Ny skivrecension: Proud – Second act

Den som älskar sin melodiska hårdrock inramad av dåtidens heavy metal har säkert vinyler i källaren fyllda till bredden av band som Heavy Load, Yngwie Malmsteen, Six feet under, Torch, Madison, Talisman, Overdrive, Stallion, Trash, Biscaya, Blacksmith, EF Band, Glory Bells Band, Treat, Europe, Spellbound, Red Baron, Crystal Pride, Axewitch, Gotham City, Talk of the town, Mindless Sinner, Silver mountain, 220 Volt, Glory och Alien. I samma backar är det högst troligt att ni även finner Proud. Deras enda alster präglades av skandinavisk melodisk hårdrock med rätt skral sång och överlag få ljusglimtar, nu när i alla fall jag blickar tillbaka.

Enzo Campa – Vocals (Prisma)
Magnus ”Tjacke” Olson/Wallin – Guitar (BurnMasqueradeSavages, Ice)
Robert ”Bobby” Horvath – Bass (BurnMasqueradeSavages, Maritayton)
Anders ”Kagan” Holmqvist – Drums (BurnMasqueradeSavages, Maritayton)
Lars Kristoffersson – Keyboards

Tidigare medlemmar: Anders Magnell – Vocals (BurnMasqueradeSavages, Maritayton)
Peter Horvath – Guitar (BurnMasqueradeSavages)

Proud grundades i Landskrona 1982. De började som Burn och bytte namn till Proud. Det resulterade i ett album med EMI: Fire Breaks the Dawn. Plattan släpptes 1984, producerades av Caj Högberg som låg bakom samarbeten med Björn Skiffs, Kenneth & The Knutters och kortlivade Bad Business. Japan sög som vanligt åt sig allt med distade gitarr och även delar av Sydamerika applåderade vilt åt vad som landade på skivdiskarna, sedan tog sagan slut, trodde i alla fall jag.

Nu har det gått…36 år sedan de la arbetshandskarna på tork. Två av originalmedlemmarna basisten Roberth Horvath och tidigare sångaren Anders Magnell upplevde att det var dags att återstarta Proud Det låter ju hemskt att skriva men i mina ögon var det befriande att det inte var Enzo Campa som fick förtroendet bakom mickstativet. Inget ont om honom, men utifrån hur debutplattan lät så hade han inte varit någon tillgång inom denna genre.

Varför gör man detta egentligen? Det tycks vara en trend som kommit för att stanna. Syftet lär ju inte vara pengar precis eftersom de snarare förlorar på tilltaget. Jag tror att att det är tre faktorer som spelar in. Först och främst är det nog mångt och mycket en subtil form av gubbålderskris genom anamma devisen ”nog var det bättre förr, eller?”. För det andra så har livspusslet till viss del luckrats upp, genom att småttingar växt upp och sedermera flyttat hemifrån, och på så sätt banat vägen för ett intresse som indirekt legat i dvala. För det tredje gör människor som andra människor gör. Om kollegor från en svunnen tid plötsligt börjar återförenas är det lätt att även de dras med i den trenden. Groupies existerar väl knappt längre i denna genre så det lär väl inte vara ett argument eller? Nää, jag tror mer på boule, hoppa hage tävlingar eller syntestutmaningar eftersom vi är väl i den åldern, eller?

Som sagt för mig var väl aldrig Proud det bandet som hamnade längst fram i skivbacken precis. Nu när de gör comeback är det med ett helt nytt sound. I ärligheten är det inte ens samma band sett till det musikaliska. Jag förstår ju inte vitsen med att behålla sitt bandnamn istället för att hitta på ett nytt. Jag tror det i det längre perspektivet stjälper mer än det hjälper utifrån att det är ljusår mellan stilarna. Tänk så många alternativ till namn det finns där ute: Hammerhearts, Cold as ice, Point of no return, Timeangels eller Gubbrocksdjävlarna. Fast japanerna upphör ju aldrig att förvåna, så där kan ju Proud som bandnamn fungera som en kil eller genväg till denna andra chans att få en chans att verka som rockstjärnor.

Anders Magnell är ingen ny Kent Hilli eller Jim Jidhead. Det vore i sig lite väl mycket begärt då duon är topp notch även sett internationellt. För mig är dock denna röstuppenbarelse en oerhört oväntad överraskning. Anders innehar verkligen röst som kan bära denna typ av musik, och det är i ärligheten långt ifrån alla som klarar av det. Om rösten är sisådär, så faller allt från bra låtar, superproduktion till kompetenta musiker platt till marken, rösten är huvudnyckeln till helhetskvalitet i denna genre helt sonika.

Plattan inleds med en av singlarna ”Sail away”. Om man som band vill visa vägen med vad som komma skall och dessutom på kort tid fånga svårflirtade fans uppmärksamhet så är det bara att gratulera Proud. Detta är en öppningslåt av rang. Anders Magnell bär upp den tungmelodiska skruden med bravur. ”Broken dream” avlöser denna härdsmälta till inledning. Lite lugnare, lite mindre melodisk hårdrock, men mer aor typ Survivor eller Foreigner. Även denna låt är riktigt bra helt enkelt. Nästkommande ”Magic” ökar tempot och drar mer åt svensk melodisk hårdrock utan för den skull tappa aor-vibbarna. Denna gitarrdrivna tingest får smilbandet att agera på samma sätt som i de två första alstren. Jag är också barnsligt förtjust i körerna som de snyggt implementerat.

