CV:t är redan minst sagt imponerande för denna unga kvartett. Vad sägs om att inte bara har en Grammy-nominering och 4 miljarder streams, men också, inom ett halvår, både ha vunnit Eurovison Song Contest och ha samarbetat med Iggy Pop? Allt detta, innan någon av bandmedlemmarna har fyllt 25. Nu släpper Italiens största rockband ett album, så rejält att det, med sina 17 spår, nästan klockar in på dubbelalbum.

Jag är generellt en ivrig förespråkare för det traditionella rockalbumet med 10-12 låtar. Mer än det och det blir för mycket av det goda, likt en tallrik för mycket på all you can eat-buffén. Men Måneskin är i alla fall lättsmält utan att bli tråkigt. Dansant, energiskt och sensuellt, precis som de flesta av oss mötte dem för första gången på Eurovison. Det är bara språket som till stor del har bytts ut. Lyssnaren får vänta ända till skivans tolfte låt innan vi hör italienska i ”Mark Chapman” och totalt är bara tre spår på gruppens modersmål. Detta är såklart på gott och ont. Måneskin känns som ett band som identifierar sig starkt med sin nationalitet, och en del av deras charm förvinner med det engelska språket, speciellt då även brytningen tycks tyna bort mer och mer för varje singel som har släppts sedan ”Zitti e Bouni”. Men samtidigt är det ju, som en vanlig Svensson vars kunskaper i det italienska språket sträcker sig till ICAs pastahylla, en tillgång att även kunna relatera till texterna.

Den största styrkan på Rush! är energinivån och groovet. Det finns ett par ballader, som valsiga ”Timezone” och smäktande ” Il Dono Della Vita”. Men de vävs snyggt in bland alla upptempodängor, där Måneskin kommer till sin fulla rätt, som i ”Don’t Wannna Sleep” och ”Read your Diary”. Trots att det inte är svårt att spåra de musikaliska rötterna till 70-talets glittriga scener, såväl som 00-talets glamrivaval, går det inte att beskriva dem som något annat än moderna. De har satt sin egen prägel på genren med ett generellt högre tempo och punkigare attityd, och kompletterar det fräscha soundet med texter som ofta är aktuella omvärldsiakttagelser, av LA-scenen i ”Gossip”, eller av deras egna upplevelser av Eurovision-cirkusen i ”Mamma Mia”.

Det finns dock ett par avsteg från det vinnande konceptet: ”Bla Bla Bla” är snarare indiepop, och låter obekvämt lik brittiska stjärnskotten Wet Leg’s superhit ”Chaise Lounge” från förra året. I ”Kool Kids” tvärvänds det istället till punk a la Sex Pistols, så till den milda grad att Damiano David tycks försöka sig på en brittisk accent.

Det är ingen tvekan om att Måneskin har storslagna ambitioner, och att de fortfarande är så pass tidigt i sin karriär att en del spretiga experiment är bara att vänta. Visst hade vi kunnat avvara ett par spår, utan att det skulle kännas som om något saknades, men trots det går det inte att neka till att Rush! är ett mycket starkt album, och om någon hade tvekat, beviset på att Måneskin är mycket mer än en Eurovisionakt.

Artist: Måneskin
Albumtitel: Rush!
Bolag: Sony Music
Release: 230120
Genre: Glam rock, pop, indie
Bästa låtar: Gossip, Don’t wanna sleep, Read your diary
Betyg:

Recension av: Anna Mattsson