Ny Skivrecension: Grand Design – ”V”.

Grand Design – V
Def Leppard klonerna Grand Designs femte platta sedan debuten 2009. I och med Def Leppards frånvaro av att låta som de brukar, fyller Grand Design ett avgrundsdjupt tomrum. Deras adelsmärke är precis som gamla Def Leppards starka låtar, magisk stämsång och ultrasnygga arrangemang.

Grand Design är ett band som lyckats yngla fram hits som ”Love sensation”, ”Air it out”, ”No time for love”, ”Get on with the acction”, ”Change me up”, ”Oughtograugh”, ”Let´s rawk the night”, ”You´re gonna dig on it, ”You got me good”, ”10 outta 10”, ”The rush is gon”, ”Thrill of the nite”, ”Face it”, ”Viva la paradise”, ”Love shouldn´t hurt”, ”Its only straight from the heart”, ”Don´t ice me out”, Too late to fall in love” och ”U can´t foll love”. Vart vill jag komma med detta tillsynes menlösa låtrabbel? Jo, jag vill tydliggöra en låtskattkista som magifierat aor-sfären med 18 hits…om musikvärlden sett annorlunda ut idag hade troligtvis bandet legat högt upp på listorna och fajtats.

Thrill of the night (2014), men framför allt Viva la paradise (2018) är med mina ögon sett deras mest helgjutna plattor, tillika de två mest varierade. Frågan kvarstod dock: är det överhuvudtaget möjligt att kunna mjölka ur fler melodier från den urkalkade kon, eller skulle de kunna inspireras mer av grupper som The Defiants, Survivor eller Foreigner, i syfte att dryga ut formeln så att säga, vilket jag upplever är ett måste. Tyvärr valde gruppen istället att göra precis tvärtom. De ville istället lägga mer fokus på de två första plattorna. Nu tillhör jag som tur är för gruppen, en skara av människor som föredrar High `n dry (1981) och Pyromania (1983) framför Hysteria (1987), vilket komplicerar bedömningen en aning. Jag fullkomligt dyrkar soundet; de albumen hamnar exceptionell högt upp i min melodiska hårdrocks hierarki. Fast någonstans måste man ta ställning; har det gått för långt, eller funkar ett varv till?

Jag inleder med lite härligt svensk politisk korrekthet. När något framförs på detta excellenta sätt är det svårt att värja sig. Det finns egentligen inte en dålig låt på plattan, förutom übertjatiga ”Shame on you”. Sju av elva mid-tempo låtar är helt enkelt djävulskt bra: ”Right away”, ”Strandead”, ”Wut are u waiting for”, ”Walknig the wire”, ”Take me to yer heaven”, ”I dunno wat to say” och ”Guilty of luv in The 1 degree”. Denna högst medvetna melodistrategi är en ögonlinstunn skärva som otroligt nog får dem att hamna på rätt köl om plankningsprocessen. En petitess i sammanhanget är att gruppen skulle kunnat varierat tempot i högre grad, något snabbare, något lugnare, för husfridens skull.

Med ett melodisinne utöver det vanliga, utifrån att de målat in sig i ett Def Leppard hörn, skapar Grand Design bombastiska refränger som ackompanjeras av Pelle Saether sköna, men aningen nasalt säregna röst, i synergi med en klockren produktion. Jag har full förståelse att Pelle Saether barnkväkande kan vara en vattendelare för hårdrockinvigda, precis som Nick Workman i brittiska Vega, månne den melodiska rockens svar på Udo Dirkschneider, men mig bekommer det inget.

Å ena sidan, gruppen har återigen må ha sovit, ätit, skitit och andats Def Leppard. Dissekerar man konceptet är det bara att inse att det definitivt inte kommer att funka en gång till…tror jag. Ekon av ekona börjar dessutom anta dysfunktionella former, ungefär som om Pippi Långstrump skulle börja bära Jason Voorhees ikoniska hockeymask. Å andra sidan påminner de lite om aor-pompgrupperna Fortune/Harlan cage som med rosa fingrar lyckas plagiera sig själva med Nasas mest optimala förstoringsglas, utan att lyckas slå knut på sig själva, vilket sig torde vara en omöjlighet. Grand Design kan ståta med att vara den melodiösa hårdrockens svar på AC/DC.

Band: Grand Design
Titel: V
Genre: Def Leppard – AOR
Skivbolag: GMR Music
Releasedatum: 6 mars 2020
Bästa spår: Right away, Strandead, Take me to yer heaven,
Betyg: 7/10
Mats ”Hammerheart” Widholm