Melodisk Hårdrock, AOR

Bästa låtar: My Last Goodbye, Butterfly, Highway, Done For The Weekend

Betyg:

Recension av: Anhony Ceylan

Liked it? Take a second to support The Maloik Rock Blog on Patreon!