Ny skivrecension: Alien – Into the future

Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål; är det en metafor som skulle kunna etikettera Alien? Deras debut slog ner som en vätebomb i Sverige på 80-talet. A.O.R på Trackslistan, en genre Kaj Kindvall skydde som elden! Det ska väl tilläggas att låten i sig var en tuffare version av The Marbles: ”Only one woman”, skriven av genierna bröderna Gibb. Uppföljaren ”Tears don’t put out the fire” var det jag menade med a.o.r. Den fick en kort sejour på denna eminenta lista, men ändå.

Bandet bildas i rikets andra största stad 1987, ett år senare damp debutalbumet ut på skivdiskarna. Musiken visade sig vara ren a.o.r. – manna från himlen. Helt plötsligt fanns det ett band som gick att jämföras med amerikanska superband. Till skillnad från många andra svenska band så var detta pure a.o.r, inte melodiös hårdrock. Sångaren Jim Jidhed, Sveriges svar på Steve Perry var gruppens främsta vapen. De flesta låtarna på plattan tillhörde epitetet: extra minnesvärda. Enligt mig så var produktionen dessvärre ljusår från den titeln. Detsamma gällde även US versionen som kom ut 1989. Visst, lite mer organisk, lite mer djup, men ändå för tunn ljudbild och för litet bett, därav att gruppen trots ett knippe guldlåtar aldrig tillhörde några av mina favoriter. Det ska nämnas att det var en välrenommerad producent vid namn Chris Minto (Pat Benatar, Rick Springfield, Brett Walker, Kiss) som rattade plattan.

Jim Jidhed slutade abrupt när de eventuellt var på väg mot stjärnorna. Det medförde inte bara att en gudabenådad sångare utgick, utan även en genialisk låtskrivare. Ersättaren på uppföljaren Pete Sandberg (Von Rosen, Madison, Snake charmer, Midnight sun, Silver Seraph, Opus Atlantica) gjorde inte bort sig, men låtarna som han var delaktig i var på tok för undermåliga. Jim Jidhed släppte dock en platta som jag rankar högre än Aliens debut, mycket på grund av en muskulösare ljudbild. Hans soloalbum Full Circle från 2003 var en orgie utav starka verser, högoktaniga refränger och en adekvat produktionsbild. Som vapendragare hade han Tommy Dennander, även om det mesta kom från Jim själv. Dock var merparten av materialet som för övrigt kom ut på svenska Atenzia Records en milstolpe i svensk a.o.r, tillsammans med Dennander/Frederiksen – Baptism by fire, Mikael Erlandsson – The 1, W.E.TRise up och Work of art – In progress. En petitess, nu när jag tänker på det, fyra av fem ovanstående fluffdjur kom ut på 2000-talet, inte under åttiotalet

Undertecknad passade på att besöka 3 dagars Firefests 10-års jubileum i Nottingham 2013. Det jag fick uppleva på scenen var den urkraft som saknades på debutplattan. Det var en fröjd för såväl ögat som örat att se Alien beträda och dominera brittisk jord. 2014 släppte de ett helt nytt album Eternity, återigen med Jim Jidhed vid sångstativet. Nu jäklar skulle det bli åka av! Mina förväntningar var skyhöga. Skulle detta alster återigen osa stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål? Njet, så blev inte fallet, utan snarare en tåfjutt, en meter utanför stolpen. Borta var den magi som omgärdade ”Jamie don´t remeber”, ”Go easy”, ”Brave new world”, ”I´ve been waiting” och ”Tears don´t put on the fire”. Det var inte så att albumet var uruselt, utan snarare ett gediget hantverk, men i jämförelse med debuten total intetsägande och själlöst. ”Unbroken” och ”What goes up” var de som stack ut mest på denna besvikelse.

