Ny skivrecension: Heart healer – The Metal opera by Magnus Karlsson

”Högt uppe, nästan uppe bland molnen formaterade sig två väsen. Örnarna och Gandalf fångade varandras uppmärksamhet och ögonkast. Båda visste vad deras gemensamma tankar bestod av. Varför hade vi inte tänkt på detta tidigare!? Valet att inreda sitt slott i batik framför ett simpelt sms till fåglarna några månader tidigare upplevde Gandalf som något nonchalant sett i backspegeln. I vilket fall som helst, ett storskaligt krig mellan alver, dvärgar och orcher skulle avstyras, bättre sent än aldrig log han för sig själv”. Taget ur vad som skulle kunnat varit världens kortaste fantasybok. Sagan om ringens svar på Jesus är det första som dyker upp i mina tankar när jag snabbspolar mellan kapitlen på Heart Healers debutalbum. Bilden av att han och örnarna i elfte timmen ställer all till rätta igen och låter alla profetior bli sanna. En sådan karaktär behöver bombastisk musik till att kunna agera som krigsherren, trollkarlen, medlaren och insektskocken.

Magnus Karlsson är för mig en husgud av rang. Jag har följt hans musikaliska resa från Last tribe till denna The metal opera. Att multiinstrumentalisten hittat sin egna unika signum i en hopplöst överbefolkad genre är få förunnat. Hans patenterade låtuppbyggnadskonstruktioner tilltalar alla som gillar aor, melodisk hårdrock och traditionell hårdrock. Den glitchen han omedvetet nyttjade för att blidka de sydländska gudarna hos Frontiers records har bland annat visat sig i Last Tribe, Allen/Lande, Bob Catley, Tony O ´Hara, The Code, The Ferryman, Primal Fear, Allen/Olzon, Kiske/Sommerville, Starbreaker och såklart Magnus Karlssons´s Freefall.

Jag intervjuade denna jordnära och mycket sympatiska människa förra året inför hans tredje soloplatta. I den framgick det hur Magnus såg fram mot det projekt som jag nu ska recensera. Han verkligen brann för detta helt egna projekt som Frontiers svarade ja på innan han ens hann skicka mailet. En annan sak som Magnus nämnde var fascination för hur hans intresse för orkestermusik vuxit fram på senare år. Mini Malmsteen han subtilt filat på projektet i nästan 20 år. Resultatet lär bli en storslagen och mångfacetterad rockopera, ett episkt drama där inte mindre än sju gästsångerskor förgyller tillvaron.

Förutom Anette Olzen, Noora Louhimo och Amanda Sommerville har Magnus mest jobbat med män. I jämlikhetens namn jämnar han ut diskrepansen via dessa skönsjungande sirener. Adrienne Cowan (Seven Spires, Sascha Paeth’s Masters Of Ceremony, Avantasia), Netta Laurenne (Smackbound, Laurenne/Louhimo), Youmna Jreissati (Ostura), Ailyn (Her Chariot Awaits, ex-Sirenia), Noora Louhimo (Battle Beast), Margarita Monet (Edge of Paradise), and Anette Olzon (The Dark Element, ex-Nightwish).

1  Awake ft. Adrienne Cowan
2  Come Out Of The Shadows ft. Youmna Jreissati, Margarita Monet, Netta Laurenne
3  Who Can Stand All Alone ft. Adrienne Cowan, Anette Olzon
4  Back To Life ft. Margarita Monet, Ailyn, Adrienne Cowan
5  Into The Unknown ft. Noora Louhimo
6  When The Fire Burns Out ft. Ailyn, Netta Laurenne
7  Evil’s Around The Corner ft. Noora Louhimo, Adrienne Cowan
8  Mesmerized ft. Anette Olzon
9  Weaker ft. Adrienne Cowan
10  This Is Not The End ft
all 7 sirens

Magnus Karlsson – Guitars, Bass, Keyboards
Anders Köllerfors – Drums
Daniel Tengberg – Cello
Erika Sävström Engman – Violin

Episk musik kräver en episk historia. Magnus väver samman en berättelse om en kvinna med helande krafter. Nackdelen med gåvan är att hon blir svagare för varje gång hon använder sin magi. Hon vaknar dock upp helt ovetande om sina krafter för att nyfiket ge sig ut på en lång resa för att utforska vem hon egentligen är. På vägen möter hon karaktärer som vill hjälpa, vill ha hjälp och som vill henne illa. Symphonic metal och konceptalbum går hand i hand. Det känns som om band inte rättar sig efter denna outtalade regel avpolletteras de lite snyggt från skivbolagagskontraktet.

