Ny skivrecension: Hellster ”S/T”.

Hellster är ett melodiskt metal/hårdrocksband från Linköping som släppte sitt debutalbum den 25/6 i år. Bandet var för mig helt okänt, så jag gick in med öppna öron och utan att veta vad jag skulle förvänta mig. Bandet beskriver sig själva som; “Melodiös metal som berör. Influenser hittas bland såväl klassiska metal-band som Metallica och Pantera, som glammigare rockband som Toto och Europe. Hellster blandar det bästa av världar när det gäller både tyngd och melodier. Centralt är medlemmarnas passion till musik och det avspeglar sig i låtarna.”. Nu skulle jag aldrig benämna Toto som ”glammig”, men nåväl.

Skivan, som heter likadant som bandet själva, börjar med spåret “Euphoria”. Öppningsspåret inleds med en snygg orgel som sedan går över till ett bra driv i både gitarrer och trummor, medan orgeln ligger kvar. Vi bjuds på en bra fusion mellan klassisk hårdrock och tyngre metal, med melodiska inslag i gitarrer, orgel och arr i sång samt körer/stämmor. Sångaren Arvid visar på ett bra tryck i rösten och det varvas med snyggt arrade stämmor på refrängerna. Vi får till och med lite mer påvisad range av sångaren i slutet på låten, där han pitchar i väg i falsettskrik. 

When Pain Unites: 

Tungt riffande och “chugg” som inleder. Hellsters sångare Arvid har en typ av sångröst som passar som en smäck med den fusion som infinner sig i gitarrer och arrangemang. Det är en typ av fusion mellan klassiska hårdrocks riff och tyngre musikgenrer. Den känns modernt och stundtals nyskapande. Jag är väldigt svag för olika typer av fusions men jag är samtidigt väldigt nitisk och kritisk kring hur man gör fusions. Det gäller att ha en bra finess för att få sånt att funka. I detta fall, så flyter det på extremt bra, hittills. 

State Of Mind: 

Tungt intro, helt klart lite Metallica vibes samt lite modernare metal. Här visar Arvid på lite annan typ av sång, vilket bryter av och fortsätter göra plattan intressant. Det finns en röd tråd och de har hittils lyckats riktigt bra med att inte upprepa sig i strukturen av låtarna. Det känns dynamiskt och genomtänkt. En melodisk låt som lyfter bra i refrängerna, likt dom två tidigare låtarna. Stundtals på denna låt låter sången smått lik Zakk Wylde, utan att vara för lik. Helt klart en av mina favoriter på skivan. 

Powerless: 

Snyggt lugnare plock som inleder låten, som sedan kommer igång lite hårdare men samtidigt infinner det sig snygga melodiska plock på gitarrerna. Djupare och viktigt text hör jag, en bra nerv men refrängen känns tyvärr lite för likt låtar jag hört förut i liknande genre. Plus i kanten för texten samt gitarrerna och ”chugget” innan solot. 

Calling Out: 

Arvid går ned i registret och plattan får andas lite i struktur och dynamik. Snygga inslag av “inspelat prat”, tankarna går direkt till “Civil War” av GNR. En refräng som gör sig riktigt bra och bra gung i låten. 

Enter Insanity: 

Denna låt går tyvärr förbi mig väldigt fort, det är helt klart inte dålig men lite väl lik de tidigare låtarna. Den lyfter inte direkt. Pluspoäng för ett snyggt “shredding solo” med en bra ton. 

Foto: Christian Agnarek

Nobody: 

Snygga lick och läckert basspel. Bryter av bra i struktur på verserna bara genom det enkla att basen får ta lite mer plats. Bra driv i trummor och en kortare hookig refräng. Fint!

Deepest Weep:

Känns som två olika sångare på denna platta. Jämför man de första två låtarna på skivan med denna så känns det som helt olika personer. Det är riktigt fränt och funkar klockrent. Låten närmar sig slutet och pang, EN TONARTSHÖJNING? Oväntat, men fan vad den lyfte låten. Helt rätt!! 

Get It Done:

En snabbare typ av låt som tyvärr går förbi mig obemärkt.. Snygga instrumentala partier, speciellt det återkommande intro partiet. Men refräng faller platt i mitt tycke. 

Let Me Live: 

Snygga akustiska inslag. Men denna ger mig inte så mycket mer att säga, den följer lite samma känsla som förra låten. Lite väl upprepande i val av melodi och arrangemang. 

In The Night:

Ett lyft från två tidigare låtarna, både i arrangemang av stämmor, struktur samt val av melodi. Refrängen lyfter mer här. 

New Day:

Spännande intro, atmosfärisk och har en bra nerv. Refrängen, nu snackar vi! Bra fusion på ballad och tyngre inslag. Helt klart en hit, som ligger sist?! Får tydliga ”Avatar” vibes fast ändå känns det eget. Snygg pitch på sång under refrängerna. Det här skulle varit en singel! 

Sammanfattning:

Det här är helt klart en bra debutskiva. Tyvärr likt många debutskivor är den lite för lång. Jag anser att 12 spår är lite för mycket, både när det gäller debutalbum och andra typer av albums fall. Skivan hade mått bättre av att stryka 1-3 spår för att göra helheten starkare. Produktionen är definitivt mer än godkänd, det är bra tryck i den och har bra nivåer. Låtskriveriet är också starkt, om man bortser från några “fillers”. Hade önskat att vi fått höra mer av orgelpartier som vi hörde i början. Samt att fusionen av melodisk hårdrock och metal kunde varit tydligare. Jag tror helt klart att Hellster har en bra karriär framför sig om de vågar kliva utanför lådan lite samt våga experimentera mer kring den fusion och influencer de marknadsför sig med. Bandet består av kompetenta musiker och jag tror att om de fortsätter att utvecklas tillsammans, så kan de hitta en fullpoängare till slut.

Band: Hellster

Titel: S/T

Genre: Melodiös Metal.

Skivbolag: Unsigned

Releasedatum: 25/6

Bästa spår: New Day & State Of Mind.

Minus: För många spår på skivan samt att man tillät New Day ligga sist?!

Betyg: 7/10.

Av Rasmus Harnesk Wiklund.