Sex år senare dyker Aliens tredje platta med Jim Jidhed ut. Alien består nu av Jim Jidhed, Tony Borg och Toby Tarrach. Förväntningarna är denna gång måttliga. Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål; är det dags igen månne? De har onekligen ett musikarv att förvalta. Janet Morrison Minto involverades återigen att skriva texter till de åldrande vikingarna. Det första som slog mig var den betydligt tuffare skruden på inledningsspåret ”You still burn”. Instinktivt fördes tankarna till 220 volts underbara platta Eye to eye (1988). Den började lite som DisturbedsDown with sickness”. Ska man etikettera tingesten så ligger nog hårdrock närmast, fast fortfarande med två melodiösa åror till hands. Efterkommande ”Night of fire” lånar friskt från Gary Moores – ”Over the hills and far away”. Melodiös hårdrock med krigiska tunga trummor, irländsk folkmusik och en riktigt bra refräng. Tredje låten är döpt till ”War scars”. Gruppen fortsätter på den tunga inslagna vägen. Refrängen sticker ut riktigt ordentligt. För mig passar detta som handen i handsken.

Hittills finns det inte en tillstymmelse som skvallrar om korrelationer till förstlingsverket. Inte ens rösten kan spåras till 1988. Det är först i och med ”Time is right” som a.o.r.-rötterna lyser igenom. Parallellt kommer Jims röst mer till sin rätt här, än i de hårdrockigare låtarna, där ett mer ansträngt uttryck i rösten framträder. Det är i detta segment som Jim bör verka; in the Steve Perry territorium. Femte alstret, ”What are we fighting for” inleds rockigt, för att sedan utmynna i något halvdant.

Titellåten ”Into the future”, blandar a.o.r och hårdrock på ett smakfullt sätt. Min upplevelse är att det är där Alien ska placera sig vid ett eventuellt kommande album, precis där. Bombastiskt, svärta och smärta, tungt, melodiöst i kombination med ett klockrent chorus. De konservativa får sitt lystmäte, bandet sitt och jag mitt. Det kallas utveckling utifrån en genre där konservatism är mer regel än ett undantag. Även nästa låt ”Freedom wind” faller in i ovanstående positiva anslag. Balansen mellan melodiskt och tungt för tankarna till Perfect Plan, vilket i sig är en komplimangitorisk hänvisning. Åttonde ”Really wheeling it” är smittad av the good vibes. Tyvärr kan refrängen kläs i ännu mer majestätism än vad som nu anbelangar samtidigt som Jim återigen fastar i ansträngdhetsträsket.

Nästkommande ”Faling down” gör inte bort sig, men i min bok är den aningen för slätstruken. ”In her eyes” är albumets näst sista låt. Äntligen!! Ytterligare en låt där tyngd, melodi och en bra refräng vävs ihop på ett föredömligt Alienskt sätt. Ärligt, trodde inte att gruppen skulle ta med en smäktande ballad. På sista låten ”Children” visar såväl Jim som Alien vad de är kapabla till när deras sinne är klart. Journeyism i kombination med Jims röst som i denna nedtonande molluppvisning faktiskt påminner mer om Michael Bolton än Steve Perry. ”Children” är vacker låt som synkar optimalt till en gripande text. En av albumets starkaste kort!

Stolpe, ribba, stolpe, sedan in i mål? Njaa, den frasen gömmer vi undan till nästa platta. Då har de i mina ögon finkalibrerat balansen mellan tyngd, melodiöst och vassare refränger. Många så kallade fans kommer att hitta fem fel på plattan varav hårdheten lär vara en av dem. Jag tycker dock att det var ett embryo som är värt att applådera så länge de fortsätter bära melodi- och chorusfanan fortsatt högt så högt som de faktiskt gör. Deras bästa album sedan 1987.

Band: Alien
Titel:
Into the future
Genre:
Melodiös hårdrock
Skivbolag:
AOR Heaven
Releasedatum:
27 november 2020
Bästa spår:
Into the future, Freedom wind, In her eyes, Children

Av Mats ”Hammerheart” Widholm