Symphonic metal/operetic metal är en heavy metal subgenre som kategoriseras utifrån sina orkestrala arrangemang och komplexitet. Banden är oftast influerade av klassisk musik, vilket ger dem sitt sound. Nightwish, Epica, Within Temptation, Xandria, Delain, After Forever, Leaves’ Eyes, Sirenia, Tristania, Edenbridge, Evanescence, Souls of Diotima, Dark Sarah och Serenity. Oftast är det kvinnor bakom mickstativen vilka oftast har en klassisk skolad röst till sitt förfogande. Det betyder att Kicki Danielsson och Anna Book inte behöver fundera på den genren överhuvudtaget.

Within Temptation/Sharon den Adel, The Dark Element, ex-Nightwish/Anette Olzon, Delain/Charlotte Wessels, är mina absoluta favoriter eftersom de i mina öron lyckas utkristallisera sig i mera poppiga refränger och större variation än deras konkurrenter. Hur lyckas nu Magnus bemästra den levande orkestern, sångerskorna, arrangemangen, verserna, refrängerna och dessutom knyta ihop operasäcken samt hålla reda på vilka skor som tillhör vem?

Detta ambitiösa projekt inleds relativt soft med ”Awake”. Introt är överväldigande; bombastiskt haglar det klippblock, sedan lugnar det ner sig för att utmynna i vad jag upplever som Maggie Riley-musik framförd av bedårande Adrienne. Är det något dåligt? Definitivt inte, förklädd pop är en otroligt underskattad källa. Gitarren skär genom de grandiosa arrangemangen likt en trasig drönare i ett kokainfält. Efterföljande ”Come out of the shadows” inleds lika grandiost, men adderar istället upp lite halvt dubbeltramp och mer traditionell Magnus Karlsson hembygge. Även här får jag Maggie Riley vibbar, tills en av tre sirenerna på låten genomför en-lungor-utanför-kroppen-upplevelse. Det är liksom låtens allra största behållning – rösterna. Hoppas de inte hade några Höganäsvaser i studion, för de torde inte vara intakta efter den vokalistakrobatiken.

På tredje låten ”Who can stand all alone” möts vi återigen av en typisk Magnus Karlsson tingest. Jag blir instinktivt överförförd av det som når mina öron. Allt är liksom extravagant som ett överdådigt middagsbord på något luxuöst Vegas hotell. ”Back to life” frångår inte heller storsvulstighetsformulan, utan mal på i ett semitempo serverad på något annat gigantiskt Vegas hotel.

Noora Louhimo tar helt över stafettpinnen i ”In to the unknown”. Det gör hon helt rätt i eftersom det är en av de låtar jag minns allra bäst efter en knippe lyssningar. Refrängen och den ödesmättade keyboard slingan får min puls att öka för första gången på riktigt, den liksom sticker ut och trollbinder mig fullkomligt. På sjätte spåret sänks tempot. ”When the fire burns out” är ytterligare en semiballad, en som dryper av melankoli. Utspridda Disneyfragment som lätt hade fått Nightwish keyboardfantom Tuomas Holopainen att börja med vegansk glasstillverkning.

Äntligen, albumets starkaste låt återfinns i ”Evil´s around the corner”. Varför är det så? Vad gör den bättre än de tidigare sex alstren? Tyvärr är jag varken musiker eller sångare, så mitt svar är: jag vet egentligen inte. Refrängen känns dock rakare och mindre symfonisk och på så sätt bryter det grandiosa mönstret en stund, vilket skapar kontraster.

I ”Mesmerized” bjuder Anette Olzon på en popdänga i metalskrud, varken bättre eller sämre än de andra låtarna. På näst sista låten ”Weaker” blidkar Magnus sina lyssnare på plattans enda renodlade ballad. Filmiskt är bara förnamnet. Adrienne Cowan tar nästan i så att lungorna knottrar sig. En låt för Mello månne? Njaa, den är nog lite väl för bra för det. Kraftfullt är ett milt uttryck; det är verkligen trycka i melodin, med stark betoning på trycka.

