Ny Skivrecension: Michael Bormann´s Jaded Heart – Power To Win (28 oktober 2022)

Då var det dags för Tyska gruppen Michael Bormann´s Jaded Heart att släppa sitt andra fullängdsalbum efter debuten 2019 med albumet ”Feels Like Yesterday”. Jag ska vara ärlig ärlig och hade ingen aning om vem Michael Bormann var. Av Promoinfon så står det att Bormanns största styrka är hans röst och att han kan bemästra även ända upp till upp-tempo låtar, men också när takterna skruvas ner till ballader. Hans stil verkar klassificera honom till främst AOR och Melodisk Hårdrock. Jag valde att söka lite egen info om honom. Jag kan dock säga att mitt första intryck av albumtiteln fick mig bara spontant att tänka på Dokkens gamla låt ifrån det suveräna albumet ”Under Lock and Key” (1985), så min tanke var att Bormanns stil och utstyrsel kanske är starkt influerad ifrån 1980-talets hårdrock. Och mycket riktigt, så verkar Bormann ha ryktet i Metalkretsar att hans röst och stil är melodisk och radiovänligt, även när han sjungit i konstellationer som betecknats mer som Heavy Metal. Bormann har som det visat sig varit med i många band både som vokalist och producent. Han var mellan 1990-2004 medlem i ett band som heter just Jaded Heart, vilket är en svensk/tysk konstellation som är aktiva än idag och kommer släppa sitt nästa album ”Heart Attack” den 14 oktober 2022. Där kan man förstå embyrot till Bormanns egna band/projekt idag, kanske det finns någon rivalitet? Hur som helst lyssnade jag på några spår av det gamla Jaded Heart, och kan då verkligen tipsa om låten ”Heaven Is Falling” ifrån albumet Mystery Eyes (1997). Det är en fin låt som är ganska Metal i många stycken, känns väldigt 1980-tal och där Bormanns röst är exemplarisk.

Men nu skall vi ta oss an Power To Win, så häng med!

Nothing But A Photograph – Märks snabbt att detta är ett öppningsspår. Låten börjar lugnt men byggs sakta upp i en storlsagenhet, som sedan kickas igång i en snabbare takt i mid-tempo. Bormanns röst är mycket bra och han anpassar rösten fint. En bra öppningslåt där jag får vibbar av Bon Jovi.

Power To Win – Nu kikckar det igång på allvar! Ett härligt metalriff och Bormann tar stämma direkt i inledningen. Men sedan sjunker låter ner i tempo i mer släthet och det alltmer mer melodisk. Men Bormann sjunger bra. En låt med kontraster, som trots sin inledning visade sig vara en melodisk hårdrockslåt, en lite besvikelse tyvärr.

Sweet Lullaby – Här blir det AOR. Slätt producerat och ganska positiv feeling i låtens budskap. Med tanke på vad albumet bjudit på hittils är detta den starkaste låten så länge då det verkar som att bandet är tight här. Som vanligt är Bormanns röst stark med bra känsla i rösten.

Heaven – Nu blir det AOR igen och finsång med Bormann. Slätt och lugn låt med positiv feeling. Snäppet sämre än föregående låt. Får återigen jämföra med Bon Jovi, när Bormann sjunger något lugnare i low- eller midtempo låtar så påminner han om Jon Bon Jovi.

When I Look In Your Eyes – Mer AOR men då mer i mid-tempo. Runt 1:20 gillar jag mellanpartiet där takten sänks ett snäpp med trummorna och Bormann får recitera ut låtens budskap, innan bandet sakta bygger upp stämningen i mer mid-tempo igen. Fint gitarrsolo med lite shredding. Känns lite som spår 3.

A Step Away From Heaven – Låten inleds med ett snyggt gitarriff, och äntligen är det mer high-tempo igenom låten. Melodisk hårdrock denna gången och riffandet hänger med i låten där inledningsriffet kommer fungera som låtens ledande riff. Men utöver tempot sticker inte låten ut.

Just Wanna Fall In Love – Nu blir det melodisk hårdrock igen men i mer mid-tempo. Fin inlending i en låt med djupare budskap denna gången där Bormann har bra känsla i rösten och sjunger inifrån. Gitarrens riffande och senare solo visar att detta är hårdrock och gitarren har stor plats i denna låten. En av albumets starkaste låtar.

