Ny Skivrecension: Midnite City – ”Itch You Can’t Scratch”.

Midnite City är aktuella med sitt nya och tredje album “Itch You Can’t Scratch”. Bandet
kom fram 2017 då de släppte sin debut “S/T” som sedan följdes upp av albumet “There
Goes The Neighbourhood”. Bandet själv har lagt labeln på sig själva sedan 2017 att jobba
sig upp mot att bli krönt “The true kings of Hair Metal”.

Midnite City består av:
Rob Wylde – Lead sång.
Miles Meakin – Lead Gitarr.
Josh ‘Tabbie’ Williams – Bas.
Shawn Charvette – Keyboard.
Pete Newdeck – Trummor.

Midnite City har jobbat hårt sedan debuten och deras andra album “There Goes The
Neighbourhood” blev framröstad som femte bästa “Melodisk rock album” i Classic Rock
Magazine och dom låg dessutom på “Japan’s Burrn! magazine” lista för de bästa albumen som kommit de senaste 35 åren.
Nu då tredje plattan är här, vad kan då fans av Midnite City och Hair Metal/Melodisk
Hårdrock förvänta sig?

Först ut på nya skivan är låten “Crawling In The Dirt”. Jag hör riffet kicka igång och får
direkt några nostalgiska känslor, försvinner i tankarna till diverse 80-tals/början på 90-tals hårdrocks band. Bra första känsla tänker jag, men blir snabbt besviken. Jag är helt för diverse band som spelar på nostalgiska känslor och som flörtar med dåtidens Glam/HairMetal/Melodisk hårdrock. Men första låten faller tyvärr så platt. Refrängen lyfter inte och jag
känner ingen tydlig hook. Texten i låten hjälper mig inte heller, det är samma clincher på textrader som i mitt tycke borde vara förbjudna idag, på grund av de blivit så överanvända de senaste 40 åren. Rader som; “It’s not like it´s me, it’s always you” och “I hear my song playing on the radio”. Det ger mig samma cringe känsla som när någon fortfarande använder sig av textraden; “Satisfaction guaranteed”. Jag hittar ingen tydlig förståelse för vad låten ska anspela på grund av detta. Saknar tydlig finess i flört med den genre de spelar.

Vidare, låt nummer två “Atomic”. Här får vi ett riff som börjar ensamt. Snyggt riff, men min
första tanke? Det här har jag tydligt hört någon annanstans. Låter snarlikt låtar som “Cowgirl” med Sons Of Angels och kanske framför allt “Electrified” av Electric Boys. Låten spelar vidare och Rob Wylde börjar sjunga. Första textraden; “Walk like you talk, baby all week long”. Jag pausar låten och skrattar för mig själv. Ni kommer ihåg vad jag sa om textrader som bör vara förbjudna?! Jaja, vi klickar “play” igen och rullar vidare på låten. Tydlig flört/influencer kan höras av Def Leppard i verserna, med markerings körer och kompet i låten. Stryk det, Def Leppard inspirationen hörs igenom hela låten. Starkare låt än öppningsspelet, snygg flört med ovan nämna band, både i hur Rob sjunger och hur resten av bandet kompar/körar. Men jag saknar FINESSEN. Det finns flertal band, ett gäng svenskar utan nämna några namn, som lyckas med att visa sin inspiration från tex Def Leppard och ändå göra det till något eget. Rob sjunger “I can’t get enough” och tyvärr Rob, Ican..

Härnäst “Fire Inside”, tredje spåret. Tydlig powerballad ala 80-tal. Inte så mycket mer att säga, elden släcktes fort.
Fjärde spåret, “Darkest From The Dawn”. Plus i kanten för Robs sång på denna, gillar
pitcharna. Snäppet starkare refräng, lagomt lång, vilket ger den mer “lyft”. Här tycker jag
faktiskt att text och flört faller helt rätt. Snyggt trumspel som sticker ut lite dessutom. “I Don’t Need Another Heartache”, faller platt här igen. Upptäcker nu fem spår in att Rob är väldigt begränsad i sin röst, det ligger liksom i samma läge hela tiden. Går inte mycket ner i röst eller upp. Det liksom bara är där, i det där läget. Blir tyvärr väldigt slätstruket i längden.

Sjätte spåret, “Blame It On Your Lovin”, tyngre riff, lite Winger känsla runt “Pull” skivan. Plus på verserna/brygga, men refrängen lyfter inte här heller. “Suck”. NEXT!
Spår nummer sju, ett spännande intro. “They only come out at night”. Barn som nynnar
“na na na na”. Sen drar bandet igång, fortsätter på “na na na na”. Känner tydliga “We Don´t Need A Cure” vibbar av Hardcore Superstar. Jag måste ändå ge Midnite att bortsett från stundtals (mer än stundtals) väldigt banala texter, så kan de skriva en hel del bra verser/bryggor. Men ni förstår säkert vad jag kommer skriva nu? Refrängen lyfter… Inte.

Spår 8, “Chance of a lifetime”, mycket “oh oh oh yeah”. “Gäsp”. Spår 9, “If It´s over”. Hoppades på det, men nej en låt kvar..
Spår 10, “Fall To Pieces”, beskriver plattan rätt bra, samt hur jag mår efter att lyssnat på
den.

Sammanfattning:
Jag är som tidigare nämnt helt för flört eller tydliga influenser av Glam Metal/Melodisk
Hårdrock från 80/90talet. Jag själv har mitt hjärta djupt i den eran. Men det måste göras med finess och en känsla av att man tar något nytt till bordet. Det gäller alla band och alla genrer. Ja, den nostalgiska faktorn kring 80-talet är hög nu för tiden, både i musik och i populärkultur; “Stranger Things”, AHS 1984” etc. Synthwave och retrowave, AOR/Melodisk hårdrock, nya band som slår igenom och band som redan har en etablerad fanbase som får ett uppsving. Men, de som har lyckats har gjort det med finess. De kan ha stundtals flörtat
med andra band, i sina textrader eller i musiken. Men det är inte samma sak som som att försöka låta som andra band.
Midnite City´s tredje platta lyfter inte ens med öppnings spåret och det hämtar sig inte där efter. Väldigt slätstruken på alla olika sätt, låt skriveriet, sången, texterna och inte ens
gitarrsolona fångar min uppmärksamhet. Jag tror säkerligen att denna platta kan spelas i
sommar, men då mestadels i bakgrunden och inte med ett aktivt lyssnande. En bra bit att gå innan de kan kamma hem titeln “True kings of hair metal”.

Artist: Midnite City
Titel: Itch You Can’t Scratch
Genre: Melodisk Rock
Bästa spår: “Darkest from the dawn”. Sämst: Saknaden av finess och användandet av “förbjudna” textrader. Skivbolag: Roulette Media
Releasedatum: 210528.