Ny skivrecension: Iron Maiden ”Senjutsu”.

Jag tar ett djupt andetag och sippar sedan på min kopp kaffe. Dagen är kommen. Jag tar mod och klickar på play-knappen. Nu rullar “Senjutsu”, Iron Maidens senaste album, som klockar in på “lite” under 82 minuter. 

Jag är spänd, exalterad, nervös och glad. Jag har längtat efter nytt material från ett av mina absoluta favoritband. The Writing On The Wall, som var första singeln, gav mig hopp och sköljde över mig med ny och fräsch energi. Den andra singeln, Stratego, gav upphov till fundersamhet och oro inom mig. 

Första spåret rullar igång med samma titel som albumet: “Senjutsu”. Kuriosa, Senjutsu översätts löst till “taktik och strategi”. Spåret börjar riktigt, riktigt pampigt, med tunga gitarrer samt hårtslående trummor av Nicko Mcbrain. Jag försvinner in i en värld där kriget ska precis börja. Det är “war drums” som intrar Senjutsu. Låten är lite lätt släpig och bidrar till ett bra gung som ger en fin tyngd i låten. Refrängen den är melodiös och stor. Ca 3.50 minuter in kommer ett parti som ger lätt gåshud. Det är något speciellt med synthen och själva ljudet som den avger, i kombination med Bruce kraftiga sång. Låten speglar någon typ av melankoli och grabbar tag om en. Det är mycket som faller rätt i denna låt. Samtliga i Iron Maiden levererar rejält och melodin i gitarrslingorna är bland de snyggaste jag hört i Maiden på ett tag. Den här låten klockar in på 8.20 minuter, vilket ändå känns som en lagom längd i detta fall. Hade man kunnat korta ned den för bättre effekt? Ja antagligen. Men den är ändå inte “för lång” i mitt tycke. Det finns flertal andra alster som är för långa för sitt egna bästa på denna skiva, men mer om det längre ned.  

Efter jag fick höra singeln Stratego så gav jag kritik till mixningen och nivån på Bruce sång. Här kan jag säga att jag tycker det är bättre. Inte bra, men bättre. 

Iron Maiden

Stratego då. Jag sammanfattar kortfattat, vill ni läsa hela singel recensionen så finns den här: https://themaloikrockblog.se/recension/ny-singelrecension-iron-maiden-stratego/

Först och främst, det är en väldigt standard Iron Maiden låt. Ni vet en sådan som man bara hör att det är just Steve Harris som har skrivit den. Visserligen tillsammans med Janick Gers, men ni förstår vad jag menar. Det är gallop i basen, trummor och annat. Förvisso finns det synth/stråk som kommer här och där, vilket var en skön och fräsch bris, i en annars standard Maiden låt. Sedan kritiserade jag som sagt mixen. Bas och trummor ligger väldigt högt och likaså synthen ligger väldigt i front, på ett sådant sätt att den stundtals inte känns rätt. Vilket känns väldigt tråkigt då jag som sagt uppskattar det inslaget, och synthen är väldigt tilltalande. Men till det konstigaste, Bruce känns som han blir begravd i mixen? Stundtals hör jag inte ens vad han sjunger. Det känns “grumligt” i ljudbilden på något sätt. 

The Writing On The Wall, likaså sammanfattar jag den kortfattat, vill ni läsa hela singel recensionen så gör ni det här: https://themaloikrockblog.se/recension/ny-singel-iron-maiden-writing-on-the-wall/

Iron Maiden

Låten börjar med ett snyggt akustiskt plock, med lite keltisk känsla. Vi kliver sedan in ett bluesigt rockriff. En rakare låt där de olika delarna som utgör Iron Maiden får ta lagomt med plats. Vissa skulle kalla denna låt “safe” för att vara Maiden. Jag säger tvärtom, Maiden tar ut svängarna genom att skriva en låt som denna och de var smarta att släppa denna som första singel. Detta är helt klart en av de starkaste låtarna på skivan. Vi bjuds på en refräng som både ger gåshud och sätter sig väldigt snabbt på hjärnan. Bruce Dickinson levererar riktigt bra och jag finner att Bruce röst kommer fram tydligare här än på föregående låt. Vi får en stor refräng där Bruce har en riktigt snygg klang i rösten. Ja, man kan argumentera att Bruce låter stundtals ansträngd, men inte alls lika mycket som på tex Stratego. Likaså har ju Bruce en speciell sångstil och han är ändå över 60 år. Gitarrtrion Smith, Murray & Gers levererar snygga gitarrslingor och solon, som är lite utöver “standard Maiden”. Jag tycker att allt sitter på sin plats i denna låt. Jag vill passa på och revidera mitt tidigare utlåtande om ljudbilden i singelrecensionen där jag skrev; “Jag finner också att denna singel håller högre kvalitet i ljudproduktion än förra plattan “The Book Of Souls”, som jag tyckte var rätt svag i produktionen för att vara Iron Maiden.”. Detta på grund på av att då jag nu har hört skivan som helhet, så måste jag säga att den inte håller en högre produktion än“The Book Of Souls”. Detta främst på grund av den genomgående dova mixen av Bruce sång. 

