Your one stop place for all things rock!

Ny Skivrecension: Compass – ”Our Time On Earth”.

Compass – Our time on earth

Som jag skrivit tidigare, Bedfordsonen Steve Newman var lite av ett mysterium för mig. Inte i paritet med Illuminate, rednecks, finländare eller Jonas Gardell, mer utifrån hur man som artist tillika eldsjäl kunnat släppa 12 plattor och ändå vara så exceptionellt anonym. För mig var han mannen som överösts av generösa ratingbetyg från öriket…i brist på annat. Själv har jag placerat honom som avbytare i något högt rankat Championship aor-liga-lag. Steve Newman klev dock ur anonymitetsskuggan i och med plattan Ignition (2020), för att på allvar ta upp kampen med brittiska ikoniska band som FM, Vega, Magnum och Cats in space. Med ett bloddopat självförtroende tar han månne nästa steg i utvecklingen?

Projektet Compass inleddes i slutet av 2017, för att sjösättas nu i april 2020. Mr Newmans vision var att skapa musik som låg lite utanför hans bekvämlighetszon, såväl text- som musikmässigt. Influenserna som han eklektiskt plockade inspiration från, var grupper som Dream Theater, Rush, Saga och Pink Floyd. Synonymt med den genren är långa låtar, något Steve också anammat, ingen låt klockar under fyra minuter, medan merparten av dem pendlar mellan 8–10 minuter. Jag måste vara ärlig med att jag vanligtvis är allergisk till sådana tilltag. Generellt sett skapas det musikonani av musiker för musiker, där såväl melodier som stora refränger sedan länge varslats.

Den saknade pusselbiten var en röst som skulle kunna bära den allvarliga musikaliska rustningen Efter ett antal auditioner föll valet på Ben Green. Steves berättarresa tar lyssnaren från vårt första andetag när vi föds, till dödens ljumma omfamning. Vi bjuds på åtta långa stycken, varav sista alstret är en halvinstrumental konstruktion. Konceptalbumet inleds med den dubbla refrängstarka ”Skies of fire” som klockar in på 8:44 minuter. Trots det, lyckas mitt intresse hålla i sig under hela tiden. Nästkommande ”Our time on earth” ackompanjeras av blytunga Harem Scarem riff, vilka håller upp den drömska melodin på ett föredömligt sätt. Sjätte spåret ”Another life suicide” inleds med tunga Savatage-riff för att senare lindas in med en a.o.r.-refräng, för övrigt plattan och en av årets bästa låtar, dessutom den mest lättillgängliga.

Dessa tre låtar sticker ut mest, resten är bara riktigt bra och ytterst variationsrika. Pendlingen mellan sylvassa gitarrer, tempohöjningar och de melodiska partierna definierar att jag faktiskt kan avnjuta hela plattan, utan otåligt börja fingra på mobilen. Vokalisten Ben Green briljerar verkligen med sin klara röst som är fylld med brutal urkraft – ett fynd. Att Newman adderar melodier som refränger gör att hans influenser känns betydligt mer avlägsna, vilket jag applåderar, samtidigt som det skapas en egen musikidentitet, en välbehövlig glitch i den progressiva hårdrockfåran. Multiinstrumentalisten som typ skrivit allt på plattan avgår med hedern i behåll. Bedfords stolthet går från klarhet till klarhet, och tycks vara inne i en osedvanligt lyckad kreativt stimm. Just införandet av att musiken upplevs lättuggad tilltalar mig som sagt extra mycket. Tungt, melodiskt, vackert och ödesmättade innehåll, med musiker som dels kan sin sak, dels är på bra motivationshumör. För mig får gärna Mr Newman fortsätta att utforska och överraska mig med nya hybrider av progressiv melodisk hårdrock på en uppföljare.

Band: Compass
Titel: Our time on earth
Genre: Lättuggad progressiv hårdrock
Skivbolag: Escape Music
Releasedatum: 24 april 2020
Bästa spår: Our time on earth, Another life suicide, Skies of fire
Betyg: 8/10
Mats ”Hammerheart” Widholm