Little White Lies – Powerballad som inleds med keybord och Bormanns fina stämma. Sedan byggs låten i storlslagenhet likt en arenalåt. Fin låt, men den inspirerar tyvärr inte. Känns som en manuskript ifrån 1980-talets stora powerballader. Men bandet är säkert väldigt nöjda med den, jag får vibbar av Bon Jovi och Bryan Adams, och Bormann gör ett fint jobb.

Domino – Intressant inledning med lite östliga vibbar i ljudet, där gitarren tar plats sedan med sitt riffande och lite power. Sedan går låten ner lite i tempo där Bormann skall recitera ut budskapet. Låten återgår samtidigt tillbaka i tempo i uppbyggnad innan det slår ner som en bomb där gitarren kommer tillbaka med sin power. Efter första refrängen håller låten ett högre tempo, vilket är en styrka med tempoväxling. Bormann sköter sången mycket bra.

When She’s Good – Inledning med hög volym och en riffande gitarr, det är hårdrock igen i mid-tempo. Bormann sjunger starkt och med fin känsla. Vi får även bakgrundskör i refrängen som jag tycker passar bra med låtens tempo och budskap. Sweet Child är ju också en väldigt katchig fras och jag tycker Bormann anpassar rösten fint med tanke på låtens titel. En shreddande gitarr sedan i solot, som fylls på med körsång vilket passar fint. Detta är en av albumets bästa låtar.

Hysteria, Wrong Or Right – En inledning med lite techno, innan det blir en övergång med gitarr. Låten växlar över till melodisk hårdrock i mer mid-tempo där gitarren tar en stor plats. Hysteria som är låttiteln, sjungs ut i kör och jag kan inte låta bli att tänka på att Def Leppard hade bakgrundssång i titelspåret till sitt hyllade album ifrån 1987. Känns som att låten är ett försök till lite allsång eller storslagenhet med lite mer djup.

We Must Make A Stand – Avslutningspår och AOR. Denna låten är ifrån början ett musikprojekt i Bormanns hemstad Duisburg som handlade om det rådande politiska läget, och var då alltså inte tänkt att komma med i abumet ifrån början. Men sagt och gjort så hamnade den här då åten blev lyckad på hemmaplan. Till själva låten så blir det slätare produktion och finsång ifrån Bormann i duett med framförallt en kvinnlig sångerska (vet tyvärr inte vem, ursäkta mig), men det är Bormann som tar störst plats. I refrängen sjunger de i takt med varandra och höjer upp stämman. Fin sång helt enkelt med positivt budskap, ett värdigt avslut.

Sammanfattning: Albumet till sin helhet är en slät producerad AOR/melodisk hårdrocksskiva. Det är antagligen här Bormann känner sig ganska hemmahörande och inte konstigt att hans egna projekt skall producera sånt här material, även om han har en stämma som passar bra till Heavy Metal också. Bormann är den klart lysnade stjärnan i albumet och hans sång är i stort sett felfri då han verkligen har bra känsla i alla låtarna. Men att Bormann tar sin rättmätiga plats kanske får de övriga delarna att hamna lite mer i bakgrunden. Dock sticker några låtar ut där det förekom lite mer explosivitet och tempoväxling med framförallt flera fina gitarrpartier. Det känns helt enkelt typiskt 1980-tal, sång och elgitarr. Albumet som helhet tror jag inte kommer inspirera långt ifrån alla lyssnare av hårdare metal, men om man gillar just AOR/melodisk hårdrock och framförallt den 1980-talets Heavy Metal som ansågs mer markandsanpassad då, så tror jag man kan komma att uppskatta en del låtar i detta album. Men hade albumets ojämnhet i vad jag vill kalla storslagenhet eller överaskning sänker helhetsbetyget tyvärr. Men all heder till Michael Bormanns röst!

 Grupp: Michael Bormann’s Jaded Heart

Titel: Power To Win

Utgivare: GerMusica

Genre: AOR, Melodisk Hårdrock

Bästa låtar: Spår 3, Spår 7, Spår 10

Betyg:

 

Recension av: Anthony Ceylan

Liked it? Take a second to support The Maloik Rock Blog on Patreon!