Lost In A Dark World: Den startar med akustiska element. Introt är extremt bra skrivet. Stäm-körerna är snygga och ger en kraftig känsla av något komma skall. Möjligtvis så stör jag mig lite på effekten som ligger på Bruce sång, vilket tyvärr gör att det blir lite otydligt på sången ibland. Introt ger mig dessutom kraftiga vibbar av Pink Floyd´s “Another Brick In The Wall”. Sedan drar låten i gång. Känslan i introt, och i resten av låten, är verkligen helt annorlunda. Det känns som två olika låtar. Detta på grund av att efter introt så startar resten av låten rätt abrupt, på ett sätt som bryter av kraftigt från känslan i introt. Lite som i “The Final Frontier”. Jag blir kluven, gillar jag det eller känns det konstigt? Det känns som de satt ihop två olika låtar. I “The Final Frontier” tycker jag det funkar. Här får fler lyssningar utvisa vad jag tycker. Låten känns som en blandning mellan “The Final Frontier” och Brave New World, speciellt när det kommer till gitarrslingorna. Synthen infinner sig även här. Den är effektfull och den växer mer och mer på mig. Klassiskt snygga och bra melodier i gitarrsolon, check på den! Denna låt är dock i mitt tycke för lång för sitt eget bästa, refrängen blir rätt snabbt uttjatad. Detta då det inte händer jättemycket ändringar i refrängerna, främst i sången.

Days Of Future Past: Pampigt intro med ett riktigt läckert riff. Lite mer upptempo och refrängen är riktigt vass! Tycker i överlag att Bruce låter riktigt bra på denna låt, han känns mindre “ansträngd” och klangen i refrängen är on point! Det är också den kortaste låten på skivan. Den är hookig, rätt straight forward och levererar klockrent. Skriven av Bruce och Adrian, likt “The Writing On The Wall”. 

The Time Machine: Eller ska jag kanske säga “The Talisman part 2”? Det kan man ju tro utifrån hur låten startar. Men vilket som, det är ett läckert intro med ett gitarrplock/bas-plock samt en målande Bruce Dickinson. Synthen bidrar till en häftig atmosfär. Här tar Bruce ut svängarna i sången så det ryker om det. Han låter helt sinnes bra för att vara 63 år. Den har en refräng som sätter sig ju mer och mer man lyssnar på den. Gitarr partiet vid ca 4.00 minuter är läckert och likaså bytet vid 4.35. 

Darkest Hour: Låter som en blandning mellan “The Book Of Souls” plattan och “Brave New World”. Inte en dålig låt, lite mer low tempo. Men det är inte den bästa heller. Snyggt med vågorna på slutet, men kanske lite väl långt parti samt för lång låt för sitt eget bästa även här. 

Death Of The Celts: Steve Harris kan verkligen få till snygga bas partier, det ska man ge han, speciellt på denna låt. Men dock, även om den börjar väldigt intressant, så känns den som ett rätt svagt spår. Jag kommer på mig själv att tappa fokus. Visst, det finns snygga partier men det känns också väldigt gjort. Den försvinner snabbt förbi, även om den ligger på drygt 10 minuter. Alla långa låtar är inte bra låtar. Det känns oinspirerat och lite filler över denna. Jag menar ett instrumentalt parti på sex minuter, med snygga solon, men ingenting som egentligen utmärker sig gör ju att man rätt fort tappar fokus och intresse. 

