Your one stop place for all things rock!

Ny skivrecension – Heartwind – Stranger

I efterdyningarna av Treat och Europe i början av 80-talet inspirerades andra band att spela melodiös hårdrock. De kom i mängder, varenda fritidsgård översköljdes av pudelfriserade ungdomar med badgefyllda jeansvästar. Långt ifrån allt var bra, men guldkornen var många. På Heartwinds debutalbum fick jag flashbackvibbar på band som tidiga Treat, Madison, TalismanDalton och Red Baron. Grundarna, gitarristen Göran Engvall (ex-Hitworks) och keyboardisten Mikael Rosengren (Constancia, Token, Scudiero) ville skapa ett album som de själva skulle lyssnat på. Förebilderna var bland annat; Whitesnake – 1987, Def Leppards – Hysteria och Journey – Escape. Höjdpunkterna var lika många som högoktaniga, utan att stjäla för uppenbart från inspiratörerna. Aoriga: ”Don´t be that girl” tillhörde en av 2018 bästa låtar. Andra guldkorn som skuggade var: ”Higher and higher”, ”Cry out of space”, ”Through the light”, ”Ready for the moonlight”” och ”Too late for roses”.

Sångaren Germán Pascual (Narnia, Essence of Sorrow, Dj Mendez) sjöng gudomligt, men det var gästsångare-amasonerna Nina Söderquist (Björn Skifs, Champions of Rock), och Tåve Wanning  (Adrenaline Rush) som periodvis stal showen. Två år senare ska bandet visa på att debuten inte var en tillfällighet. Gästmusikern Janne Stark (Overdrive, Grand Design, Mountain of Power, Locomotive Breath) tillika mannen bakom The Heaviest Encyclopedia Of Swedish Hard Rock And Heavy Metal Ever, totalt 3600 svenska hårdrocksband, omskrivna på 912 sidor, medverkar inte. Vokalistgudinnan Tåve Wanning har också plockats bort.

Istället har Nina Söderquist flyttat fram sina positioner genom att nu ingå i bandet. Jag har sedan Melodifestivalen 2009, då hon framförde låten ”Tick-tock” alltid gillat henne. 2017 så släppte hon braiga ”Goodbye” som hon sjöng ihop med Björn Skifs. Året efter vokaliserade hon på svenska genom trolskmäktiga ”Vilsen och rädd”; en utomjordiskt underskattad låt.

Germán Pascual tar farväl, men ersätts av the mighty Stefan Nykvist. Densamme har turnerat och samarbetat med de främsta av landets artister, som Carola, Sarah Dawn Finer, Jill Johnson, Patrik Isaksson, Sanna Nielsen och Eric Gadd med flera. Stefan Nykvist har medverkat i musikaler som Jesus Christ Superstar, Forever Plaid och Ted Gärdestad-hyllningen Sol, Vind och Vatten. Han har även sjungit in ledmotiv till Disneyfilmer som Oliver & Gänget och Herkules. Stefan Nykvist medverkade dessutom i Chess in Concert som turnerade under 2015. Jag och min fru beskådade och avnjöt Chess på engelska i vår syskonstad Linköping.  Det var en konsertversion med solister som Sarah Dawn Finer, Gunilla Backman och Anders Glenmark. Stefan ingick i popkören men gjorde även soloinslag som The Arbiter något han tokhyllades för. Sedan 2014 har han varit ordinarie sångare i det hyllade livebandet i TV-succén Let´s Dance. En bättre ersättare än Stefan var nog svårt att hitta

Gästmusikerna på Stranger går inte heller av för hackor: Mike Lavér (Dynazty), Eirikur Hauksson (Artch), Erik Mårtensson (Eclipse, WET) och Mats Leven (Yngwie Malmsteen). Den sista pusselbiten var välrenommerade producenten och gitarristen Fredrik Folkare (Scudiero, Unleashed, Firecracker). Han producerade Heartwinds förstlingsverk, rattade Adrenaline rush samt Eclipse – The truth and a litle more.