Albumet avslutas med ”This is not the end”. Dels knyter den ihop den magnifika fantasyliknande berättelsen, dels medverkar alla de sju skönsjungande sirenerna på detta anthem. Ingen som lyssnat på de nio tidigare konstruktionerna lär bli speciellt besvikna. Helt klart en värdig sak att avsluta detta cineastiska verk med. En eloge till Magnus, men också till de sju kvinnliga vokalisterna som verkligen ger liv till berättelsen.

Jag har tidigare hintat lite om att det ibland kan bli lite väl jämntjockt och ovariationsrikt utifrån att Mr Karlsson gör allt själv. I och med denna nya platta så upplever jag det som ännu mera riktigt. För att råda bot på musikhemmablindhetsskapandet vore det en bra idé att till nästa projekt att involvera några att samarbete med. Dels för att komma ifrån sina egna rutiner, dels för att skapa ännu större variation i låtmaterialet. Ibland får jag samma känsla som när man sätter upp sina favoritplanscher på nakna djur med osynlig tejp. Den sitter uppe som en smäck, ett tag, tills den trillar ner på golvet. Ungefär så kan en taskig metafor beskriva avsaknaden av helhetsvariation.

En annan metafor som jag tänker på är manuset till Melodifestivalen som allt som oftast skrivs av duktige Edward Af Sillén. Dock spelar det ingen roll vem om det är Robert Gustavsson, David Batra eller Janne Josefsson som ska återberätta dem. Det blir liksom ingen skillnad! Inte ens Rick Gervais eller Jim Carrey hade kunnat väcka liv i den torra HBTQ-humorn. Inget fel egentligen om man går igång på den typ av dialog, men år in och år ut blir det aningen tradigt.

Bedövande vackert, jo så är det. Ingen hårdrockälskande människa med sinnet i behåll skulle ge albumet lägre betyg än en 7:a i betyg. Sweden rock Magazine är väl ingen person eftersom de belönade albumet med en sexa! Musiken uppfyller varenda kriterium för vad om krävs att få godkänt av alla recensenter, det låter ju liksom helt fantastiskt. Frågan är snarare hur långt kommer den på kvalitetsskalan? Mitt I-landsproblem ligger mer i paritet med att kommentera en premier League match mellan Chelsea – Wolverhampton. Där Wolves är laget i mitt hjärta. Som sagt, när något om låter så häpnadsväckande exceptionellt är baksidan av myntet att det betet också kan vara tillika förrädiskt och agera skygglappar för musiken i sig.

Min upplevelse är ändå att jag skulle vilja haft några fler låtar som varit lika hitkontaminerade som ”Evil´s around the corner”. Sedan har vi det där igen att man liksom känner igen låtuppbyggnaderna och arrangemangen om man hört Magnus tidigare musik. Det blir för mig en bromskloss som gör att förförelsen för några sekunder stannar upp. Återigen, till nästa platta bör Magnus dela musiksnickeriet med några andra begåvade låtskrivare. Om jag fick råda lyssnaren i att få ut mest av detta album, se till att lyssna på några låtar i taget. Innehållet görs sig bäst var för sig på exempelvis 10 olika blandband, ungefär som att se ett nytt avsnitt av sin favoritserie en gång i veckan, istället för alla på en gång. Då kan man njuta fullt ut, utan att få den där lite överdrivna mättnadskänslan på sin tungspets.

Jag väljer dock att trä på mig skygglapparna. Ett album som genomsyras av grandiositet, fantasyeskapism, adekvata refränger och vokalistbriljans i kombination med multiinstrumentalistens absolut innersta skulle kunna ha resulterat i något på tok för överhettat. Då Magnus ändå valt att skapa musik traditionellt med verser och refränger så lyckas han hålla det präktigt lagom svenskt, vilket i detta fall är det som behövs för att projektet inte ska falla på sitt egna briljansego.

Band: Heart Healer
Titel:
The metal opera by Magnus Karlsson
Genre:
Symphonic Melodic Rock
Skivbolag:
Frontiers Music Srl
Releasedatum:
12 mars 2021
Bästa spår:
Into the unknown, Evil´s around the corner,

By Mats ”Hammerheart” Widholm