The Parchment: Mörkt och läckert intro. Rytmen i det akustiska elementet gör sig fantastiskt bra. En käftsmäll kommer då låten drar igång på riktigt. Även här gör sig synthen riktigt bra. Detta är plattans längsta låt, som klockar in på 12 minuter och 39 sekunder. Men för lång för sitt eget bästa.. Ja, det är snygga partier, men väldigt förutsägbara partier. Main riffet samt synthen gör sig grymt bra tillsammans. Gitarrsolona är snygga men det är inget out of this world. Sedan är dessa partier alldeles för långa. Det händer inte jätte mycket och känns därför väldigt oinspirerat. Sång-melodin blir också väldigt fort enformig. Det ju inte i närheten av finessen i tex “Empire Of The Clouds”, som har konsten att underhålla och överraska lyssnaren gång på gång. 

Hell On Earth: Det är rätt liknade intron och struktur på de sista låtarna på skivan. Mycket bas-intron och plockande. Mycket samma typ av känsla. Hmm, vem är det som skrivit låtarna?.. Ja just, de sista tre låtarna är krediterade.. Steve Harris… Det är också dom tre längsta låtarna på skivan. Skriver Steve Harris långa instrumentala partier bara för att han kan? Är han trött på höra Bruce? Vad sitter det i? Som min sambo säger, längden är inte allt. Skämt och sido, finess krävs för att underhålla lyssnaren så pass länge. Maiden har sådana låtar som tidigare nämnt, men här faller det inte riktigt rätt. När väl Bruce börjar sjunga ca 3.43 minuter in så slås man av en riktigt bra melodi. Snygga “hockeykörer” på markeringar dyker upp. Effektfullt. Gitarr melodin, även om den är bekant sedan tidigare inom Maiden, är vacker. Snyggt med Bruce stämmor på sig själv. Jag gillar melodin och rytmen på refrängerna. 7.28 minuter in, grym sångmelodi och sedan kommer käftsmällen. “Lost In Anger” sjunger Bruce med en nerv och aggressivitet i rösten, som jag saknat lite. Jag gillar när Bruce distar rösten a la “Fear Of The Dark” skivan. Väldigt stark låt som avslutar deras 17:e studioalbum, även om denna likt många av låtarna på albumet är lite för lång. 

Sammanfattning: 

Att recensera Iron Maiden det är inte alltid ett lätt jobb. Speciellt då Maiden är ett av ens absoluta favoritband. Man har höga förväntningar, egna preferenser och en önskan av att aldrig bli besviken. Det är inte heller lätt att recensera ett alster som detta, då låtarna är långa och mixen inte lever upp till ens förväntningar eller preferenser. Hur ska man då sammanfatta Iron Maidens senaste alster? 

Det är inte deras starkaste platta och det är inte deras svagaste platta. Produktionen på skivan drar ned betyget. Främst att Bruce sång känns dov i mixen, vilket gör att man stundtals inte hör han tydligt. Vissa låtar är det bättre, andra sämre. Vissa låtar har väldigt snygga partier men kvävs av låten är för lång. Att det finns riktigt bra låtar på skivan, som inte fullt ut är standard “Iron Maiden galopp”, det drar upp betyget. Att de långa instrumentala partierna ofta känns oinspirerade på flertal låtar, det drar ned betyget. Det är svårt att sätta ett betyg på detta. Det finns låtar jag tycker är riktigt bra, det finns partier jag älskar, insatsen är på flertal låtar är grym, men det finns alltid ett men någonstans, vare sig långa partier eller produktion. Iron Maiden håller efter så många år en hög lägsta nivå och Bruce sjunger bra för sin ålder. Men en hög lägsta nivå kan tyvärr inte pusha betyget till skyarna. Är jag besviken på albumet som helhet? Svaret är ja. Är jag glad för nytt material från ett av mina absoluta favoritband, där de dessutom fått ur sig ett par riktigt bra låtar? Kunde inte vara gladare. 

Band: Iron Maiden.

Titel: Senjutsu.

Genre: Heavy Metal

Releasedatum: 3/9-2021

Skivbolag: Universal

Bästa låt: The Writing On The Wall, Senjutsu, Days Of The Future Past, Hell On Earth.

Sämst: Dov produktion, Bruce försvinner i mixen, ofta kan det kännas oinspirerat i vissa partier och alldeles för långa låtar för sitt eget bästa. 

Betyg:

Av: Rasmus Harnesk Wiklund.