Förutsättningarna för att toppa debutalbumet hade alla ingredienserna till sitt förfogande. Talismansmäktande ”Stranger in the night” inleder smörgåsbordet av smittsam melodiös hårdrock. Stefan Nykvist visar hur en slipsten ska dras, även i denna genre. Lättillgänglig och adekvat… utan att egentligen fånga mig nämnvärt! Standard är ett epitet som känns passande. Näst på tur är: ”Line of fire”. Vokalistrockaden från Stefan till Nina Söderqvist är ett genidrag utifrån ett variationsperspektiv. Tyvärr det enda som osar härdsmälta, låten i sig hamnar i ”en i mängden facket”. Utifrån de två tidigare aningen slätstrukna pastischerna kommer ”Amanda” som en räddare i nöden. Den lättuggade refrängen höjer sig några snäpp, och vips har vi en riktigt bra låt. Stefan som framför låten får lite mer att bita i.

Nina tar återigen om sångstativet. I ”Angels cry again” får hon visa upp musklerna i hennes stämband. Det som utkristalliseras är en bombastisk powerballad som framförs med kraft och pondus. Ska jag vara aningen kritisk så slår min ”har jag inte hört den förut radar på”. Detsamma skulle kunna etiketteras på nästa låt: ”One love”. Den har egentligen allt ett fan av genren vill ha serverat, fast utan ett uns originalitet. Sjätte alstret ”I´m alive” är precis som de två föregående alstren helvetisk välgjord. Nina utför återigen vokalist uppgiften på ett föredömligt sätt. Men som sagt, formeln av inspiratörer skulle lätt kunna spädas ut med något annan, något som överraskar, något som täcker över bruksanvisningen med tipp-ex.

När vi väl är inne på att låna från sådant som man dyrkar. ”Trial” karboniserar inledningen på en av världens bästa tyngre a.o.r. – låtar. ”Separate ways” med Journey. Ärligt, det var nog det bästa med den låten. Mina tankar förs instinktivt till en filler. Det låg i luften, men nu dyker albumets första ballad ut. ”One of is cryin”. Klanderfritt utfört, finns inget inget att anmärka på förutom a lack of a own soul. Näst sista låten för upp tempot och Stefan på agendan igen. ”Catcher in the rye”. Tyvärr upplever jag den som på tok för profillös. Heartwind löser självklart inte själlösheten genom att döpa sista låten till ”Searching is over”. Jag tycker ändå att att refrängen tillhör de bättre på plattan, vilket skapar en formel som jag skulle vilja hört mera av – tungt, melodiskt och kvalitativt.

Kontentan av mitt mitt gnäll är ytterst tudelat, dels är detta egentligen en toppenplatta, dels är detta verkligen en uppvisning i minus 50 i någon form av egen identitet. Ärligt förstår jag inte hur så osannolikt mycket förutsättningar saknar ambitionen att vilja att addera någon form av signum på musiken. Vad är syftet!? Är det bara hyllning till genren, saknar de visioner, eller är de fast i en genreloop där nästan alla står och stampar på samma plats? I vilket fall som helst, där debutplattan andades ”nu jävlar” så präglas uppföljaren ”nu tar vi det lite lugnt”, istället för att gasa på. Det finns två brottarhits på plattan, men de är få om man jämför med förstlingsverket. Refrängerna var ljusår starkare än på detta album. Omslaget är dock bland det fräckare i år, framförallt utifrån hur konvolutet såg ut på debuten, synd att musiken genomsyras av så mycket tillrättalagdhet och best of blandbands mentalitet.

Band: Heartwind
Titel:
Stranger
Genre:
Scandinavian Melodic Hardrock
Skivbolag:
Escape Music
Releasedatum:
20 november 2020
Bästa spår:
Amanda, Searching is over

Av Mats ”Hammerheart” Widholm