Vill ni ha en bruksanvisning hur en brottarhit låter? I ”Born for your love” får ni svaret! Albumets i särklass starkaste lysande stjärna. Det är sådana här låtar som gör att jag fortfarande är en stor anhängare av genren, trots sin sin ibland dysfunktionella uberkonservatism. Vi backar bandet lite! Dessa fyra inledande alster är verkligen urstarka. Mina tankar går instinktivt till Roulette, Age of Reflection (andra plattan) och faktiskt även till the mighty Perfect Plan. I femte låten ”Crying in the night” osar de titelmässigt såväl som musikalisk Whitesnake, inget ont om dem, men även om låten är medel så förblir det albumets sämsta, vilket egentligen inte säger allt för mycket, då fillers helt enkelt inte existerar på detta habila musikhantverk.

På efterkommande ”Dangerous” är Proud back in buisness. En klockren låt som skulle kunnat vara ännu klockrenare, om den aningen tjatiga refrängen reducerats. Petitesser säger ni säkert, absolut! Det är en bra låt, men om bandet hade infogat ”You´re so dangerous” tre gånger, istället för som nu fyra och dessutom modifierat tredje basuneringen, så hade den dels blivit en brottarhit, dels blivit en topp tre på albumet, vilket den inte är nu. Det är ju de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet. De är de som skapar de där låtarna som spelas om och om igen, de som man inte kan sätta fingret på varför de är så djävulskt sanslösa, istället för blaserade.

På sjunde låten ”Higher” är det återigen mer fokus på renodlad aor. Vad kan man säga? Det är ytterligare en stabil låt som är omöjlig att värja sig mot. Ändå är det något som saknas, något som skulle lyfta låten till ännu högre höjder. Efterföljande ”Hold on” sällar sig till de bättre i klassen. Den trasslar inte in mig i mina tankar och i samma mentala fälla som i föregående ”Higher”. Näst sista låten ”I’m ready” sällar sig kvalitetsmässigt också till de fyra inledande låtarna. Detta är pomp-melodisk-hardrock med ett tungskönt driv i ackompanjerad av en diktatorisk refräng. Albumet avrundas och knyts ihop med avslutande ”Fly like an eagle”. För mig lyfter inte låten lika mycket som titeln anger. Det innebär inte förkastelse, utan snarare ett statement att den inte kravlar sig upp på min topp fem av tio möjliga som Proud bör vara stolta över att presentera på ”debuten”.

Det var något som fattades, ja just det, den traditionella balladen. Proud väljer att vara balladfria. Ett nytt koncept som de flesta black- och deathmetalgrupper anammat i åratal. Mig spelar det egentligen inte någon roll. En petitess bland petitesser i sammanhanget är att jag nog gärna sett någon mer snabbare låt från 6-10. Det hade blivit mindre jämntjockt och slätstruket i så fall. De här killarna skulle kunna skapa något snabbare melodiskt mästerverk i samma andra som ”Kill the king” med Rainbow eller Cats in space ”Mad hatter´s thea party”.

På något sätt så påminner dagens Proud lite om gårdagens 220 Volt. De var mästare på hybridisera svensk heavy metal, med melodisk hårdrock och faktiskt AOR, något de framför visade prov på i utmärkta Eye to eye från 1988. Proud är betydligt mer aor, men som sagt de skulle lätt komma undan med något tyngre och snabbare tills nästa platta; aorens svar på Accept”Fast as a shark” månne?

Det finns vissa likheter med Seventh Crystal som jag recenserade förra gången. Dels nyttjar båda banden keyboards, men i mina öron borde båda grupperna flyttat fram duttig-duttigheten i ljudbildshiearkin, med syftet att utmejsla musiken i ännu högre grad. Nu känns det mer som att man kickstartat låtarna med snygga keyboards, för i nästa andetag nästan bekämpa dem. I detta fall bör det tillägas att det verkligen är en smaksak, det låter nämligen djävulskt bra som det gör. Vi pratar ytterst små justeringar, inget omvälvande.

Precis som i Seventh Crystals fall finns det låtar som är lite över medelokejiga, men som kunde ha blivit ännu starkare om det adderats ännu mera kreativ kärlek till konstruktionshantverket. Produktionen osar miljonbelopp, vilket inte är så konstigt, då såväl Thomas “Plec” Johansson och Erik Mårtensson återfinns bakom bakom ljudborden. Den ingjuter verkligen ljudlandskapet livskraft och kraftfullhet. Något som de har gemensamt med ett helvetiskt snyggt skivomslag.

Vi har knappt kommit till juni, och jag har redan hittat fantastisk svensk melodisk rock och AOR. I kvalitetstoppen samsas Art of Illusion, Seventh Crystal, W.E.T, Chez Kane (swe/britt), Kent Hilli, Reach, Normandie och Autumn Child, nu kan vi addera Proud till detta stolta sällskap. Go all the way brothers, jag har ytterst svårt att tänka mig att uppföljaren kommer att ta 36 år nu när AOR Heaven har sitt egna lilla Perfect Plan att leka med.

Bara de inte curlas till att bli bolagets nya husband, lite som Last autumn dream blev för Escape Records, det vill säga betydligt mer kvantitet än kvalitet. Inkorporerar de aningen mer keyboards, mer lekfullhet, lite mer egen identitet samt en ”Fast as shark” i aor/melodisk rock mode så kan uppföljare bli det årets contender of the year, sanna mina ord. Vad än ni än gör, byt inte ut teamet som rattade detta album eftersom de fungerar ungefär som hemmapubliken i en fotbollsmatch som lotsar favoriterna till seger, troligtvis IFK Norrköping.

Band: Proud
Titel: Second Act
Genre:
Melodic Rock/AOR
Skivbolag: AOR heaven
Releasedatum:
28 maj 2021
Bästa spår:
Sail away, Boken dreams, Magic, Born for your love, I´m ready

Av Mats ”Hammerheart” Widholm